Nato, usch!

Enligt Dagens nyheter idag har stödet för ett eventuellt Nato-inträde stigit till 65 % i den svenska opinionen.

Med tanke på hur det nu tjutit ur alla mistlurar i över ett år är det inte konstigt. Den atavistiska rädslan för ryssen kan lockas fram lika lätt som man lyckades sätta munkavle, förlåt munskydd på hela den svenska nationen - utan vetenskapliga belägg.
Emellertid tycker jag att alla Natonissar ska betänka två saker.

ETT.
1346 Ipsos-intervjuer är inte ett upplys val av det svenska folket. Intervjuarna har ju ställt en hel rad frågor som lett intervjuoffrena dit man velat ha dem.

Opinionsundersökningar och folkomröstningar är olika saker. I en undersökning av EMU-sympatierna i Sverige som genomfördes av Gallup på uppdrag av Handelsbanken 2002 svarade 50% av de tillfrågade att de skulle rösta Ja till ett svenskt EMU-medlemskap medan 32% var emot. 17% hade inte bestämt sig.

I verklighet kom 56 procent att rösta emot EMU 2003. Skillnaden? Folkomröstningen var ett relativt upplyst val, där framträdande politiker, partier och media tilläts argumentera för de olika linjerna.

Nato-racet har gått på enkelriktad bana. Inget parti har vågat lyfta grundlagsfrågan, dvs att gällande grundlag endast medger anslutning till organisation för "fredligt samarbete", vilket kärnvapenpakten Nato med bästa vilja i världen inte kan kallas.

TVÅ.
Att skrika upp Nato-siffrorna på osannolika höjder för en nation som helt tvingas byta identitet efter 200 års fredlig utrikespolitik är naturligtvis möjligt en viss tid.

Men ingen ska påstå att Nato var folkets val. Två dagar innan den socialdemokratiska partistyrelsen fattad sitt skickelsedigra beslut om knäfall för Nato uttalade forskaren Joakim Berntsson i DN:

"Det går inta att säga att det finns en stabil majoritet för att Sverige ska gå med i Nato".

Nej, den "majoriteten" har skapats i efterhand med öronbedövande administrativa resurser.

Man ska inte förvånas om det kommer surt efter och uppstår problem efter hand.

Kommer svenska folket i det långa loppet att tolerera en Natofierad krigsmakt som blir en professionaliserad, teknifierad svans till Nato istället för ett folkförsvar? Den klena tilltron till det svenska försvaret (27%) borde oroa.

Vad händer när Nato-högkvarteret kallar och behöver kanonmat till något av alla sina krig (det senaste är att Nato försöker baxa in Indien i Nordatlanten!)?

För min personliga del avslutas en epok. Jag har haft tre morbröder som varit yrkesmilitärer, minst två kusiner, min far var underofficer på A8 (inte nazist) och själv försökte jag gå med i hemvärnet som 15-åring (hade emellertid fel åsikter om Vietnam). Mot gängse "vänster" har jag varit positiv till ett starkt folkförsvar.

Dags att dra ett streck.

När svenska frivilliga kom hem från finska inbördeskriget där de slaktat finska torpare stod Ture Nerman med vänner på kajen och ropade: Fy!

Jag säger: Nato, usch!

Stefan Lindgren