Var professor Ulf Olsson någonsin olydig?

Ulf Olsson är inte bara flitigt förekommande kritiker på Expressens kultursida, tillika professor emeritus i ämnet litteraturvetenskap (förr hette det litteraturhistoria). 

Lasse Ekstrand synar sagde Olsson.

Professorsrollen innebär att han varit inlemmad i en hierarkiskt uppbyggd, statlig organisation, universitetet. Sedan länge genomsyrad av den chefsvänliga ledningsfilosofin "New Public Management". Det skall, i styrningshänseende, lekas privatföretag. 

Tillhörig denna organisation, uppträdde Olsson välanpassat eller någon gång ”besvärligt”, rent av olydigt? Nå, professor blir man ju inte om man inte följer det akademiska spelets regler. Så är det bara. Medarbetaren måste anamma diskursen, för att använda Michel Foucaults begrepp. 

Man gör sig inte ”omöjlig”, agerar kritiskt, "obstinat" och ifrågasättande. Då riskerar man inte bara att snuvas på attraktiva tjänster, utan också att hamna i kylan. Lojalitet belönas, fritänkare gör sig icke besvär.

När jag tar mig an Ulf Olssons bok ”Olydiga undersåtar. En pamflett” (Nirstedt/Litteratur 2024) infinner sig med anledning av ämnet nyfiket frågorna om professorn själv och hans relation till lydnaden och dess antites. Myntets två sidor. 

Olssons fylliga genomgång av olydnadens ideologer, samt dess utforskare, bjuder inte den pålästa på något nytt. Från von Kleist via Proudhon och Bakunin till vår egen Maria Modig. Med tillbakablickar mot Aristoteles och Dostojevskij. 

Två i en ymnig rad av i sammanhanget vanligtvis citerade namn.

Det bjuds även på historiska illustrationer, bland dem ludditernas maskinkrossande som ju egentligen handlade om något annat (ett uppror mot maskinernas ägare och förtrycket) Medborgarrättsrörelsen i USA. Suffragetterna i England. 

Inga för undertecknad okända exempel dras fram i ljuset.

Inte sällan kompilerar Olsson. Han beträder ju inte oplöjd mark. Bra i och för sig, det får man ge honom, att fräscha upp kunskaper som legat i träda. I en positiv mening är Olssons bok en lathund för den som själv inte orkar bemäktiga sig idéhistorien. 

Det är ingen handbok. Snarare en ambitiös litteraturgenomgång.

Söker Olsson, bekvämt tillbakalutad och långt från stridens hetta, projektionsskärmar eller ställföreträdare, undrar elake Ekstrand efter ett halvt sekel inom högskolevärlden. Sörjer han det alternativa liv som inte var välanpassat och karriärstyrt? 

För är inte olydnad något som bör praktiseras i första hand? Och inte ett fenomen som man, professor eller icke, teoretiserar kring? Handlingen är teorins verifikationskriterium. Och mer än det.

Handlingens propaganda förespråkade de upproriska en gång i USA. Utan handling ingen olydnad. Ytterst avgör individen vad som är vad. Genom att våga rannsaka sig själv.

Olsson nämner ”klimataktivister”. Men jag är osäker på om han anser att deras aktioner är något annat än det politiska systemet legitimerande och stärkande. Därmed knappast olydiga i mina ögon. 
I Gefle samlas varje fredag ett grånat gäng som vill ”rädda klimatet” under parollen ”Friday For Future”. Varken poliser eller kommunpolitiker, de senare med tjänsterum i Stadshuset nära platsen i centrum där "Gretas gamlingar” demonstrerar, lyfter ett finger. 

De beter sig ju lydigt mot ordningsstadgan, orsakar inga problem. Förmodligen sökte de och beviljades demonstrationstillstånd.

Nå, låt gå för att olydnad existerar som ett problem för  makten, ”systemet”, och som den har att hantera, för att inte säga avväpna. Och det kan ske på olika sätt. 

Jag brukar tänka på lingvisten och samhällsdebattören Noam Chomsky på prestigefyllda MIT i Boston som genom alla år ventilerat sina ”olydiga” uppfattningar om det imperialistiska USA.

Jag ser det som ett exempel på repressiv tolerans. Låt den av staten avlönade dissidenten hållas, det legitimerar systemet. Får det att framstå som tillåtande gentemot åsikter och yttringar som kan tyckas fientliga mot det.

Den ”snackande klassen”, fnyser de som läser Ekstra Bladet och röstar på Inger Støjbergs Danmarksdemokraterne i Danmark. Tja, inte gör den mer än just ”snackar”. Sådana som Göran Greider och de andra återkommande proffstyckarna i soffprogrammen i svensk tv. Undertecknar ibland ett upprop.

Inte rubbar de maktens fundament med sin samhällskritik, inte en millimeter. 
De kan inte ersätta folkliga protester som tillräckligt omfattande - en kollektiv olydnad underifrån - skulle ha effekt. Närmast tänker jag på DCA-avtalet, Sverige blir en lydstat till USA. 

Anslutningen till Nato. Det uteblivna motståndet mot ATP-systemets raserande. Var är det olydiga folket? Är motstånd och det svenska folket totalt oförenliga? I mina mörka stunder känner jag mig uppgiven av att leva i "de inställda upprorens tid" (PO Enquists uttryck).

En gång hade jag en klipsk student som undrade: ”Hur skriver man olydigt?" Vad svara? Så fort man börjar att skriva så inrättar man ju sig i en symbolisk ordning som föregått en, och redan föreligger. Om man inte vill göra sig obegriplig och icke-kommunikativ. 

Typ en psykotisk, hallucinerande patient på en psykiatrisk avdelning. Det syntaxuppror som Birger Sjöberg skrev om, gjordes inom ramen för gängse syntax. 

Studenten inspirerade mig att skriva en text som jag benämnde "Olydnadsparagrafer” (publicerades i kulturtidskriften Montage). Och jag gjorde det som visiting professor i Boston, i skuggan av elitens Harvard. 

Knappast en uppror befrämjande institution.

Rubriken ”knycktes” av koreografen Christina Caprioli och sattes på en dansföreställning.
Kanske lättare demonstrera olydnad i dansens rörelser än med bokstävlar? Överrumplingsmomentet är större. 

Jag önskar att Olsson vågat vara mer personlig, tagit ut svängarna och lämnat den akademiska akribin. Jag förstår dessutom inte varför han kategoriserar sin utpräglat akademiska skrift "pamflett”. Jag finner det missvisande. 

Inte uppmanar den, som en pamflett per definition förväntas göra, till olydnad. Typ Paul Lafargues "Rätten till lättja". (Jodå, Olsson har med Marx svärson i sin genomgång.)

Men det var väl heller inte Olssons avsikt att trigga igång oss. Normativ eller uppmanande vill han inte vara. Han är, som den typiske akademikern, icke öppet ställningstagande. Det som fick Jan Myrdal att känna förakt för denna yrkeskår, pipor som makten blåser genom.

Implicit står Olsson på det etablerades sida, explicit skriver han ur dess perspektiv. Om än fascinerad av de "vanartiga" och oborstade, icke rumsrena.

Makten kan berömmande klappa honom på huvudet. Ett väl genomfört arbete men politiskt ofarligt.

 

Lasse Ekstrand