Till dem som "vet" vad Peter Handke står för

Peter Handke. Foto: Nobel Prize.

Peter Handkes anteckningar från resor i sönderfallandets Jugoslavien på 1990-talet borde vara obligatorisk läsning för alla dem i vårt land som redan ”vet” vad Handke tycker och står för.

Kanske utan att ha läst en enda rad av honom.
Han har felaktigt beskyllts, i samband med att han tilldelades Nobelpriset i litteratur till mångas högljudda förargelse, för att vara Milošević-kramare och förblindad försvarare av ett ondskefullt Serbien. Stämmer inte på en fläck.

Handke, kritisk mot main stream media så som ansedda Le Monde och Frankfurter Allgemeine Zeitung, deras Nato-vänliga krigshetsande rapportering från Balkan, fann det absolut nödvändigt att bege sig ut på upptäcktsfärd i den region, som hölls ihop av Titos järnhand och som snart inte längre skulle heta Jugoslavien. Han ville se vad som egentligen hände med egna ögon. Vara på plats.

Utan att tyngas av förutfattade meningar, eller av vad som är lämpligt och politiskt korrekt att skriva. Opportun har aldrig den sanningssökande Handke varit.

En kvinna han stöter samman med under sin exkursion konstaterar att västjournalister dykt upp på Balkan utan att fråga om något. De visste redan allt, inbillade de sig, betedde sig inte som krigskorrar förr gjorde. Vårdande journalistiska ideal som konsekvensneutralitet och oberoende.

Bang, Gusti Stridsberg, Sven Öste och andra, om vi håller oss till de svenska.

”Förvåna mig”, uppmanade Lars Forssell en gång i en diktsamling. Handke tillämpar den utforskningsstrategin, både på människorna han möter och landskapet han rör sig i. Hans bildrika ordkonst framkallar en märklig närvarokänsla hos mig som läsare.

Det fotografiskt träffsäkra i hans anteckningar fastnar på näthinnan, de senare antar karaktären av ögonvittnesskildringar, inte ett grand av tillrättaläggande eller döljande, ingen missriktad hänsyn åt något håll. Handkes blick bor i en betraktare med kompromisslös integritet.

Det är något speciellt med de centraleuropeiska författarna som tilltalar mig. Inte enkom för att de som Handke utmärker sig med inskjutna bisatser i långa meningar, som om de tänkte medan de skrev. Ett välutvecklat stilistiskt grepp.

Utan för att de bär på en provisorisk världsbild som aldrig blir ensidig och fastrotad, alltid kan diskuteras och nyanseras. Aldrig uppdelad i vitt och svart. Aldrig schematiskt fångad i förövare och offer. Aldrig hemfallande till skuld och brännmärkning.

Det gäller Handke. Liksom min stora favorit Thomas Bernhard. När jag började läsa honom fann jag en frände, här kan vi prata om Goethes ”valfrändskap”.

I Bernhards värld förekommer inga storslagna hjältar, snarare antihjältar. I soldaten Svejks muntra fotspår.

Tillvaron saknar inte absurda, oväntade inslag med risk för att producera hjälplöshet och vanmakt. Hur svara ”rationellt” på och hantera dessa? Den satiriske humoristen Franz Kafka gestaltade det i Processen och andra verk.

Ödesfrågan: Hur behålla sin integritet i onådens och hemlighetsmakeriets tider?

Bernhard hatades av sina nazianstrukna landsmän för att han med sina antihjältesromaner klädde av dem deras patetiska storvulenhet. Han punkterade den offentliga lögnen - förtalades.

Handke vägrar, i samma centraleuropeiska tradition som de utstickande föregångarna, att inrätta sig i ledet. Han skriver, som den Schriftsteller han är, fram sin värld. Lojal endast mot sitt skrivande. Beredd till omprövning och problematisering. När föränderlig verklighet så kräver. Annars hemfaller man till dogmatik och ideologisering.

Osökt associerar jag till Jan Myrdal och hans Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell.

Kanske därför Handke, sannerligen en europeisk illojal intellektuell i Myrdals anda, hamnade i onåd hos de politiskt rättänkande i Sverige. De som redan vet allt på förhand. Och slutat att reflektera.

Lasse Ekstrand


Peter Handke: Frågor i tårar (Essäer översatta och utgivna på Karneval förlag, 2025.