Tillbaka på Ulleråker

Dagrum med patienter på Ulleråker (1956)

Det smyger sig på en märklig, jag finner inget bättre ord i hastigheten, känsla av att åka genom Ulleråkersområdet utanför Uppsala, skriver Lasse Ekstrand. 

Nu står här bostäder, förmodligen eftertraktade i en snabbt växande stad. Jag skulle, för min del, inte kunna bo på området. Inte efter att ha jobbat på det mentalsjukhus som låg här.

Alla byggnader från sjukhustiden är inte rivna, somliga har omvandlats till bostäder. Jag minns husen väl, vad som utspelade sig därinne bakom låst dörr, ansikten på patienter hängande i dagrummet.
Vad sitter kvar i väggarna? Är jag bara skrockfull?
Höghuset, som rymde det som kallades "Stormen" (intagningsavdelning), har fallit offer för grävskoporna,
inget jag sett med egna ögon, endast på bild. Jag jobbade, kort, även där. Bad att få bli förflyttad.
En manlig, sadistisk personal som skrämde mig, deras sätt att behandla patienterna, så rått och omänskligt. Rena övergreppen på försvarslösa.

I källaren elchocksbehandlades patienter. Barbari i psykiatrisk förklädnad. 

Upton Sinclair beskrev oretuscherat i boken The Jungle de fruktansvärda förhållandena på slakterierna i Chicago. Om jag inte är felinformerad, så var det genom att man upptäckte att grisar inte dog av elstötarna, men däremot förändrades mentalt, som någon kom på att samma metod kunde användas på psykiskt "sjuka" människor. Jag önskar att det var en skröna. Men jag tror inte det. 

Att reduceras till "patient" på Ulleråker, hamna i psykiatrikernas garn, blev en återvändsgränd för de intagna. Vad man än sa, så vändes det mot en. Påstod man att var frisk, eller mådde bra, saknade man sjukdomsinsikt. 

Högst förståeliga och relevanta mänskliga beteenden i den totalitära institutionen stämplades som "psykotiska” och legitimerade lnsättandet av psykofarmaka. 

Ingen utsaga kunde vara neutral eller betydelselös i vitrockarnas biokemiska värld, inget agerande. Allt föll inom symtomens ram. Tvångsmedicinering förekom. Och bältning. Patienternas motstånd skulle brytas ned.

Jag har funderat mycket på vad som gjorde att väktarna i de nazistiska döds- och koncentrationslägren kunde bete sig mot fångarna som de gjorde. Enda förklaringen torde vara att de inte betraktade dem som människor - avhumanisering satt i system.

Att sinnessjukhusen, som de hette, placerades utanför städerna rymdes inom samma diskurs: de intagna är inte som vi, det måste markeras genom rumslig åtskillnad. Och godtyckliga diagnoser. Vi normala måste skyddas gentemot de onormala. Stigmatisering är påkallad. Disciplinering av själarna, i samhällets tjänst.

Som skötare fick man det svårt om man började att identifiera sig med patienterna, komma dem för nära, sätta sig in i deras livssituation. På Akutkliniken mötte jag patienter i min egen ålder. Och då blev det genast besvärligt, gränsen mellan mig och dem upplöstes. 

Deras erfarenheter inte långt från mina. Vem är sjuk, vem är frisk - egentligen? Och vem bestämmer vad som är vad? Är diagnostisering enbart en fråga om maktutövning?

När de stora mentalsjukhusen i Sverige, Ulleråker ett av dem, avvecklades, pratades det om att verksamheten skulle flyttas ut i samhället, skötas av öppenvården. Tillsyn ersätta inläggning. Allt skulle bli mer humant.

När jag för några år sedan gästföreläste på en folkhögskola inhyst i Långbros gamla lokaler, berättades det om utskrivna patienter som tagit sig tillbaka och gömt sig i korridorerna. Sökande en förlorad trygghet. Så gick det med den stolta psykiatrireformen när patienter lovades återfå sitt människovärde.

Lasse Ekstrand