Noam Chomsky om bomben

Den sjätte augusti är det 81 år sedan Hiroshima atombombades. Noam Chomsky (född 1928) kommenterade denna händelse i en intervju inför 50-årsdagen ("Historia och minne", Epsilon press 1996, övers. Johnny Lindholm och Ulf Modin). 

Vad han sa är väl värt att påminna om.

Jag var faktiskt ledare på ett sommarläger när nyheten kom på radion. Vi hade inga tidningar och jag blev ganska chockad. Jag gick för mig själv i skogen i några timmar och tänkte bara på det. När jag kom tillbaka talade jag inte med någon om bombningen, för ingen brydde sig. Det var en helt personlig reaktion.

Men jag måste säga att Nagasaki påverkade mig mycket mer. Ingen har forskat speciellt mycket om Nagasaki, så jag måste spekulera och min gissning är att Nagasakibomben i grund och botten var ett experiment. Någon borde undersöka detta och jag är inte säker, men jag tror att man ville få fram en annan tändmekanism och råkade använda bomben mot en stad. Jag vet inte varför, men varför inte mot en stad? Säkerligen historiens mest groteska vetenskapliga experiment.

Vad man än tycker om bombningen av Hiroshima, kan man kanske ha något argument för den (jag tror inte att man verkligen kan ha det), men bombningen är inte helt oförståelig. Jag kan inte föreställa mig något skäl till att bomba Nagasaki. Det finns också andra episoder. Det ägde rum en händelse som jag skrev om för 30 år sedan som jag aldrig ser omnämnas, men den finns med i det amerikanska flygvapnets officiella historieskrivning. Den kallas för ”finalen”. General Hap Arnold, som var befälhavare för flygvapnet, tyckte att det skulle vara fint att avsluta kriget med en stor smäll, ett slags grande finale. Han ville se om han kunde organisera tusen plan för en räd mot Japan. Att få ihop tusen plan var en stor ledningsbedrift på den tiden något i Schwarzkopfs stil. Men han lyckades få ihop tusen plan och den 14 augusti bombade han städer och civila mål. Detta beskrivs mycket glatt i flygvapnets historia. Det var efter att kapitulationen var tillkännagiven, men före att den officiellt hade mottagits. När man går till den japanska sidan hittar man Makoto Oda, en berömd japansk romanförfattare som levde i Osaka och kanske var fjorton eller femton år då. Han skrev en artikel om sina upplevelser. Han minns räden den 14 augusti och hävdar att det tillsammans med bomberna släpptes ned flygblad som sade att Japan hade kapitulerat. Bombningen dödade inte lika många som atombomberna, men på sätt och vis var den mer omoralisk.

På tal om minnesdagar var den 10 mars en sådan. Då var det 50 år sedan Tokyo bombades. Det skrevs inte en rad om dettas här i USA. Om man tittar i översikten över USA:s strategiska bombning under andra världskriget finner man att fler människor dödades under det sex timmar långa bombardemanget än någonsin i mänsklighetens historia.

Bombningen av Tokyo jämnade praktiskt taget staden med marken. Den var till största delen byggd i trä. För att starta en brand började med att släppa ned oljegel, sedan napalm, som då var nytt. Enligt överlevande jagade planen människorna. Det var en helt försvarslös stad. Napalm användes för att stänga av människornas väg ned till vattnet. Folk försökte hoppa ned i vattendammar, men de brändes till döds när dammarna kokade. Jag vet inte hur många som dog totalt. Beräkningarna varierar mellan 80 000 och 200 000, ungefär lika många som dog av atombomberna, kanske fler. Man förstörde Tokyo så totalt att staden togs bort från listan över atombombsmål, för att det skulle inte få någon annan effekt än att stapla ruiner på ruiner och kroppar på kroppar och en atombombning skulle inte visa något resultat.

Innebörden [av Hiroshimabomben] var ganska uppenbar. Den lilla information som kom fram var att ett plan hade flugit över en försvarslös stad, släppt en bomb och antalet människor som dog. Det var uppenbarligen monstruöst. Utan tvivel startades en ny era. Det betydde att det mycket väl gick att ödelägga världen, men det var ganska långt från behovet för detta angrepp. Redan tidigt var jag var tämligen skeptisk till vissa delar av kriget. Kriget mot Tyskland var en sak, men atombombningarna var något helt annorlunda. Om man växte upp under den tiden kunde man inte undgå det som John Dower skrev om nyligen (War without Mercy, 1986). Behandlingen av tyskar och japaner var helt olika. Om man går tillbaka till krigsfilmerna — detta är barndomsminnen och jag minns inte säkert — minns jag att tyskarna behandlades med en viss respekt, trots att de bevisligen uppförde sig mycket värre. De var blonda arier, medan japanerna var ohyra som skulle krossas. Till detta hör historien om smyganfallet och dagen som för evigt skulle betraktas som ett nidingsdåd, vilket man inte kan ta på allvar och jag gjorde det då inte heller. Bombningarna av Pearl Harbor och Manila var otvivelaktigen brottsliga, men till och med enligt 1900-talets normer var de ganska försumbara. Japan bombade militärbaser i kolonier som hade stulits från invånarna. På Filippinerna dödade man några hundratusen människor och i Hawaiis fall använde man list, bedrägeri och svek. Att bomba militärbaser i kolonier som stulits från invånarna är utan tvivel brottsligt, men hamnar jämförelsevis långt ned på skalan.

Förresten förekom det många japanska illdåd. Japan utförde förfärliga illdåd, men de förorsakade inte någon reaktion. Ingen brydde sig.

Faktiskt ägde det rum förhandlingar mellan Japan och USA - mellan utrikesminister Cordell Hull och amiral Nomura — alldeles före anfallet mot Pearl Harbor — och jag tror de varade fram till en vecka före anfallet. Den främsta stridsfrågan handlade om att USA krävde att det asiatiska systemet skulle vara öppet, det vill säga att alla länder skulle ha tillträde till det. USA ville bibehålla sina positioner i Kina. Japan samtyckte till slut till detta, men insisterade på att det skulle gälla hela världen och att västra halvklotet skulle vara öppet. Cordell Hull, som var en fruktansvärd rasist, betraktade detta som enormt kränkande, vilket även delades av de amerikanska kommentatorerna.

Detta fångar upp ett ämne som går långt tillbaka i 1930-talet Japanerna hade redan från början i sin speciella expansionsfas sagt att de i Asien försökte skapa något som motsvarade Mon roedoktrinen. Detta retade USA, därför att det fanns mer än eh Jiten sanning i detta. Det förekom flera olika försök under 1930-talet att särskilja Monroedoktrinen från den nya japanska ordningen i Asien. Det finns mycket läsvärda saker om detta. Jag har gått igenom det i en essä, ”A.J. Mustes revolutionära pacifism. Kring orsakerna till Stillahavskriget” [finns med i Chomskys bok Makt och motstånd (PAN/Norstedts 1969) ö.a.]*, som jag skrev för omkring trettio år sedan. Det är helt igenom förvånande att läsa de amerikanska kommentarerna om Japan. De kan sammanfattas med att USA säger, att hur vågar Japan göra denna jämförelse? När USA utövar sin makt i Karibien och på Filippinerna är det för att gynna människorna där. Det är för att göra det bättre för dem, för att lyfta upp och hjälpa dem, medan när japanerna utövar sin makt är det fråga om aggression och illdåd.

Ur Noam Chomsky "Hiostoria & Minne"

* Berömda citat av A J Muste: "Det finns ingen väg till fred, freden är i sig vägen" och "Man måste vara revolutionär innan man kan vara pacifist".