Vilket land tjänar general Anders Lindström?

Jag har träffat Anders Lindström för ett par år sedan när
han var överstelöjtnant. Han bar då kamouflagekläder och var
betydligt mer oansenlig än när han nu framträdde i paraduniform med
en fullkomligt osannolik mängd epåletter hos Adaktusson i
TV8.
Jag kan nästan ta gift på att en del av dessa epåletter inte
är svenska. Lindström tillhör antagligen den krets svenska
militärer som gjort Nato så stora tjänster att de fått
belöningar för dessa.
För politiker är "tagande av utländskt understöd"
straffbelagt. Men det finns tydligen inga regler som
hindrar svenska stamanställda officerare att tjäna utländska
herrar.
Den imposante generalen som avancerat snabbt tack vare
Sveriges krigsinsats i Afghanistan tog helt över showen från
politikerna Thage G Peterson, Jan Eliasson och Lars Ohly.
Blygsamt började Lindström med att tala om att han bara är
en ödmjuk verkställare av politiska beslut, bara för att
fortsätta att utveckla sin högst politiska tolkning av
Afghanistaninsatsen.
- Nej, Sverige för inte krig, fast motståndarna gör det,
hävdade han bl.a.
Det var väl ungefär vad de hitlertyska trupperna hävdade i
Vitryssland och Ukraina under andra världskriget där det
också bara handlade om en handful "terrorister" och
"fridstörare" som måste rökas ut.
Men det märklige med denne Lindström är ju att han
uppenbarligen sitter på två stolar. Å ena sidan har han
varit s k sambandsofficer i Tampa Florida och verkat för att
utveckla USA:s världsomspännande krig mot terrorn.
Läs t ex hans utläggningar på
http://www.thecornwallisgroup.org/pdf/2003_9LindstromTW-Dec30.pdf
Å andra sidan sitter han i svenska TV-soffor och spelar
trygg svensk f d hemvärnschef som aldrig skulle kunna skjuta
mot oskyldiga civila.
Men Adaktusson är inte den som besvärar generaler med
alltför påträngande frågor. Själv skulle jag ha velat ha svar på tex:
När internationella rånarligor med helikopter drar ner
byxorna på den svenska polisen och luftförsvaret, borde det
inte finnas angelägnare uppgifter för svenskt försvar än att befria Afghanistan?
Svensk brandförsvar för numera in ca 40 incidentrapporter i
veckan om skolbränder. Det har inträffat c:a 3 700
skolbränder i Sverige under den tid general Anders Lindström
och hans kollegor jagat talibaner i Afghanistan.
Jag säger inte att svensk militär borde sättas in mot
skolbränderna. Men om detta problem inte kan lösas med
militära medel i Sverige varför skulle det då kunna lösas
med militära medel i Afghanistan, där fenomenet skolbränder
faktiskt är mindre?
Inte heller det tilltagande kvinnovåldet - varken i Sverige
eller i Afghanistan - kan lösas med militära medel, men av
någon anledning accepterar vi felaktiga påståenden om motsatsen när
det gäller Afghanistan.
De journalister som ger krigshundar som Lindström gratis reklamtid
i TV borde ta sig en tankeställare. Militären är tjänstemän och ska
inte uttala sig i politiska frågor. Genom att i tid och otid släppa fram
militära "experter" som lägger ut sina politiska uppfattningar
bidrar media till att undergräva demokratin. Det är Tolgfors som ska
förklara vad svensk militär gör i Afghanistan, totalvilse i pannkakan.
Ta hem trupperna och utrusta dem med GPS som ger signal om de
råkar överträda Sveriges gränser. Grundlagen ger klart besked om att
det är svenskt territorium de ska försvara.


Stefan Lindgren

En reform med tydlig udd

Regeringen har beslutat att slopa konstnärslönen som garanterar
156 författare och bildkonstnärer en minsta lön på 214 000
kronor.

Samtidigt läggs samma summa på att öka potten för engångsstipendier.
Det är ingen tvekan om vad innebörden av reformen är. Det ska inte
finnas några oberoende författare och bildkonstnärer i det
här landet. Innan Lars Hillersberg dog restes krav på att
hans konstnärslön skulle dras in. Det gick inte, för att det
gällande regelverket garanterade honom ersättning livet ut.
Nu ska författarna och konstnärerna med jämna mellanrum tvingas
rada upp sig med mössan i hand för att be om en släng av
sleven.

En annan aspekt på konstnärslönen är att den var en nagel i ögat
på alliansens dogmer, nämligen att det ska "löna sig att
arbeta". De här människorna arbetar uppenbarligen utan att
det lönar sig. De skulle alla kunna lägga sig på sofflocket
för gott, men det gör de inte. De tar i genomsnitt bara ut
108 000 kr av garantin, och mestadels skulle jag tro att det
handlar om att hårt arbetade författare och konstnärer också
drar på sig stora kostnader i projekt som är av bestående
kulturellt värde.

Visst kan man vara emot inkomster som inte är kopplade till en
konkret arbetsprestation. Men i så fall vore det kanske mer
rationellt att börja med att skära i de pensioner som
utgår till avgångna statsråd och riksdagsmän, även om de har många arbetsår
framför sig. Eller man kanske kunde sätta kniven i bonusar
och fallskärmar i såväl offentligt som privat arbetsliv.
Att författare och bildkonstnärer spelar en nyckelroll och
i en liten kulturkrets som den svenska allmänt har svårt att
leva på "marknaden" bekymrar inte de höga herrarna. Lena
Liljeroth Adelsohns bokhylla med "allt från August
Strindbergs samlade verk och Winston Churchills alster till
mer lättsmälta böcker av Liza Marklund och Arto Paasilinna"
(SvD 20/7) berörs ju knappast av beslutet att snöpa den
svenska författar- och bildkonstnärskåren.

Jag ser också ett samband mellan Göran Hägglunds
formuleringar om "kulturvänsterns" folkförakt och fredagens
beslut att slopa konstnärslönen. Det är lågt. Idag domineras
ju debatt och kulturliv av ett enda idiom och det är högerns
valfrihets- och marknadsreligion som till stor del
även accepterats av den s k vänstern. Den som inte har åtminstone
en fattigpension i sikte gör klokt i att hålla käft i frågor
som Kambodja, Levande historia etc.

Ja till och med (r)-arnas tidning Proletären har funnit för gott att lägga
sig i Kambodja-frågan – så enad står nu nationen.

Never have so many had so few to thank for so much.

Tiden var med andra ord mogen att avskaffa konstnärslönen.
Jag tvivlar på att någon kommer att säga emot.

Stefan Lindgren

Äntligen, en svensk kärnvapenspion!

Enligt Dagens Hype (SvD) står Mehdi Ghezali anklagad för spionage i Pakistan.
Detta kopplar SvD:s reporter till att det finns kärnvapenanläggningar i området
där Ghezali greps. Märkväl, det är SvD:s koppling.

Vad gäller spioneri ska man väl erinra sig att det är rätt vanligt att utlänningar
som grips med utgågna visa i förstone misstänks för spioneri.

Jag erinrar mig att en av Svenska Afghanistankommitténs grundare, SIDA-
tjänstemannen Carl Schönmeyr i slutet på 80-talet förklarades persona non grata i
Pakistan just med hänvisning till att han skulle ha spionerat.

Att Carl Bildt så blixtsnabbbt förklarade att det inte var någon trängande uppgift
för Sverige att få hem svenskarna har naturligtvis ökat risken för att de får sitta
länge innan de kan "bevisa att de inte är några kameler", som folkhumorn
i Orienten brukar uttrycka det.

Stefan Lindgren

--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

Franck vågar inte möta Myrdal i debatt

Något mycket märkligt håller på att inträffa i konungariket.
Den ende som tycks mig ha på känn vad som är på gång är kd-ledaren
Göran Hägglund som säger att han oroas av det växande avståndet till väljarna.
Senast idag hade jag telefonsamtal från en riksdagsman som till sin
förvåning konstaterade att jag hade åtta siffror i det telefonnummer jag
befann mig på.

Så långt ut i förorten hade han aldrig ringt tidigare.
Rädsla och skräck för underklassens vilda opinioner torde också ligga
bakom innovationer som "Levande historia".
Men typiskt nog vågar den politiska eliten inte ta den debatt som den
själv ställer till med.
Först använder Eskil Franck skattemedel till att få reklambyrån Palladium
- "biggest producer in the country" - att ta heder och ära av Jan Myrdal.
Sedan vägrar samme Franck att möta Myrdal i en ärlig debatt. SVT:s
planerade debatt i ämnet måste inställas idag torsdag sedan Franck sagt sig inte
vilja möta Myrdal i en debatt.
Det kan knappast sägas vara god ämbetssed om t ex Vägverket efter
att en bro havererat inte ställer upp och tar den efterföljande debatten.
(I det gamla Ryssland fick generaldirektören stå under bron när den
provkördes första gången.)
När Franck hänvisar till att jag har JO-anmält honom som skäl att avböja
debatt är det ett mycket dåligt svepskäl.
Det faktum att Franck brutit mot sina tjänsteåligganden kan ju inte vara skäl
att bryta mot ännu ett åliggande, nämligen att svara på allmänhetens frågor
och bidra till en öppen samhällsdebatt.
Så till sakfrågan. När jag läser runt i bloggosfären får jag intrycket att många
ärliga människor anser 1. att Levande historia gått för långt men 2. att Myrdal
förtjänar en näsknäpp för att ha "ätit middag" med diktatorn.
De människorna borde hejda sig ett slag. Öppna en historiebok om 1900-talet
och se att begreppet "diktatorer" ingalunda är entydigt. Det finns onda
diktatorer och det finns goda.
Till de goda diktatorerna som haft utomordentliga förbindelser med USA och
den "fria världen" hör bland annat följande:

Abacha, General Sani ---------------------------- Nigeria
Amin, Idi ------------------------------------------ Uganda
Banzer, överste Hugo --------------------------- Bolivia
Batista, Fulgencio -------------------------------- Kuba
Bolkiah, Sir Hassanal ---------------------------- Brunei
Botha, P.W. --------------------------------------- Sydafrika
Branco, General Humberto --------------------- Brasilien
Cédras, Raoul ------------------------------------- Haiti
Cerezo, Vinicio ----------------------------------- Guatemala
Chiang Kai-shek --------------------------------- Taiwan
Cordova, Roberto Suazo ------------------------ Honduras
Christiani, Alfredo ------------------------------- El Salvador
Diem, Ngo Dihn --------------------------------- Vietnam
Doe, General Samuel ---------------------------- Liberia
Duvalier, Francois -------------------------------- Haiti
Duvalier, Jean Claude ----------------------------- Haiti
Fahd bin'Abdul-'Aziz, kung --------------------- Saudiarabien
Franco, General Francisco ----------------------- Spanien
Hitler, Adolf --------------------------------------- Tyskland
Hussan II ------------------------------------------- Marocko
Marcos, Ferdinand ------------------------------- Filippinerna
Martinez, General Maximiliano Hernández --- El Salvador
Mobutu Sese Seko ------------------------------- Zaire
Noriega, general Manuel ------------------------ Panama
Ozal, Turgut -------------------------------------- Turkiet
Pahlevi, Shah Mohammed Reza --------------- Iran
Papadopoulos, George -------------------------- Grekland
Park Chung Hee --------------------------------- Sydkorea
Pinochet, Augusto --------------------- Chile
Rabuka, General Sitiveni ------------------------ Fiji
Montt, General Efrain Rios --------------------- Guatemala
Salassie, Halie ------------------------------------ Etiopien
Salazar, Antonio de Oliveira -------------------- Portugal
Somoza, Anastasio Jr -------------------------- Nicaragua
Somoza, Anastasio, Sr ------------------------- Nicaragua
Smith, Ian ---------------------------------------- Rhodesia
Stroessner, Alfredo ----------------------------- Paraguay
Suharto, General --------------------------------- Indonesien
Trujillo, Rafael Leonidas ----------------------- Dominikanska Republiken
Videla, general Jorge Rafael ------------------ Argentina
Zia ul-Haq, Mohammed ---------------------- Pakistan

Det var om en av dessa herrar, Somoza d ä, som Franklin
Roosevelt 1939 lär ha yttrat "He may be a son of a bitch, but he's our son of a bitch.
Däremot statsledare som hindrat den amerikanska företagsamheten
eller på annat sätt inkräktat på USA:s och västvärldens intressen
(här gäller Krylovs logik, när vargen säger till haren: "Du är skyldig redan
i det att jag vill äta upp dig.") är onda diktatorer.
Ur amerikansk synpunkt var Pol Pot ond, även om det fanns en period
av tvekan då USA trodde sig kunna använda Kambodja mot Vietnam.
Det är därför USA bekostat insamlingen av "bevis" mot Pol Pot, som i
själva verket förstört möjligheterna till en rättssäker utredning av vad som
faktiskt hände.
Förfarandet med massgravarna i Kambodja påminner om USA/Nato:s sätt
att utreda den senaste massakern på civila i Kunduz i Afghanistan.
Man skyndar sig till platsen för att "utreda" händelsen, vilket i praktiken går
till så att man i rasande tempo kör fram caterpillrar och gräver ner kropparna
efter de döda, så att de inte ska kunna identifieras - än mindre fotograferas av media.
Samtidigt kräver Europarådets ombudsman för mänskliga rättigheter,
Thomas Hammarberg, i Groznyj (med all rätt) att alla krigsoffer bör identifieras. Ännu gäller
den klarsynen inte Afghanistan - och än mindre Kambodja, där de staplar
av dödskallar som den vienamesiska invasionsarmén lät resa på 80-talet
nu är turistattraktioner.
Och än en gång: varje historisk kartläggning av skeendet i Kambodja
som utesluter perioden 1970-75, då USA gjorde landet till världshistoriens
mest bombade (se Bob Kiernan i "Walrus" - än en gång) och Lon Nol utlöste
antikommunistiska och antivietnamesiska pogromer, är enögt falsk.
Jan Myrdal öppnade genom sin författargärning för en hel generation skeendena
i Asien och gjorde många av oss mindre manipulerade, friare i vårt
tänkande.
Att tro att han i det grunda, provinsiella Sverige med dess inrotade strävan
efter konsensus skulle få ett tack för detta vore naturligtvis fåfängt.
Men att herrar Franck et consortes inte ens kan möta honom i en
ärlig diskussion får slöjorna över Sverige att tätna på ett olycksbådande sätt.
Vad vi iakttar är ett skov i makteliten. Även om det är för tidigt att uttala sig
om innehållet tror jag man bör studera mellankrigstiden då en rad länder
i Europa sömlöst gled från parlamentariska demokratier till auktoritärt styrda
protofascistiska och plebescitära regimer.
Stefan Lindgren

DN i geografin

Nu framkommer att Mehdi Ghezali gripits i Dera Ghazi Khan. Enligt DN är det ett
ställe man passerar om man vill ta sig in i Afghanistan.

Heliga moder! Har man inte längre någon kartbok på DN? Snodde Bo Viktor Pagels
den när han slutade?

Dera Ghazi Khan ligger närmare Indien (mindre än 30 mil) än Afghanistan. Har den
pakistanska polisen inte mer att komma med?

Det tycks som om Ghezalis enda "brott" hittills är att han i två år plågats oskyldig i
Guantànamo. I annat fall hade han med 100 % säkerhet inte gripits.

Stefan Lindgren

Afghanistanvecka 5-10/10

AFGHANISTANVECKA I ABF-HUSET, SVEAV 41, STOCKHOLM
5-10 OKT 2009
Arr: Folket i Bild/Kulturfront, Föreningen Afghanistansolidaritet, Kvinnor för fred och ABF.

5-10/10 Konst mot kriget
Måndag 18.30-20 Vernissage på en foto- och grafikutställning på temat
"Afghanistan i mitt hjärta". ABF-huset, Sveavägen 41.
Deltar gör bl a fotograferna Eva Wernlid, Odd Uhrbom, Ann Jones och
bildkonstnärerna Stig Danielsson, Jan Frykholm, Eva Lindgren, Robert Nyberg,
Kate Shakespear, Barbro Skoog-Stenström, Karin Sunvisson, Peter Thörn, Ulla
Wennberg m fl.
Maj Britt Theorin, tidigare nedrustnings-ambassadör invigningstalar.
6/10 Filmpremiär/Myrdal
Tisdag 18.30 Jan Myrdal talar om Afghanerna. Filmpremiär på "En annan syn på Afghanistan".
Svensk version av Peter Greenwalds "Rethinking Afghanistan". En 50 minuter lång
kritisk granskning av Afghanistankriget.
ABF-huset, Sveavägen 41, T-bana Rådmansgatan.
7/10 Unga samtalar
Onsdag 18.30-21. Martin Schibbye (Folket i Bild/Kulturfronts redaktör) leder ett
samtal med ungdomspolitiker om Afghanistan. Jytte Guteland (SSU), Maria Ferm
(Grön ungdom), Ida Gabrielsson (Ung vänster), Magnus Andersson (CUF) m fl. ABF-huset.
8/10 USA:s fredsmamma
Torsdag 18.30: Iraksolidaritet ordnar i samarbete med Afghanistanveckan ett möte
med USA:s "fredsmamma" Cindy Sheehan. ABF-huset. Talar även på Universitet
fredag (se lokal annonsering).
9/10 Gudrun med gäster
Fredag kl 12: Gudrun Schyman bjuder till politisk lunch med gäster - bl.a. Ann
Jones (USA) och Cindy Sheehan (USA) - om Afghanistan. ABF-huset. Smörgås &
lättöl till försäljning.
10/10 Stort seminarium
Lördag kl 11-15: Seminarium om Afghanistan i ABF-huset. Talare:
Mahmooda, Kabul.
Representant för den afghanska kvinnoorganisationen RAWA, Revolutionary
Association of Afgha-nistan. Se www.rawa.org
Cindy Sheehan, USA.
En amerikansk antikrigsaktivist som uppmärksammades internationellt i
augusti 2005 för sin demonstration utanför president George W. Bushs ranch i Texas. Hennes son Casey dödades i Irak.
Tom Hayden, USA.
Känd som en av grundarna av "Students for a Democratic Society" på 60-talet
som drev motståndet mot Vietnamkriget. Har suttit i Kaliforniens delstatsparlament
(1982-1992) och delstatens senat (1992-2000). Han har skrivit ett antal böcker
om sociala rörelser i USA och var aktiv i president Obamas valkampanj. Talar
även i Uppsala 12/10 kl 19.15 Universitetshuset.
Ann Jones, USA.
Författarinna, fotograf och livslång aktivist för medborgerliga rättigheter,
kvinnors rättigheter och fred.
Efter 9/11 reste hon till Afgha-nistan och arbetade som volontär i fyra år,
erfarenheter hon samlade i boken Kabul in Winter (2006). Ann talar även
på universitetet 9/10 kl 10.
Eva Moberg
Författare, välkänd debattör och kolumnist med favoritämnen som kärnkraften,
krigets ursprung, människans natur, manligt och kvinnligt, djuriskt och barnsligt,
civilkurage, mannens emancipation, EU med mera. En av initiativtagarna till
uppropet i februari 2007 för att hemkalla de svenska trupperna från Afghanistan.
Thage G Peterson
F d riksdagens talman, minister i olika regeringar 1975-1998, bl.a. försvarsminister
1994-97. En av initiativtagarna till uppropet för att hemkalla de svenska trupperna
från Afghanistan.
Anders Ferm
Svensk FN-ambassadör vid Förenta nationerna 1983-88. Liksom Thage G
Peterson tidigare medarbetare till Olof Palme.
Program för lördagen
11-11.25 Cindy Sheehan
11.25-11.50 Ann Jones
11.50-12.15 Mahmooda
12.45-13.10 Tom Hayden
13.10-30 Eva Moberg
13.30-50 Anders Ferm
13.50-14.10 Thage G Peterson
14.10-15 Paneldiskussion + frågor.
Mera info på www.afghanistan.nu

Behövs statligt historieverk?

Jag är för att statens verk för "Levande historia" läggs ned.

Men det betyder inte automatiskt att all statlig verksamhet
inom historieämnet är av ondo.

I Sverige avskaffades under 1990-talet praktiskt taget de
sista resterna av den statliga granskningen av läromedel. Nu
är det praktiskt taget fritt fram att ljuga barnen fulla med
vad som helst.

Med Levande Ord, Den Nya Välfärden, Portsmouthbröderna,
Talmud eller Koranen - var och en efter sin smak.

Den tidigare politiskt sammansatta läromedelsnämnden
efterlämnade ett vakum som snabbt utfylls av olika
världsfrälsare - och in träder staten i ny skepnad. Verket
för Levande Historia, som är ämbetsmannastyrt och inte
utsatt för någon medborgarkontroll som läromedelsnämnden var.

I t ex Storbritannien har man gått motsatt väg. Där infördes
1988 en central läroplanskontroll vars tilltag regelbundet
utlöser stor debatt.

2007 fick den brittiska läroplanskontrollen, Curriculum Authority,
för sig att Churchill skulle strykas över listan över
obligatoriska historiska gestalter att studera i skolan för
11-14-åringar.

Det blev ett ramaskri. Att man samtidigt spolade Adolf
Hitler, Mahatma Gandhi, Joseph Stalin och Martin Luther King
var klen tröst för Churchills beundrare.

År 2002 hade Churchill i en BBC-omröstning med fler än en
miljon röster utsetts till den störste britten genom tiderna.

En lobbyorganisation "The History Curriculum Association"
tog frejdigt upp kampen för att försvara Chruchills plats.

En av de få britter som fanns kvar i den nya läroplanen var William
Wilberforce, vars ansträngningar bidrog till att avskaffa
slavhandeln. Wilberforce passar in i bilden av
Storbritannien som de mänskliga rättigheternas hemvist på
jorden, men tydligen inte Churchill kring vars gestalt
svävar en aura av krut- och cigarrök och whiskeyångor.

För den som läst historien om den brittiska slavhandelns avskaffande
- en reform som tog nära 20 år (mot en dag under franska
revolutionen) - ter sig Wilberforce som en rätt blek
och synnerligen saktmodig rättighetskämpe.

När media ondgör sig över den presidentkommission som
ryssarna låtit upprätta för att motverka förvrängningar på
historieområdet, ska man kanske vara lite försiktig.
Ryssarna kanske slår vakt om sin Stalin av exakt samma skäl
som britterna ömmar för sin Churchill. De ledde sina folk
genom det stora kriget.

I alla länder har man läromedelskontroll, vare sig det är
katolska kyrkan, staten eller den s k marknaden som utövar
den. En parlamentariskt sammansatt statlig kontroll är
sannolikt att föredra.

Men det är något helt annat än den närmast totalitära
propaganda som utgår från verket för "Levande historia", där
man försöker skrämma landets historielärare till rättning i
leden.

Den lärare som säger något gott om Iran - och dessutom deltar
i någon konferens i Teheran - kan räkna med sparken. En
lärare som under en rast uttalat en kontroversiell
uppfattning prickades av Eskil Franck under dennes fögderi
på Lärarhögskolan i Stockholm (vilken han framgångsrikt
körde i kvav, varefter den nedlades) - utan möjlighet att
överklaga. Intoleransen breder ut sig - samtidigt som
alltmer skoltid ägnas att undervisa eleverna i hur man
undviker mobbing.

Kort sagt ingår FfLH i ett mönster där statliga ämbetsmän
steg för steg upprättar sin åsiktskontroll, där tidigare
demokratisk styrning höll censurkrav från olika håll stången.

Att avskaffa läromedelsgranskningen var ett utslag av
liberalt övermod, att införa FfLH var ett attentat mot
toleransen, åsiktsfriheten och den fria forskningen.

Stefan Lindgren

Nils Horner i geografin

Mehdi Ghezali tillsammans med två andra svenska har arresterats av
pakistans polis.
De har redan förhörts av brittisk säkerhetspolis, säger Sveriges Radios Nils Horner,
i lite dämpad ton, som om han meddelade oss ett förtroende.
Och vem som helst kan ju förstå att om en människa grips i
Pakistan för att hans visum gått ut så måste han förhöras av
b r i t t i s k och  a m e r i k a n s k säkerhetspolis. Det är något som inte
ens behöver kommenteras i Nils Horners värld.
Sen var det det här med geografin. Nils Horner säger att de tre
svenskarna misstänks ha försökt ta sig in i Waziristan, så d ä r f ö r
hade de begivit sig till Quetta, så långt från Waziristan man kan
komma i Pakistan (100 mil cirka) och därefter söderut till Punjab, som
ligger så långt som möjligt från Waziristan i sydlig riktning.
Bevismaterialet mot svenskarna lär vara tunt. Mest graverande är att
de haft några tusen dollar och en laptop.
Jag skulle ha funnit det mera misstänkt om en europeisk resenär i
Pakistan saknat dessa attribut.
Mehdi Ghezali är en ung människa som formats av en ond tid. Att han
skulle ha klarat sig genom två år på Guantànamo utan kroppsliga och
själsliga men håller jag för uteslutet. Men så länge han inte har
överbevisats om några brott måste han betraktas som oskyldig.
Carl Bildts uttalande på onsdagen 16/9 att Ghezali inte förtjänar några 
särskilda ansträngningar att bli frigiven avslöjar cynismen hos denne 
politiker och EU-topparna. I "kriget mot terrorn" gäller inte 
antagandet om oskuld tills annat bevisats. Där avkunnas dom i 
administrativ ordning när det tjänar statsnyttan. I detta fall USA:s 
statsnytta. Bildt är en lika stor katastrof för rättssäkerheten 
som Thomas Bodström var!
Expressen sysslar med sin vanliga cyniska hantering och säljer
lösnummer och de fyra säkerhetstjänster som gått i spinn har fallit
offer för sin egen overkill-kapacitet. Mehdi Ghezali har antagligen
varit så hårdbevakad att man på förhand kunnat säga att han förr eller
senare skulle gripas. För något.
Stefan Lindgren
--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

Sakine Madon!

Läs Sakine Madon, 28 år, på ledarsidan i lördagens Expressen!
12 september. Äntligen en skribent som vågar tänka liberalt (ljuset kommer
från Flempan!) - dvs. institutioner som statliga verket för
"Levande Historia" kan verka harmlösa idag. I morgon kan de
vara i händerna på andra krafter.
Sakine ger mig hopp! Och världssvälten är inte Jan Myrdals
fel.
Stefan Lindgren

Jag JO-anmäler Eskil Franck

Peter Fröberg Idling har i DN 9/9 påpekat att bilder på svältande barn
under Pol Pot i "Levande historias" kampanjfilm "Middag med Pol Pot"
är tagna efter att Pol Pot störtats.
Överintendent Eskil Franck svarar idag 11/9 att jodå, bilderna är
tagna efter Pol Pot. Men svälten kan ju ha inletts under Pol Pot.
"Helt säkert är dock att liknande scener utspelade sig även under
Pol Pots styre, gång på gång".
Han försvarar alltså det faktum att Forum för levande historia
publicerar bilder som är tagna vid ett helt annat tillfälle än de ger
sig ut för.
Det är vad som på vanlig svenska kallas bildförfalskningar. Och jag
har påtalat flera sådana.
Men Eskil Franck tycker att de är helt okej.
Om regeringen låter Franck sitta kvar är det en skandal som inte bara
rör Forum för levande historia och Franck i ämbetet.
Jag gör idag en JO-anmälan av Eskil Francks misskötsel att sitt ämbete.
Vi kan inte ha chefer för statliga historieverk som sysslar
med bildförfalskningar.
Stefan Lindgren
--
stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>

Fakta är en plikt, inte en dygd

Bilden ovan framställs i det statliga verket "Forum för levande
historias" propagandaskrift om kommunismens fasor som en bild på ryska
bönder som ska deporteras till Sibirien.

Man behöver inte kunna många ord ryska för att inse att det är precis
tvärtom. Det är bönder som demonstrerar för "avkulakisering".

För en historiker är detta ingen bagatell. "Facts are a duty, not a
virtue" (Fakta är en plikt, inte en dygd) som E H Carr formulerade det.

Men chefen för Forum för Levande historia, ex-prästen och ex-rektorn
för havererade Lärarhögskolan i Stockholm, Eskil Franck, anser
uppenbarligen att fakta är bagateller, rekvisita.

Så är det kanske i någon mån i hans ämne, teologin, men inte i
samhällsvetenskaperna.

Hans försvar av reklambyråfilmen om "Maoglasögon" vittnar om att han
inte förstår detta. En seriös inrättning, med anspråk på att vara
expert på folkmord kan inte ena stunden komma med studentikos
pajkastning och nästa stund bli trodd i sin sifferexercis om
folkmordens offer.

Jag har vid två tillfällen kontaktat FfLH. Första gången var när jag
upptäckte en rad bildförfalskningar i den masspridda skriften "Brott mot
mänskligheten under kommunistiska regimer".

23 april 2008 skrev pressekreterare Jonas Morian på verket och gav mig rätt.
Han beklagade misstagen och lovade att de skulle rättas till.

Det tyckte uppenbarligen inte hans chef. Ännu ett och ett halvt år
senare finns samma bildförfalskningar kvar. I korthet handlar det om
att svältbilder från ett annat land och ett annat årtionde fått
illustrera Sovjets påstådda folkmord på ukrainare 1932-33. Bilder som
illustrerar tvångsförvisningar i Ryssland visar något hel annat osv.

Det här är ingen småsak.

När så FfLH drog igång sitt Kambodjajippo med Gunnar Bergströms
hajpade "avbön" och "syndabekännelse", kontaktade jag verket och
erbjöd mig att vittna om vad jag såg i Demokratiska Kampuchea under
mina två besök 1979 och 1980.

Vi är trots allt inte så många som hann besöka Demokratiska Kampuchea
innan det krossades helt.

Men FfLH svarade inte. Uppenbarligen gjorde man bedömningen att jag
skulle komma med "fel" vittnesmål.

När nu Eskil Franck vägrar att förstå vad som är fel med den nya
reklamfilmen och visar så dålig språkkänsla att han på
Newsmill talar om Jan Myrdals och Gunnar Bergströms "medverkan" i
filmen, borde måttet vara rågat.

Myrdal/Bergström "medverkar" i Francks film som en hängd man
"medverkar" till att spänna repet.

Statliga myndigheter som kalfatrar enskilda debattörer på det
här sättet (i Gunnar Bergströms fall räckte det inte med "avbön" för
att undgå den Franckska ättestupan) gör sig skyldiga till maktmissbruk.

Inte bara fakta är rekvisita för regissören Franck. Enskilda
medborgares heder och ära är det.

Nu är det upp till höga vederbörande att avgöra om ett statligt verk
får drivas som ett rejvparti i MUF eller om gängse krav på oväld och
likhet inför lagen ska gälla.

Franck saknar definitivt de historiska grundkunskaper och samhälls-
vetenskapliga grund som borde krävas av den som avkunnar statliga
domar för något så oerhört som "försvar av folkmord".

Han förstår inte hur komplicerad materien är. Försök hitta en
armenier, en kurd, en turk och en assyrier som ger samma bild av
händelserna 1915. Det första folkmordet. På vem och av vem är ännu
inte helt klart.

Stefan Lindgren

Bildt bortom anständighet

Nato/Isaf gräver skyndsamt ner offren
för Nato/Isafs bombattack i Kunduz i fredags.

Den svenske utrikesministern Carl Bildts överslätande kommentarer
till Nato:s nidingsdåd i Kunduz där 93 människor, varav minst 37
civila omkom är långt bortom anständighetens gräns.

Enligt Sveriges Radios referat sa Carl Bildt bl a följande som
kommentar till Nato/Isafs massmord:

– Alla dödsoffer, oavsett orsak, är beklagliga men det är en
pågående konflikt med omkomna varje dag, sade Bildt.

Business as usual. Med tillägget på engelska:

... recently, the international security forces had managed to reduce
the number of civilians killed, Bildt maintained – adding that up to
8 policemen were killed by the Taliban every day.

Carl Bildts uttalande är lågt och ytterst malplacerat i ett läge där
ett okänt antal civila liv gått till spillo.

Aldrig har brottet i svensk utrikespolitik varit klarare. Det som hänt
i Kunduz tillhör samma kategori händelser som Guernica, Oradour,
Lidice, My Lai. Den som tiger eller till och med slätar över skriver
in sig i historieböckerna.

Carl Bildt var den som försökte släta över och få svenskarna att
acceptera massmord i Afghanistan.

Uppenbarligen var det för att korrigera sin kollega som franske
utrikesministern Bernard Kouchner idag lördag gjorde uttalandet att
bombattacken var "ett stort misstag".

I ett resonemang råkade hans säga vi kan "inte bomba afghanerna",
men sen rättade han sig "...inte bara bomba afghanerna".

Det är tydligen där skiljelinjen går i EU-toppen. Kan man bara bomba
afghanerna, eller måste det till ökat civilt bistånd? Skicka likkistor,
som Stig Dagerman formulerade sin tid borgerliga humanism.

Från Nato har man officiellt kallat de omkomna "terrorister"
(dvs. afghaner som i traditionell anda försvarar sitt land mot utländska
inkräktare) och "tjuvar" och man ska göra en "utredning", som i vanlig
ordning försvårar och ifrågasätter FN:s utredning tills det nästan inte
finns några civila offer kvar.

Nato:s officiella påstående om att man försäkrat sig om att inga
civila fanns på plats skorrar falskt med tanke på att flygattacken utfördes
kvart i två på natten. Man kan bara ha haft gissningar om hur mycket
folk som fanns ute i mörkret.

Nato/Isaf kan troligfen räkna med att talibanerna lär sig läxan och
i fortsättningen kommer att bli snabbare på att själva spränga Nato:s
tankbilar istället för att lägga beslag på dem.

Stefan Lindgren

Levande historia & Maoglasögonen

Levande historia är numera lika död som den snart ett år gamla
kalkonen i min frys.

Deras senaste reklamfilm är inte vämjelig för att den FÖRSÖKER angripa
Jan Myrdal, Pol Pot, Mao etc.

http://www.youtube.com/watch?gl=SE&hl=sv&v=04IfpCGX61s

Den är vämjelig för att den förvandlar historien till larvig reklam
(nya Citroenmodellen?) och pajkastning.

Just de glasögon som används i filmen får mig att associera till helt
andra händelser, till de solglasögon som delades ut för att titta på
de tidiga atombombsproverna.

2 000 atombombsprover ovan jord utfördes 1945-2008 varav 1 054 av USA.
Enligt New Scientist han dessa prover skördat uppskattningsvis 11 000
amerikanska människoliv. (läs mer på http://www.amusingplanet.com/
2008/07/how-to-watch-nuclear-explosion.html)

"...om detta må ni berätta..." som titeln löd till en av "Levande forums"
broschyrer.

Vi kan inte förstå den historiska sanningen om Mao och Kinas befrielse
1949 utan att förstå vad som hände på den andra sidan.

I USA satte faktiskt unga män på sig en särskild sorts glasögon för att skåda
in i den strålande framtid.

Stefan Lindgren

Sovjethymnen

De folkstyrda staternas enade välde
för sekler befäst av vår ryska nation
vår hyllning vi bringa för frihetens seger
vår stolta, vår mäktiga
Rådsunion.

Hell dig, o fosterland, frihetens fosterland,
löftet om folkens förbrödring och fred.
Framtidens trosbanér, frihetens folkbanér.
Tänd oss till seger, mot seger oss led.
Tänd oss till seger, mot seger oss led.

I natt och i mörker oss friheten lyste
och Lenin den starke oss visade väg.
I Stalin vi växte till trohet mot folket
till dåd och till framsteg han vände vår håg.
Hell dig osv.

Vi härdats i strid och med blicken mot döden
vår ovän får känna vår drabbande hand.
I kampen gestaltar vi seklernas öden
den seger som gryr får vårt fädernesland.
Hell dig osv.

Musik: A V Aleksandrov, Text S Michalkov och
El-Registan. Övers. Rolf Parland

Den ryske poeten och författaren Sergej V Michalkov
dog i en ålder av 96 år i torsdags.

Mest känd är Michalkov för att han lyckades med konststycket
att först skriva texten till den sovjetiska nationalsången
1943 och sedan år 2000 nationalsången (till samma melodi)
för den avsovjetiserade Ryska federationen.

I 1940 års ryska version hette det bland annat att
"Lenins parti, vårt folks styrka, leder oss till
kommunismens triumf!" Efter den litterära triumfen söp han
till klockan fem på morgonen med Stalin, som han gillade
starkt.

2000 års version är en hyllning till "Ryssland - vår heliga stat" och "vårt
kära land som värnas av Gud".

Den metamorfosen kan vara svår att förstå för utomstående. Men för Michalkov
var det uppenbarligen inget omöjligt att tjäna både Stalin
(som han ännu på 1990-talet kallade sin intressantaste
samtalspartner någonsin), Gud och fosterlandet.

För ryssarna var Sergej Michalkov även framstående barnboksförfattare och
överhuvud för en kultur- och filmdynasti. Båda sönerna -
Nikita Michalkov och Andrej Kontjalovskij (han tog sin mors
efternamn) - är framgångsrika filmregissörer.

Trots att Sergej Michalkov liksom många andra "fina" sovjetförfattare
deltog i kampanjerna mot Boris Pasternak och Aleksander
Solzjenitsyn bad han eftervärlden att bedöma honom "efter
den epokens lagar". Han ångrade inte något av sina verk.

Stefan Lindgren

Banken som inte svindlar - www.nyhetsbanken.se!

Mera Keynes i krig än kris

Benny Andersson har i Clarté 2/09 svårt att fördra mitt "vildsinta angrepp" på Keynes.
http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=168.
Så mycket nytt var det nu inte jag hade att komma med. Min
kritik är i vart fall inte "vildare" än den Keynes elev Joan Robinson
levererade (se bl a. Ekonomisk filosofi, 1962, sv utgåva: Halmstad
1970).

Själva poängen med min artikel var inte att "angripa" Keynes (fysiskt
död sedan 1946, politiskt sedan 1970-talet), utan att påvisa
dubbelheten.

Keynes förfäktade ekonomiska idéer som ytterst gick ut på att rädda
kapitalismen ur 30-talskrisen, den dittills djupaste kris systemet
upplevt. Hans grundläggande idéer var en reaktion på den klassiska
nationalekonomins tro på att systemet alltid eftersträvade jämvikt och
självt var förmöget att återställa denna, om det skulle uppstå
störningar.

Teoretiskt var Keynes en eklektiker, som lånade vissa angreppssätt
av Marx, men utan dennes stringens och klara ställningstaganden. Och
utan att någonsin erkänna någon skuld till Marx. Keynes kallade Marx
Kapitalet "en obsolet lärobok som jag inte bara vet är vetenskapligt
felaktig utan saknar intresse eller tillämpning i den moderna världen"
(J M Keynes: A Short View of Russia 1925).

När Keynes ifrågasatte "Says lag", formulerad av den franske
ekonomen J.B.Say (1767-1832), som stipulerade att "utbud utgör
efterfrågan", och alltså utgick från att det aldrig kunde finnas
bristande efterfrågan, gick han på väl upptrampad mark.

När Keynes adepter senare gjorde matematik av "General Theory"
visade det sig att vad Keynes kommit på var Marx mervärdelära. Roy
Harrod sammanfattade Keynes syn på ekonomisk tillväxt i formeln G
(tillväxten) är lika med kvoten S/K där S stod för sparkvoten (i
praktiken investeringskvoten) och K för en kapitalkoefficient som
anger hur mycket produktionsökning varje investerad krona ger. Den
formeln är identisk med Marx modell (se bl a Bo Gustafsson: "Ekonomisk
tillväxtteori och ekonomisk historia" i Festskrift tillägnad
Karl-Gustaf Hildebrand, Uppsala 1971). Men det Marx använde för att
bevisa kapitalismens skrankor använde liberaler som Keynes till att
förlänga livet på kapitalismen.

Det hindrar inte att Keynes moderniserade ekonomiämnet. Han
visade att mycket av de viktorianska dygderna, hur bra de än var i
privatlivet, när de lyftes upp på det nationalekonomiska planet fick
katastrofala följder. I dåliga tider är sparsamhet, den främsta av
dessa dygder, bra för den enskilde men ytterst skadlig för ett lands
ekonomi som helhet.

Keynes återställde också den politiska ekonomin, återinförde
tiden i de ekonomiska resonemangen. Till skillnad från många av tidens
nationalekonomer var han mer intresserad av verkligheten än den rena
teorin.

För att ta ett exempel. Keynes argumenterade mot doktrinen
att "tullar är skadliga för det land som inför dem" (en doktrin han
själv länge trott på). I ett långt kapitel i sin "General Theory"
visade han att ett visst mått av "merkantilism" är motiverat. Inte
minst var det grunden för det brittiska imperiet. Keynes blundade med
andra ord inte för den smutsiga verkligheten "där det är så att ju mer
jag har desto mindre har du", skriver Joan Robinson (s 116).

I de åtgärder Keynes föreslog mot 30-talskrisen fanns det vissa
progressiva inslag, t ex tanken att inkomstöverföringar till sämre
ställda skikt som antogs ha hög konsumtionsbenägenhet kunde driva på
efterfrågan och produktionen. Ett omstritt ekonomiskt påstående blev
argument för en socialt rimlig politik.

Men man kan ändå inte bortse från att Keynes angrep kapitalismens
problem på en kosmetisk nivå. Hans syn på krisen som ett
tändningsproblem ("a magneto problem") gjorde honom öppen för i stort
sett vilka lösningar som helst.

Visserligen kom han från en studentmiljö där man vurmade för
pacifism, sexuell anormalitet och droger men som välanpassad
departementstjänsteman reagerade han inte när hans chefer bedrev
ohöljd krigshets.

Som "den akademiska versionen av Arthur Neville Chamberlain"
(Narindar Singh i EPW 15/10 1994) var Keynes långtifrån någon
Hitleranhängare men såg inte den principiella skillnad mellan tyska
rustningar och motorvägsbyggen och allierade rustningar och
motorvägsbyggen som Benny Andersson tycker sig se. Varför skulle a
priori Hitlers fyraårsplan vara ett "halvfeodalt hopkok", som Benny
Andersson kallar den, i jämförelse med Roosevelts New Deal?

Såväl Keynes som Roosevelt som Hitler var ute efter att rädda kapitalismen
ur den systemhotande 30-talskrisen. Att sedan den politiska
utvecklingen tvingade USA och Tyskland på kollisionskurs var delvis en
följd av tillfälligheter och ingenting som Keynes kunde veta 1936 när
han skrev sitt aningslösa förord till sin tyska utgåva.

Otto Wagener, en av Hitlers ekonomiska rådgivare
rekommenderade Keynes bok som "långt på väg mot oss, utan att vara
bekant med oss och vår ståndpunkt". (Barkai, Avraham: Das
Wirtschaftsystems des Nationalsozialismus 1977, s 55 ff).

Efterkrigstiden sägs ha blivit relativt gynnsam åtminstone delvis
tack vare utbredd tillämpning av Keynes läror. Benny Andersson
beskriver Keynes som förlösare av en klasskompromiss som gett
arbetarklassen en större del av de ökande vinsterna.

Stämmer det? Löneandelen av BNP har faktiskt sjunkit
under efterkrigstiden i USA. Keynes var ingalunda den som stod på
barrikaderna för sociala reformer. Han var den som viskade i
härskarklassens öra att arbetare som skulle strejka mot en
lönesänkning tyst skulle acceptera fallande reallöner genom inflation
(General Theory, s 9).

Arbetslösheten som skulle avskaffas med Keynes metoder
har istället varit ett mer eller mindre permanent gissel.
Arbetslösheten i USA har aldrig under något decennium efter andra
världskriget legat under ett genomsnitt på 4,5 procent, vilket är
långtifrån full sysselsättning. Det blir uppåt en halv miljard
bortkastade årsarbetsverken under efterkrigstiden - i den
kapitalistiska effektivitetens förlovade land!

Å andra sidan har efterkrigstiden medfört marginella
förbättringar för arbetarklassen, i Europa främst med olika
trygghetsystem. En del av den offentliga sektorns expansion är utan
tvekan ett resultat av arbetarrörelsens sociala reformkrav, även om de
förmånerna nu i rask takt urholkas.

Den offentliga sektorns tillväxt är emellertid något som
försiggått i alla utvecklade länder oavsett politisk regim och
återspeglar det grundläggande förhållandet att stat och kommun sysslar
med verksamheter som inte kan rationaliseras i samma grad som t ex
produktionen av Coca Cola (denna automatiska drift till offentlig
sektor kallas "Wagners lag").

I förvånansvärt liten utsträckning har vi sett praktisk
keynesianism i form underskottsfinansierade statliga
investeringsprogram. Utom på ett område: militära rustningar och krig!

Ser vi på USA kan vi konstatera att underskotten i de
offentliga finanserna är tätt kopplade till krig: första och andra
världskrigen, Vietnamkriget (1967-68 och 1970-74), första gulfkriget
1991 och sedan Afghanistan/Irakkrigen från 2002 till dags dato. Det
var för övrigt under Vietnamkriget, den 4 januari 1971, som Nixon
fällde de bevingade orden: "We are all keynesians now" (Vi är alla
keynesianer nu).

Ilsket skrev Keynes elev Joan Robinsson 1975: "De
självutnämnda keynesianerna i USA skryter om att ha övervunnit
reglerna för sunda finanser. Konsekvensen har varit att underlätta
underskottsfinansierade rustningar; det har bidragit till att hålla i
gång det kalla kriget och har främjat heta krig här och var runt
jorden." ("Essays on J M Keynes", red M Keynes 1975, s 131.)

När USA nu brottas med den värsta krisen sedan
30-talet så har man redan i föregående högkonjunktur ådragit sig de
historiskt sett största underskotten någonsin. Utrymmet för
keynesianism är uppätet av krig!

I växande utsträckning tycks krig vara det enda säkra
receptet på högkonjunktur. Förutom 20-talets fredliga högkonjunktur
har så gott som alla högkonjunkturer i USA från första världskriget
varit kopplade till krig (Richard Stajner: Krisen, Lund 1979 s 199)

Under den krigiska s k efterkrigstiden har USA:s
militäranslag ökat från 13,5 miljarder dollar per år 1949 till 78
miljarder 1971 och nu 2009 745 miljarder dollar - vilket om man
inflationsrensar siffrorna är en sexdubbling på 60 år.

Idag utgör 54 procent av statsutgifterna i USA militära
kostnader (officiellt bara 20 procent av budgeten, men då räknas
exempelvis inte räntekostnaderna för tidigare krig.
http://www.warresisters.org/pages/piechart.htm).

Keynes var förfärande liberal i synen på vilka statsutgifter
som kunde användas i kontracykliskt syfte. Att gräva hål i marken är
något han nämner flera gånger och då inte bara för att öka
"sysselsättningen utan också för den verkliga nationella utdelningen i
form av användbara varor och tjänster" (K-VII:220 Collected writings).

Han hade naturligtvis egna preferenser (ett stillsamt och vackert liv
- fattigdom och arbetslöshet var ju så fula!), men stängde aldrig
entydigt dörren för det som sedan blev den praktiska keynesianismen -
kriget!

Redan 1939 (How to Pay for the War) gick han med själ
och hjärta in för att lösa krigsfinansieringens ekonomiska problem och
föreslog former av tvångssparande som de brittiska myndigheterna
anammade. Keynes talar om militära utgifter som ett av de få
respektabla sätten att öka den totala efterfrågan. Krig och guldgruvor
framstår för honom som "av största värde och betydelse för
civilisationen", uppenbarligen för att de bidrar till en "slutlig
återhämtning" (K-VII:130).

För att få perspektiv på Keynes kan det vara lärorikt att
gå till en av hans samtida, den politiskt mer radikale ekonomen Michal
Kalecki (1899-1970). Den polskättade Kalecki utvecklade sina teorier
om konjunkturcyklerna före Keynes, som dock föraktfullt kallade
Kaleckis texter för "nästan deliriskt nonsens".

Kalecki varnade klarsynt för att full sysselsättning inte
kunde bli bestående. Hot om att få sparken skulle upphöra att fungera
som disciplinärt instrument. När det keynesianska samförståndet
gradvis upphörde på 70-talet var det en bekräftelse på Kaleckis
uppfattning. Den politiska radikaliseringen satte skräck i makthavarna.

I Frankrike noterades 150 miljoner strejkdagar i maj juni 1968, i
Italien 60 miljoner följande år medan USA toppade OECD:s
strejkstatistik 1970. (Andrew Glyn: Capitalism Unleashed,
Oxford 2007).

Så kunde man inte ha det. Kalecki förutsåg att den
gamla konjunkturcykeln skulle komma att ersättas av en "politisk
konjunkturcykel". Dvs. även om en keynesiansk krispolitik kunde
fungera skulle beslutsfattarna föredra att utlösa eller förstärka
lågkonjunkturer i avsikt att bl.a. disciplinera arbetarklassen (Se
Joan Robinson s. 122-123).

Kalecki har besannats över hövan. Keynes lever bara
kvar på krigsfinansieringens område. Den enda rejäla lösningen på
krisen riskerar än en gång att bli krig - ännu mera krig. Det är den
brutala modernitet som Hitler bara var ett tidigt förkroppsligande av.

Stefan Lindgren

Artikeln var publicerad i Clarté 3/09