Komplicerade förlopp och enkla folkmord

När "folkmordet" på armenierna framställs som en isolerad,
helt ensidig process är det lätt att med befintliga källor konstruera en annan bild,
mer komplicerad. Observera att ingen av versionerna förnekar
att många människoliv kom till spillo, kanske över en miljon armenier.
Men enligt den mer sammansatta versionen omkom också många
muslimer.


Bilden av Turkiets "folkmord" på armenierna är ganska väl etablerad i
litteraturen. Inte minst genom Franz Werfels roman "40 dagar vid Musa Dag".
Hela det intellektuella Europa protesterade mot grymheterna,
inklusive i det nybildade Rådsryssland (Gorkij m fl). Men i
ledningen (Lenin m fl) var man böjd att betrakta dem som ett resultat
av imperialistisk inblandning och valde att inte blåsa
under de ömsesidiga anklagelserna. Dashnakpartiets
nationalistiska linje ansågs provocerande.

Hur var situationen 1914, när första världskriget utbröt?
Sex provinser i det osmanska riket beboddes av armenier,
fast de ingenstans var i majoritet (Erzerum, Van, Bitlis, Siyarbakir,
Elaziz och Sivas). Märväl att de "armeniska provinserna" i stort sett är desamma som
kurderna resp. syrianerna/assyrierna hävdar som sina.

Vad som hände under världskriget ledde till att det för första gången bildades en armenisk stat,
på brittisk tillskyndan. Den existerade 1918-21. Östra delen
av territoriet (Jerevanguvernementet) införlivades 1805-28 i
Tsarryssland. 1920 bildades där Armeniska SSR.
Merparten av det många armenier betecknar som historiskt armeniskt territorium tillhör idag
Turkiet, andra delar Azerbajdzjan och Georgien.
I första världskriget var Osmanska riket lierat med Centralmakterna och
kom därmed automatiskt i krig med Storbritannien och
Ryssland. Våren 1915 bestämde sig den osmanska regeringen
för att flytta den armeniska befolkningen till Syrien och
Mesopotamiens bergstrakter.

I december 1914 ryckte en armé under Enver fram mot Kars, men led ett nederlag i
Sarakamysj, beroende på kylan och dåliga förberedelser.
Sedan stabiliserades fronten öster om Erzerum.

I början av 1915 gjorde ryska trupper en manöver och gick runt Ararat söderut längs
den persiska gränsen. Just då utbröt uppror bland armenierna
i Van. De osmanska myndigheterna kunde inte hålla stånd. Den
ryska armén, förstärkt av många frivilliga armenier, hade
lämnat Jerevan 28 april och nådde Van 14 maj. Under flera
dagar skedde övergrepp på den muslimska befolkningen i
masskala, skriver den amerikanske historikern Stanford John
Shaw.

I Van upprättades en armenisk stat. Från början hade det funnits 33 789
armenier i staden (42 % av hela befolkningen), men då
strömmade de till från alla håll så att antalet armenier i
juli uppgick till 250 000.

18 maj 1915 tackade tsaren Van-borna för deras "trohet" mot Ryssland och
utsåg Aram Manukjan till guvernör.

Men i början av juli gick turkarna på motoffensiv och trängde ut den ryska armén.
Paniken blev total när 200 000 armenier flydde. Shaw bedömer
att 40 000 armenier omkom under denna reträtt. Folk
tvingades ta sig över 3 000 meter höga berg först till
Erzerum och sedan vidare.

Men eländet slutade inte med detta. I augusti tvingades Osmanska riket på nytt ge upp
Van till ryssarna. I februari 1916 fortsatte offensiven och
ryssarna intog Erzerum med hjälp av ett stort antal
armeniska frivilliga.

Enligt Shaw tvingade över en miljon muslimer att fly. Tusentals hackades
i bitar av angriparna. 18 april tog ryssarna Trabzon
(Trapesund) och i juli Erzindjan och där hejdades de längs
en linje som låg kvar till krigsslutet 1918.

I Brest-Litovsk-freden i mars 1918 avträdde Ryssland de områden som
erövrats av Osmanska riket 1878 (Kars och Ardagan) och Armenien
fick det utseende det har idag.

Men armenierna lät sig inte nöja med detta utan inledde i april 1918 en
väpnad kamp för att erövra mer av "sitt" territorium. Freden
i Brest-Litovsk avvisades av den enade socialistrepublik som
bildats under mensjevikledning av Azerbajdzjan och Armenien.

Av 3,3 miljoner turkiska invånare i Trabzon, Erzindzjan, Erzerum, Van och
Bitlis återstod 600 000 flyktingar efter kriget. Den
turkiska armén tvingades än en gång erövra Erzerum, den här
gången från armenier utan rysk armé.

4 juni 1918 undertecknade de kaukasiska republikerna ett fredsavtal med
Osmanska riket som överensstämde med Brest-Litovsk.
Under det sönderfall av Osmanska riket som följde på världskriget försökte
armenierna på nytt utvidga sitt territorium. 19 april 1919
intog de Kars och georgierna Ardagan. Under arton månader
fortsatte strider när armenierna gjorde utfall i riktning
mot Svarta havet och Trabzon.

Tack vare Mustafa Kemal (Atatürk) återhämtade Osmanska
riket krafterna och 28 september 1920 började turkiska
trupper under general Kazym Karabekir att återerövra Kars
och Aleksandropol (Giumriu). 7 november 1920 ingicks
vapenvila i Aleksandropol.

Observera att Turkiet som stat bildas först 1923. Om "Turkiet"
nämns innan dess syftar det på osmanska riket.


Stefan Lindgren

Zetterström och folkmorden

Margareta Zetterström startar i senaste Folket i
Bild/Kulturfront en debatt om folkmord och vänder sig mot
"folkmordsförnekare" när det gäller 1. judar under andra
världskriget och 2. armenier i samband med första
världskriget.

Tyvärr ställer hon frågan på det där moraliserande sättet
som innebär att den som i något fall är kritisk till
användningen av kategorin folkmord likställs med försvarare
av massmord och exempelösa grymheter.

Jag menar att det finns skäl att vara ytterst återhållsam
med kategorin folkmord.
"Folkmord" är ett brott som konstruerades 1948, efter andra
världskriget när FN antog sin konvention.

Det är lätt att övertyga sig om att över 90 procent av alla
grymheter begångna i historien inte faller i denna kategori.

Man kan fråga sig om inte särbehandlingen av kategorin
folkmord riskerar att förvränga folks historieuppfattning.

Armeniernas öde kan exempelvis bara förstås mot bakgrund av
och som en del av första världskriget där någonstans mellan
10 och 65 miljoner människor dog.
Och om 72 miljoner dog i andra världskriget finns det väl
skäl att fråga sig varför utrotningen av 3-6 miljoner judar
absolutiseras som den viktigaste ingrediensen i detta
skeende.

Man kan också konstatera att mediauppmärksamheten kring
folkmord alltid har varit synnerligen selektiv. Det är de värsta
kolonialisterna, krigsanstiftarna och folkutrotarna som hojtar mest
om folkmord.

Tolkningsföreträdet  förbehålls vanligtvis dimmornas Albion.

Ta listan över fullbordade, möjliga och eventuella folkmord i Leo
Kupers Genocide (Penguin 1981):

Afrikas på Zanzibararaber
Arabiska sudanesers på andra sudaneser
Australiens på tasmanierna
Belgien i Kongo
Belgiens i Burundi
brasilianska mot indianer
Brittiska massakrer i Bombay
Brittiska massakrer i Calcutta
Det vita Amerikas på indianer
El Halia, massaker
folkmord på Ibo i Nigeria
Frankrikes i Algeriet
Frankrikes på Madagaskar
hutuers på tutsier i Burundi
i Ekvatorialguniea
Indiens på bangladeshare
Indiens på jat
Indonesiens på kineser på Sumatra
Kenya på indier
Kroatiens på judar
Kroatiens på serber
Kurdernas på assyrierna
Libanons på maroniter
Paraguays på achéindianer
pogromer i Galicien
Sovjets på balkarer
Sovjets på tjetjener
Sovjets på volgatyskar
Storbritannien i Nigeria
Turkiets på cirkassier
Turkiets på judar
Turkiets på kurder
tutsiernas folkmord på hutuer i Rwanda och Burundi
Tysklands på judar, romer, slaver, herero m fl
Ugandas på acholi
USA i Kambodja
USA i Vietnam
vita afrikaners på bushmän
Östpakistans på biharier

Vad är det som säger att vi ska plocka ut exempelvis
Turkiets folkmord på armenier som det folkmord som är så
viktigt att det ska erkännas av Sveriges riksdag - och det
just i ett läge där gränsen mellan Armenien och Turkiet var
på väg att öppnas (vilket nu lär dröja)?

Ser inte Margareta Zetterström godtyckligheten i detta?

Och är det verkligen rimligt att en konvention från 1948,
som dessutom är så omstridd, tillämpas retroaktivt på
massmord som inträffat under första världskriget när ingen
hade hört talats om begreppet "folkmord". Även om det nu
inte handlar om juridik främst, så innebär användningen av
begreppet "folkmord" på äldre tider en sorts moraliska glasögon som
hindrar oss att bedöma och förstå varje tid från dess egna
förutsättningar.

Margareta Zetterströms hänvisningar till vad Hitlers
medarbetare sagt och gjort redan vid den tiden blir ju en
närmast anekdotisk och mytisk historieskrivning som snarast
fördunklar.

Det är väl känt att Tyskland och Turkiet var allierade i
världskriget och att det ur Turkiets synpunkt var
fullkomligt logiskt, en reaktion mot det bloddrypande
brittiska imperiets kvävande maktställning.
Varför ignorera de större sammanhangen?

Vill man övertyga sig om hur "folkmord" har blivit en sorts
orgonlåda för allsköns mytologer kan man gå till
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_wars_and_disasters_by_death_toll

Där upptas massmord i Kambodja fast beläggen för att dessa
skulle ha följt någon som helst etniska preferenser är
närmast obefintliga.

Man upptar svälten i Ukraina 1932-33 som folkmord fast motsvarande
svältdöda ryssar "bara" bokförs som massmord.

Man upptar  Saddams grymheter  men självfallet inte ett ord om
en miljon människoliv som gått till spillo under USA:s ockupation.

Man upptar döda i Vendée-upproret i Frankrike 1793-1796,
självklart utan att nämna att Vendée blev platsen för en ömsesidig
rojalistisk-republikansk terror. Och självfallet utan att nämna
förhållandena före revolutionen - det tysta strukturella våld som
skördar miljontals varje år.

Som Twain skrev:

"En enda stadskyrkogård skulle rymma de kistor som fylldes
av den korta terrorn, som vi alla så ihärdigt har fått lära oss
att darra för och sörja; men hela Frankrike skulle knappt
rymma de kistor som fylldes av den äldre och verkliga
terrorn."

Ett begrepp som gör att man kan klumpa ihop Hitlers
gaskamrar med franska revolutionen och alla andra
revolutioner med för den delen - och utmåla Atatürks Turkiet
som någon sorts protonazistisk stat, ett sådant begrepp har
fått begränsad användbarhet. Det är i praktiken förstört av
ett omfattande missbruk.

Och då har jag ändå inte tagit med i vågskålen den
farsartade juridiska behandlingen av begreppet.

Det räcker med att hänvisa till prof Erlinders artikel på Global
Research, September 3, 2009 där han på grundval av Carla del
Pontes avslöjanden visar hur folkmordstribunalerna i Rwanda
användes för att dölja krigsförbrytelser från den
invaderande USA- och brittisk finansierade tutsiarmén.

"Folkmord" som cover-up alltså. Det vore värt ett uppslag i FiB/K.

Stefan Lindgren

10 000 till Gormanderpriset - bg 5231-0778

I dagens Aftonbladet skriver Robert Aschberg om Gunnar
Ohrlanders minne:
"För två veckor sedan dog Gunnar Ohrlander. Jag visste inte
att han var sjuk ens. Det gjorde inte så många andra heller.
Han hade varit dålig sedan augusti, men bestämt sig för att inte
prata om det. En del gör så. Det är den resandes ensak.
Men det retar mig att han försvann med en viskning och inte med en
smäll. Hans minne är mer värt än några notiser i tryck och på
bloggar.

Vi var många som läste hans spalter i Aftonbladet på 60-talet. Han var
Dr Gormander. Han var stor. Han var vänster och satirisk,
smart och rolig. Han drev med politiker och överhet i alla
läger, vid behov även med sina egna.
Senare blev han en av de drivande krafterna bakom Fria Proteatern,
den slagkraftigaste av de så kallade fria grupperna; den som
hejade festligast på revolutionen som aldrig kom.

Jag hoppas att jag sa det till Gunnar någon gång när vi träffades:
att han en gång för länge sedan gav mig en stor dos
självförtroende. Jag var ingen skrivare, men jag hade tagit
mod till mig och skickat en text till honom. Den skulle vara
rolig. Det var ett försök.
Han var redaktör på Gnistan och skrev tillbaka att han inte förstod.
Jag förklarade hur jag tänkt. Och han lät trycka artikeln
som den var från början. Det betydde mycket.
Gunnar gav ut en rad deckare, romaner och faktaböcker.
Han var djupt engagerad i skol- och narkotikafrågor, och
kämpade envist mot flummet. Som alla människor med stil
gillade han att vara på vattnet, och han förtöjde gärna
segelbåten utanför någon av de sjökrogar i Stockholms
skärgård om vilka han skrivit en fin handbok.
Han medverkade bland annat i Gotlands Allehanda, Dagens
Nyheter, Stockholms-Tidningen, Tidsignal och Flamman. Hans
krönikor har en alldeles egen, driven stil.
De flesta spalterna skrev han dock i denna tidning, vilket
inte alltid gladde alla redaktörer. Hans oförvägenhet och
absurda humor hjälpte honom också att sätta ett svårslaget
rekord i tidningsbranschen: han lyckades få sparken från
Aftonbladet tre gånger.
Och egentligen, säger de som kände honom bättre, var
han en mycket känslig människa.
Om en vecka på fredag den 23 april klockan 13.00, hålls en
offentlig minneshögtid till Gunnars ära på Södra Teatern i
Stockholm.
Jag åt lunch med några av hans vänner i går. Vi enades
om att starta en insamling till Dr Gormanders ära. Vi lade
en grund. Ni som vill vara med, sätt in pengarna på bankgiro
5231-0778. Märk talongen "Gormander".
Vi kommer att ge hela summan, rakt av, till någon eller några
som kan föra Gunnars satiriska tradition – hans minne –
vidare."
Initiativet är lovvärt. Jag skickar 10 000 kronor (bilbytet
får vänta). Är ni med - alla ni som skrattat åt Gormander
under åren? Nu är det dags för en liten motprestation!
Stefan Lindgren

Gunnar Ohrlander död

Gunnar Ohrlander, alias doktor Gormander, är död. Han lämnar efter sig
ett stort hål i den svenska litteraturen.

Ta bara en av hans senaste halvsbrytande krönikor i Flamman "Vänstern
och giljotinen" http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=7077 där han
förklarade varför råttfällan Giljotti måste vara ett självklart val för
alla som tillhör vänstern i politiken.


Den hade Mark Twain gillat. Kanske blivit lite avundsjuk på.

Jag tvivlar på att någon kommer att fylla tomrummet snart. Att uppfatta
det absurda i tillvaron är en sällsynt gåva.

En fräsch avhandling om satir påpekar den avgrundsdjupa klyftan mellan
Twain och t.ex. brittiska Punch som fostrade till "spirituell självbelåtenhet,
som isolerade den brittiska medelklassen med blida skämt om utlänningar
och de lägre klasserna".

Hur som helst är det bara ett år sedan Gunnar talade på ett appellmöte
mot Sveriges trupper i Afghanistan på Drottninggatan. Jag sa helt ärligt
att han såg precis lika ungdomlig ut som när vi arbetade ihop på Gnistan
åren 1975-79. Jag kunde inte ana att sjukdomen redan satt klorna i honom.
Då var han just för tredje gången sparkad från Aftonbladet i en av Åsa
Linderborgs utrensningar av äldre, antagligen icke tillräckligt HBT-medvetna
medarbetare. Gunnars perspektiv var helt klart barnets mot en neurotisk
vuxenvärld där allt handlar om att tillfredsställa sina egna behov.

Jag kan tänka mig att t ex ett kåseri som "Då säger mamma att hon 
älskar mig" inte togs väl upp i alla läger. (Se http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=6463)

Men Gunnar lät sig inte bekomma. Han jobbade vidare med bokplaner och skrev
i Flamman.

Mina starkaste minnen av Gunnar är från städerskestrejken 1974/75 i Borlänge,
Umeå, Kiruna, Svappavaara, Malmberget, Skövde och Arlanda. Hans
skildringar av strejken lästes varje vecka av 15 - 20 000 Gnistanläsare,
men det intressanta var att Gunnar lika mycket organiserade, regisserade som
han beskrev. Många av städerskorna var unga och oerfarna och lyssnade
gärna på hans råd. Jag är säker på att utan Gunnar hade strejkförloppet
blivit mycket mindre dramatiskt.

Inom dramatiken hade han den tidstypiska idén att låta klasskampen
stiga upp på scenen, att göra pjäser om NJA-arbetarna, Volvoarbetarna,
sjuksköterskorna osv. Fackligt aktiva var själva med och gjorde
replikerna. I Örebro, där jag bodde 1977, spelades Volvo-pjäsen för ett
utsålt konserthus. Liksom NJA-pjäsen satt rekord på Dramaten och följts
av att teaterledningen av upplöste ensemblen ensemblen Gunnar var
knuten till (dock utan att avskeda skådisarna), följdes Volvopjäsen -
mest besökta pjäs på Riskteatern 1971 - av uppsägningar.

Så småningom blev gruppen Fria Proteatern, där Gunnar också kom att
spela en framträdande roll. Men tidsandan, der Zeitgeist, all vänsters
dödligaste fiende, stoppade först Gunnars dramatik, sedan Fria Proteatern.
För att inte tala om Gnistan.

Nu är vi tillbaka ungefär där Gunnar var sedan han fått sparken från AB första
gången och började skriva för Tidssignal. Men han behöll hela livet ut
sina lätta, fjädrande fotsteg, som om han hela tiden var på väg ut på
ett brådskande fotbollsreferat.

Det kan låta som en plattityd, men jag lärde mig också att den
halsbrytande humorns överman i själva verket var en rätt känslig och
allvarlig person. Men ringde man och bad om en grej om den senaste
strejken, det senaste kriget, det senaste avslöjandet av kannibalism i
bankvärld och politik var hans betänketid som regel noll.

Stefan Lindgren

Vem hjälper terroristerna?

Det har sagts i ryska media att Sverige ger en fristad åt
den terroristiska hemsidan kavkazcenter.com.

Om man söker på den adressen visar det sig att den är knuten
till tre olika servrar.

Searching for www.kavkazcenter.com. A record at
H.ROOT-SERVERS.NET. [128.63.2.53] ...took 102 ms
Searching for www.kavkazcenter.com. A record at g.gtld-servers.net. [192.42.93.30] ...took 164 ms
Searching for www.kavkazcenter.com. A record at ns1.kavkaznews.com. [80.81.183.162] ...took 34 ms

De två första har hemvist i USA, en i Aberdeen, Maryland och
en annan i Washington DC. Den tredje är hemmahörande i
Finland.

Stefan Lindgren

Fråga till Jan Blomgren

Om ett terroristdåd begås i USA är det självklart att
Afghanistan ska bombas till stenåldern.
Även om inte en enda terrorist kommer därifrån.
Om två kvinnor spränger 5-6 kilo trotyl i Moskvas tunnelbana
och dödar 38 människor är det lika självklart
(för media) att det är ryssarna själva som har gjort det.
Jan Blomgren i SvD var i tisdags först på plan i Sverige med
dylika spekulationer.
Vi har sett det förut i Beslandramat, tragedin på Dubrovka,
hussprängningarna i Budjonnovsk, Moskva 1999 - det finns
inte ett enda terroristdåd som inte västmedia har förklarat
med de ryska myndigheternas egna dolska planer.

När 80 mafiosi nyligen greps i Spanien hette det att en rysk
maffia sprängts. Nu visade sig nästan alla vara georgier,
men det ändrade naturligtvis inte faktum - att maffian var
rysk.

Jag skulle vilja ställa en enkel fråga till Jan Blomgren
och det är var han anser att skillnaden går mellan ett
systematiskt misstänkliggörande av ett lands valda
myndigheter och anklagelser om avsiktliga massmord på den
egna befolkningen - och rasism.

Om svenska media från Kristallnatten och framåt ställt som
huvudfråga att diskutera judarnas eget ansvar för det
inträffade, hur hade detta karakteriserats av eftervärlden.
Tveklöst som antisemitism och nazistsympatier.
Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

Vem hjälpte Hitler?

I Dagens Nyheter idag 24/3 2010 skriver Annika Ström-Melin i
förbigående att de tyska kommmunisterna "hjälpte" Hitler
till makten.
Ett vanligt påstående. När jag läser om en debatt som
utspelades i Marxistiskt Forum 1975 där jag själv
medverkade som renlärig 26-åring och bestred den tesen
finner jag att om man bortser från en viss fyrkantighet så
hade jag nog rätt.
Det är fel att lasta de tyska kommunisterna för Hitler. Det
är egentligen ett lika bisarrt påstående som att de tyska
judarna själva var skuld till förintelsen.

De tyska kommunisterna var den främsta motkraften mot
Hitlers väg till makten. Under svåra förhållanden samlade de
ett elektorat på 6 miljoner tyskar mot fascismen.

Samma år som MF-debatten, 1975, träffade jag i DDR
och intervjuade en kommunistisk arbetare som suttit i det första
koncentrationslägret, Buchenwald - varför skulle väl Hitler
ha spärrat in sina "hjälptrupper" kommunisterna?

I MF-debatten förfäktade historieprofessor Bo Gustafsson
(han var för övrigt både min och Annika Ström-Melins
lärofader på Uppsala universitet) en rätt naiv uppfattning
om att valsamverkan mellan socialdemokrater och kommunister
i kanslersvalet 1925 skulle ha stoppat Hitlers väg till
makten.

Inte ens en hypotetisk valsamverkan SPD-KPD 1932 (13,2
miljoner väljare) hade övertrumfat Hitlers 13,7 miljoner
väljare.

När väl den tyska storfinansen bestämt sig - och omvärlden
beslutat att inte lägga hinder i vägen, trots alla brott mot
fredsvillkoren från Första världskriget - var
arbetarrörelsen slagen.

En fullbordad revolution 1918-19 hade däremot stoppat Hitler.
Men i januari 1919 befallde socialdemokraten Ebert att
revolutionen i Berlin skulle krossas. Det blev ett
formidabelt blodbad mot den berlinska arbetarklassen. På
kvällen den 15 januari 1919 blev Karl Liebknecht och
Rosa Luxemburg arresterade och sedan mördade på order av
socialdemokraterna Ebert och Scheidemann.

Stefan Lindgren

För sent för försoning?

I dagens nummer av veckotidningen Flamman uttalar sig Annelie Enochson,
riksdagskvinna från krist-demokraterna i den armeniska frågan
och säger något i stil med att "Armenien har redan gett upp om försoning".
Man tar sig för pannan. Förstår kvinnan vad hon säger?
Vilken annan väg än försoningens väg finns det för dagens
Armenien och dagens Turkiet. Ja man kan fortsätta att odla
sina oförrätter och sitt ömsesidiga hat och förbereda ett nytt
litet krig.

Eftersom Kaukasus är en krutdurk blir små krig gärna stora i
regionen. Potentiellt har Armenien territoriella anspråk
inte bara på en stor del av Turkiet utan också på Georgien
och Azerbajdzjan, som Armenien låg i krig med så sent som
1986.

Historien har ju ordnat det så att det lever en enklav
(Nagorno Karabach) med armenier instängda i Azerbajdzjan och
en likadan enklav med azeriturkar i Armenien (Nachitjevan).

När jag läser den armeniske premiärministern Tigran
Sargsyans tal om turkisk-armenisk försoning
http://www.gov.am/en/speeches/1/item/2989/
och jämför med den formidabla hets som pågår bland
utlandsarmenierna framstår det som helt klart att
"erkännanden av folkmordet" är riktade mot
försoningspolitiken och inte är den politik som kommer till
uttryck genom Armeniens valda representanter.

Kd-kvinnans uttalande är å andra sidan bara ett uttryck av
väldigt många för att västerländska politiker sällan bryr
sig om att sätta sig in i förhållandena i de asiatiska
länder där de så ofta anstiftat krig.

Jag ser gamle Helmut Schmidt, 92, i en debatt med Tysklands
välpomaderade utrikesminister Karl-Theodor zu Guttenberg och
hör med välbehag hur Schmidt lägger ut argumenten för ett uttåg ur Afghanistan.
http://www.youtube.com/watch?v=sEuLxET1-2g&feature=related

Men, han säger också något som är felaktigt och rätt typiskt.
Han säger att Afghanistan inte är en nation utan minst ett
dussintal nationer som han börjar räkna upp (glömmer i
hastigheten tadzjikerna som är näst största grupp.).

Föreställningen om ett folk, en nation
gör att västerländska politiker ofta går bort sig i
erkännandefrågor i Asien. Turkiet är en nation med flera
folkslag som dok i någon mening är turkar.

Indien är en metanation med massor av olika folk.
Liksom Kina, även om hankineserna dominerar.
Några människor med "indisk" etnicitet och "indiskt"
modersmål existerar inte.Även i Ryssland är det i våra ögon förvirrat.

Där kan man vara "russkij russkij", rysk ryss, eller t ex
rysk jude eller rysk grek.

I Afghanistan är det ännu mer komplicerat. "Afghan" var från
början synonymt med pashtun. Men det har blivit en
metanationalitet som accepteras av de minst dussintalet olika
etniciteter som lever i Afghanistan. Den statsbärande
sammanhållningen är inte mindre än i vilken monoetnisk
nation som helst - däri ligger Schmidts misstag.

När han lite raljant säger att om det inte finns någon
afghansk kraft som är beredd att ta över ansvaret får man
uppfinna en sådan kraft, säger han i princip att Afghanistan
är en "misslyckad stat" (failed state). Och om bara
stormakterna kunde hålla ihop (Schmidt beklagar att inte
Kina och Ryssland är med på tåget) hade man kunna göra stat
av Afghanistan.

Det är fel. För det första har det funnits statsbildningar -
stora sådana - på Afghanistans territorium betydligt längre
än det funnits folk i Teutoburgerskogarna. För det andra har
dessa statsbildningar som vi känner dem från Durranidynastin
(från 1747) och framåt varit tämligen stabila. Bortsett från
Pashtunistanfrågan har Afghanistan inga olösta gränsfrågor
och Pashtunistanfrågan är inte en vanlig gränsfråga utan
något större. Den kan inte lösas med någon som helst
gränsdragning. Den kan bara lösas genom avspänning mellan
staterna och att pashtunerna som av urgammal hävd migrerat
fram och tillbaka tillåts göra det även i framtiden.

Att en människa som kallar sig kristen och demokratisk
sitter i Sveriges trygga riksdag och uttalar sig MOT
försoning mellan Armenien och Turkiet är skrämmande. Alternativet till
försoning heter nya krig och kanske folkmord.

Einstein skulle tveklöst ha sagt:

Bara två ting är oändliga, universum och Annelie Enochsons dårskap,
och jag är inte säker om det förstnämnda.

Stefan Lindgren

Djungelfarfar

Jan Myrdal har varit ute och rest med den indiska naxalitgerillan,
rapporterar Aftonbladet idag.
Naxalitgerillan har krigat mot staten – i 40 år. Rörelsen
har sitt namn från, Naxalbari, ett 121 kvadratkilometer
stort område i Västbengalen, där den väpnade kampen mot den
indiska staten började 1967.

Gerillan omfattar idag mellan 15 000 och 20 000 man,
sympatisörerna uppgår till 3–4 miljoner människor. Rörelsen
sägs kontrollera en femtedel av Indiens stora skogar.
Indien har de senaste åren trappat upp de väpnade insatserna
mot naxaliterna, som betraktas som ett hot mot både staten
och utländska investerare. Enbart i fjol krävde konflikten
över 1 000 liv.
Läs Aftonbladet idag 15 mars, där Arne Höök gjort en bra
intervju med Jan.
Foto: GAUTHAM NAVLAKA/LEOPARD FÖRLAG

Mona missade en chans

Mona Sahlin missade en chans i Ekots lördagsintervju att
moderera sitt stöd till det svenska krigsdeltagandet i
Afghanistan.

Hon som en gång har bejakat USA:s bombningar av Afghanistan
förklarade nu att det var så viktigt för en blivande
röd-grön regering att vara "tydlig" i Afghanistanfrågan "så
att de som tänker åka ner och göra en insats" vet att de kan
räkna med regeringens stöd.

Inte ett ord om hur och när detta militära äventyr ska sluta
för Sveriges del. Bara om hur nya kullar av lurade ungdomar
ska kunna "lita" på Mona.

Visst är det märkligt att ett parti som just engagerat sig
så djupt mot ett folkmord 1915 inte har ett ord av protest
mot ett folkmord som pågår framför våra ögon 2010.

I fjol dödades öve 1 050 barn i Afghanistan i
krigsrelaterade handlingar. I vissa provinser kan 92 procent
av flickorna inte gå i skola på grund av kriget, enligt
Rädda barnen.

Stefan Lindgren

Räck ut tungan åt KDU!

KDU, Kristdemokratiska ungdosmförbundets tilltag att starta hemsidan
www.stodvarasoldater.se där man säljer det gula bandet och publicerar
lika snyftande som inställsamma artiklar om de svenska soldaterna, är
ett ovanligt otäckt exempel på hur politiker försöker profitera på de anhörigas
sorg samtidigt som de själva varit med och skickat ut soldaterna på ett
lika farligt som utskiktslöst uppdrag,.

Här har det just uppdagats att svenskarna kanske föll genom skott från
våra egna, men istället för eftertänksam och kritisk diskussion föreslår
påläggskalvarna i KDU att man ska lägga locket på - bokstavligen -
och sjunga en psalm.

I hyllningarna till de båda döda svenskarna skyr man inga medel. Dagens
Nyheter som har som princip att aldrig publicera foton i dödsannonser
frångår plötsligt detta och från försvarets sida satsas miljontals
kronor på att göra deras begravningar till militaristiska
manifestationer. Smaklöst!

I själva verket är "friendly fire" liksom sjukdomar bland de stora
dödsorsakerna i Afghanistan.

Här är en ofullständig förteckning över stupade i "vänskaplig eld":

18/4 2002 4 kanadensare
22/4 2004 1 USA-soldat
9/4 2006 1 kanadensare
5/12 2006 1 britt
15/1 2007 1 britt
aug 2007 3 britter
nov 2007 2 danskar
1/12 2008 2 holländare

Summa 15 soldater (källa: http://www.icasualties.org/OEF/Fatalities.aspx)
Visst ska vi stödja de skiträdda grabbar och tjejer som
lurats ned till Afghanistan och som har förklarliga problem med nerverna.

Vi ska inte stödja dem i att döda oskyldiga afghaner eller spilla sina
egna liv i sanden. Vi ska stödja dem på det enda sätt som de kan räddas
mentalt och fysiskt: Vi ska ta hem dem.

"If You love Your country of free
bring 'em home, bring 'em home"
sjunger Bruce Springsteen, The BOSS.

Stefan Lindgren

Jag förnekar riksdagens erkännande av "folkmordet på armenier"

Riksdagens beslut att "erkänna" Turkiets folkmord på armenier, assyrier,
syrianer, kaldéer och pontiska greker under första världskriget är djupt
beklagligt.
Det innebär att trenden mot statligt styrd historieskrivning stärks, och
det påhejad av de rödgröna.

När riksdagen nästa gång vill skriva Rysslands, Zimbabwes, Kinas eller
Bombardiets historia blir det svårt att gå emot att detta ska avgöras
genom knapptryckning.
All sann vetenskap skyr knapptryckning. Vetenskap är en allt annat än
demokratisk procedur där den som kommer ut på toppen är den vars teorier
kan substantieras i fakta i ett slags hänsynslös darwinistisk kamp.
Det gäller i synnerhet samhällsvetenskaperna där utsagor inte kan testas
experimentellt.
Den här knapptryckningen var extra olycklig av många skäl av vilka jag
ska nämna några.
"Folkmord" existerade inte som folkrättslig kategori när de
omdiskuterade morden inträffade - alla typer av retroaktiv rättvisa är
motbjudande - även om det i detta fall bara handlar om ett helt
opåkallat moraliserande.
Ska Sverige uttala sig om tidigare begångna folkmord kan man ju till att
börja med syna den egna rollen - massakrerna i Ronneby under nordiska
sjuårskriget eller Karl XII:s terroriserande av Turkiets befolkning i
Bender (i nuvarande Moldova) där han stannade oinbjuden under en följd
av år.
Borde inte Carl Bildt, enligt de rödgröna, be om ursäkt för detta, innan
vi uttalar oss om grandet i turkens öga?
Sifferbedömningarna om "folkmordet" på armenier är ytterst svåra att
verifiera hundra år senare. Nyligen har exempelvis material släppts ur
ryska arkiv som visar att den nationalistiska armeniska Dashnakrörelsen
skulle ha spelat en provocerande roll. Dessa handlingar har varit
hemligstämplade för att ett offentliggörande tidigare ansetts kunna
strida mot den sovjetiska/ryska lagen mot "spridande av nationell osämja".
Vi har alltså tillgång till ett hårt selekterat material som ska leda
till "rätt" slutsatser - självfallet mot Turkiet.
En annan aspekt är att om man ska fördöma turkarnas "folkmord" på
armenier, måste man i samma andetag fördöma kurdernas "folkmord" på
assyrierna - som i procent var betydligt grymmare. Detta "folkmord"
skedde under exakt samma tid. Se Gabriele Yonan: Den glömda förintelsen
av de assyriska kristna (Assyriska riksförbundet 2004.)
Dessa "folkmord" är som kinesiska askar, där en stöt utifrån - som regel
en imperialistisk intervention - utlöser kedjereaktioner eller där
imperier medvetet hetsar folk mot varandra enligt principen divide et
impera.
Turkiet är ett land som historiskt varit föremål för kolonialmakternas
ingrepp. Och ränderna går inte ur när Frankrike vill vägra Turkiet
EU-inträde och kriminaliserar "förnekande" av folkmordet på armenierna
(vilket Turkiet kvitterat genom att kriminalisera förnekande av de franska
massmorden i kolonierna - Madagaskar, Algeriet etc).
Att Sveriges riksdag aningslöst traskar patrullo bakom kolonialmakterna
i den här frågan är beklagligt.

Stefan Lindgren

Vilks och sanningen

"Jag är beredd att försvara sanningen till sista andetaget".
Ungefär så säger Lars Vilks i tidningarna idag.
DN uppmabar på ledarplats svenska folket att ta ett angrepp
på Vilks som ett angrepp på sig.
Jag vägrar.

Den "sanning" som Vilks försvarar är en usel karikatyr av en
hund. En hund som han visste skulle uppröra miljontals
människor som aldrig gjort honom något ont.
Vilks är en hatspridare i samma kategori som Julius
Streicher. Med sin penna är han volontär på de barrikader
mot islam som restes av president Bush och där det
fortfarande rasar ett krig där tiotusentals oskyldiga dör
varje dag.
Muhammedkarikatyrerna har medvetet tjänat syftet att
piska upp antiislamism i Norden och förbättra rekryteringen
till de skandinaviska legoarméerna i Afghanistan.
Att troende muslimer vill slå ihjäl Vilks kan inte komma som
någon överraskning för någon. Vilks ska självfallet ha
lagens skydd till liv och lem och jag försvarar hans yttrandefrihet.

Krigshetsarna på de bombliberala
ledarsidorna ska inte få någon Horst Wessel-legend.

Men jag tänker inte delta i hyllningarna till Vilks
hjältemod. Nedfallet av sådan propaganda sker i Afghanistan
i form av bomber och urlakat uran som förgiftar landet för
många tusen år.

Stefan Lindgren

Weyler och Reepalu

Sent omsider lyssnar jag till Svante Weylers beryktade
krönika i "God morgon världen" där han klart stämplar Malmös
kommunalråd Ilmar Reepalu som antisemit och ondgör sig över
att han får sitta kvar på sin post efter ett uttalande i
Skånska Dagbladet som väckt anstöt i vissa judiska kretsar.


Hans uttalande kunde tolkas som att Malmös judar har ett
särskilt ansvar för statens Israels politik. En mer
välvillig tolkning var att han vädjade till dem att just som
judar protestera mot Israels folkrättsbrott, vilket
sannolikt har större verkan än om kreti och pleti
protesterar. Israel kallar sig trots allt en judisk stat.

Hur som helst bygger Svante Weylers upprördhet på den bild
som har skapats av att Malmös judar är otrygga och alltmer
förföljda.

Jag läser i Contra 4/2010:

"Allt fler blir utsatta för trakasserier, det judiska
fotbollslaget Hakoah måste ha väktare och ibland poliser på
matcherna, det judiska dagiset håller till bakom låsta
grindar med en vakt som kontrollerar vem som släpps in...
Judar flyttar till Israel eller Stockholm för att de känner
sig osäkra i Malmö, ständigt trakasserade och utsatta för
hot. På några år har den judiska församlingen minskat från
2000 till 700 medlemmar. Antalet 'hatbrott' riktade mot
judar har enligt polisen fördubblats mellan 2008 och 2009."

Contra är en högerextrem tidning som ser västerextrema
grupper som ansvariga.

Man även om det bara ligger en gnutta sanning i vad de
skriver är det enastående. Flyttar alltså judar i dag från Malmö
eller Sverige för att de känner sig förföljda?

Jag tittar i SCB:s statistik över in- och utflyttade ur
riket och den ger inget stöd för den tesen. Om 400 människor
flyttade in från Israel i fjol så var det bara 92 som
flyttade ut. Under hela 2000-talet har det varit ett betydande
inflyttningsöverskott. Sverige kan inte vara ett alltför
dåligt land att bo i, i synnerhet i jämfört med den
osäkerhet människor tvingas leva med i Israel.

Alltså: Varför bara tala om hatbrotten mot judar? Jo,förklarar
Maciej Zaremba, eftersom antisemitismen gör anspråk på att
"förklara världen" är denna rasism värre än annan rasism.

Om jag inte missminner mig har även Malmös muslimer fått stå
ut med ett och annat, som mordbrand t ex. Och vi har numera
blivande riksdagspartier med kamp mot deras religion på sitt
program.

Så länge antimuslimerna inte gör anspråk på att förklara
världen (vilket de i och för sig ofta gör) så menar alltså
Zaremba att detta är mindre allvarligt.


Jag tror att muslimer som träffas av ett organiserat,
ibland brutalt och våldsamt förakt har svårt att dela hans i ordets
egentliga mening diskriminerande synsätt.


Stefan Lindgren

En viss feststämning

Rapports utsände i Bagdad rapporterar om en "viss feststämning"
trots att 40 dödats bara under valdagen.

Det är verkligen med stora ansträngningar - och ett motbjudande överslä-
tande - som svenska media försöker bygga upp bilden av
normalisering i Irak.

Det är utrikesminister Carl Bildt som håller i taktpinnen. Valet är
demokratiskt om än inte perfekt, säger han. Hans polare på Lundin Oil
är entusiastiska....

Det borde vara en självklarhet att val under utländsk ockupation
inte KAN vara demokratiska.

Stefan Lindgren