gerundium

4 november 2010

Är angreppskrig förbjudet?

Bo Persson i Piteå sätter fingret på en öm punkt när han ställer frågan
om aggression egentligen är förbjudet. Å ena sidan förbjuds det i
FN-stadgan. Handlingen aggression definieras i ett särskilt beslut från
1974.

Å andra sidan är beskrivningen av detta brott inte förknippad med
några sanktioner.


Folkrätten förbjuder dudmdum-kulor men inte kärnvapen.
Den förbjuder tortyr och förödmjukande behandling men anger inga som
helst straff för den som startar angreppskrig.

När man antog Romstadgan för den nya internationella brottmålsdomstolen
(ICC) 1998 kom märkligt nog inte aggression med bland de förtecknade
brotten. "Märkligt nog…"? I klartext: USA motsatte sig detta.

Men när 84 FN-medlemmar sammanträdde i Kampala (Uganda) 31 maj till 11
juni i år lyckades man ändå komma överens om en uppgradering av paragraf
8 för att göra det möjligt att ställa ansvariga för aggression -
angreppskrig - inför rätta. Dvs av de 84 länderna var 17 bara
observatörer, däribland Ryssland och USA.

Det lyckades dock majoriteten att skriva in angreppskrig bland brotten
och att ange 1974 års definition som beskrivning av brottet. Det
officiella USA betraktar aggressionsförbud som något "skumt" och ett
förtäckt angrepp på dess intressen. Obamas diplomater lyckades på mötet
i Kampala se till att skrivningarna omöjliggör att USA:s krigspersonal
ställs inför rätta.

Ändå är USA ett av de få länder som dömt krigsförbrytare för ansvar för
angreppskrig, så som skedde i Nürnberg.

För många småstater som inte hunnit ansluta sig till ICC kan just
aggressionsparagrafen vara ett gott skäl att göra det. För att stadgan
ska gälla måste dock en FN-majoritet bekräfta den någon gång efter 1
januari 2017 och den kan inte tillämpas på länder som inte skrivit på.

Domstolen har typiskt nog tvingats börja sin existens med att träna
musklerna på afrikanska mål (Kongo, Uganda och Sudan) där bevisläget är
svårt, medan vår tid stora aggressionshandlingar (Irak, Afghanistan etc)
inte kan tas upp.

Stefan Lindgren

6 kommentarer :

  1. Lars-Gunnar Liljestrand4 november 2010 kl. 22:40

    Man skall inte uppmana stater att skriva på ICCs stadga. Som Stefan påpekar finns inget brott som aggressionskrig ännu med. Däremot används ICC av stormakterna till att ställa misshagliga ledare i tredje världen till svars . Ett exempel är åtalet mot Sudans president Bashir. Sudan har inte skrivit på stadgan men USA lyckades få igenom att Bashir ändå skulle ställas till svars av ICC. Romstadgan har en farlig öppning för det.

    Detta var ett direkt försök av USA att göra sig av med en misshaglig president och göra det möjligt för amerikanska oljebolag att ta för sig av fyndigheterna i Darfur. Afrikanska Unionens statschefer insåg direkt vad det rörde sig om och fördömde ICC samt förklarade att man skulle strunta i ICCs krav att Bashir skulle fängslas och föras till Haag.

    Det är så här de sk internationella domstolarna används. De är redskap för stormakterna och ingen stormaktsledare kommer någonsin att ställas inför rätta av en sådan "domstol". För de som vill förstå mer av hur de här "domstolarna" agrerar som redskap för intervention relommenderas att läsa artiklar och böcker av John Laughland.

    Lars-Gunnar Liljestrand

    SvaraRadera
  2. Nej, jag har inte uppmanat några stater att skriva på ICC-stadgan. Dom brukar i alla fall inte lyssna på mig ;-//
    Men om jag förstått det rätt så har just aggressionskrig förts upp på ICC:s brottslista genom beslut i sommar. Men jag inser att med rådande maktförhållanden (än en gång den fördömda detaljen) kommer inga verkliga skurkar att ställas till svars.
    Inte desto mindre måste en folklig, långsiktig strategi innebär att angreppskrig och förberedelse till angreppskrig ska kunna bestraffas.
    /Stefan Lindgren

    SvaraRadera
  3. Lars-Gunnar Liljestrand5 november 2010 kl. 17:24

    Bra förtydligande Stefan !

    Jag vill också precisera vad "domstolar" av ICCs typ är.

    ICC och andra av liknande slag som Haagdomstolen för forna Juguskavien innebär att intervention i andra stater skall möjliggöras. Detta bryter mot principen om staternas nationella suveränitet.

    Det är det grundläggande felet med sådana domstolar och har inget att göra med om en sådan "domstol" i något fall kan döma "rätt" i något enstaka fall som vi kanske skulle sympatisera med. Det ändras inte heller av en hypotetisk situation att en sådan "domstol" skulle döma en ledare för en stormakt för ett aggressionskrig.

    Den nationella suveräniteten är överordnad.

    SvaraRadera
  4. Det är utmärkt att Lars-Gunnar Liljestrand, om så mer i förbigående, pekar på att institutioner som ICC, och därmed i än högre grad ICTY i Haag, är skendomstolar; alltså institutioner som vill göra sken av att vara domstol – och presenteras som vore de det i den massmediala propagandan – men inte på något sätt är det.

    ICTY med sin årliga budget på kanske mer än 150 US-dollar har en imponerande stor teknisk apparat till sitt förfogande, med mycket papper och stor besättning, alldeles säkert för att skapa ett intryck av oväld, men likafullt är den – vilket den som vill se lätt kan konstatera – inget annat än ett verktyg för stormaktspolitik. Människor slutar där inte sina liv med nackskott men för den som tillhör fel befolkningsgrupp, kan inom dess hägn livet ändå sluta obarmhärtigt. Se hur det gick för Slobodan Milosevic, som kvarhölls ända till sitt slut, trots en alltmer vacklande hälsa. Problemet för väst blev ju att Milosevic – trots åklagarens alla tricks – skulle behöva frias, även under de förhandenvarande omständigheterna.

    I London gick det annorledes för Pinochet, som släpptes som det hette av hälsoskäl, men så hade ju Pinochet också kommit att bli ledargestalten för en CIA-arrangerad statskupp. Annat var det med Milosevic; han hade visserligen gång efter annan gjort eftergifter med aldrig tillräckliga för västs smak.


    Bra också att John Laughland nämns. Hans bok

    "Travesty: The Trial of Slobodan Milosevic and the Corruption of International Justice"

    kort uttolkat som

    ”Rättegången mot Milosevic – en parodi”

    från år 2007 borde finnas översatt till svenska. Titeln på boken säger allt. Rättssamhället är något för festtalsretoriken men sitter oerhört löst när stormakten visar sin vilja – liksom mycket annat som sägs tillhöra de demokratiska värdena.

    SvaraRadera
  5. Bo Persson, Piteå7 november 2010 kl. 21:25

    Tack för tipset,Jan. Jag hittade den på adlibris för 223 kr. Häftad.
    Av förlagsreklamen verkar den vara lika ikonoklastisk som hans "The tainted source. The undemocratic origins of the european idea", som jag läste för många herrans år sedan.

    SvaraRadera
  6. Ett aktuellt exempel på hur ICC missbrukas ser vi just nu i Korea, där USA och den sydkoreanska lydregimen laddar upp för angreppskrig mot nordsidan (se Tim Beals utförliga redogörelse av händelseförloppet: http://bit.ly/f8jlM0).

    Samtidigt har den sydkoreanska regimen vänt sig till ICC för att stämpla nordsidan som angripare (Washington Post, 7 december).

    Spektaklet kommenteras initierat av Stephen Gowans: http://bit.ly/ffADLT)

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.