Har världen kommit närmare det som kallats "responsibility to protect"
(R2P) genom Libyenkriget?
Har detta skapat ny folkrättslig praxis?
Som jag har påpekat tidigare på den här bloggen är "R2P" ett begrepp som
främst satts i spinn av Vita huset och Nato för att tjäna dess intressen.
Ingen som läser den ursprungliga resolutionen från generalförsamlingen
2005 kan tolka den som rätt för Nato att bomba Afrikas högst utvecklade land
sönder och samman och mörda statsledarens familj....
Låt oss se vad framlidne prof. Ian Brownlie säger om "humanitär
interventon" (Principles of International Law, 7:e upplagan 2008).
I slutet av 1800-talet erkände en majoritet av publicisterna en "rätt
till humanitär intervention". "Ofta framstod det som en täckmantel för
imperialistiska episoder som Förenta staternas invasion av Kuba 1898",
skriver Brownlie.
På 1990-talet kom frågan upp igen, bl.a. i samband med Nato:s bombningar
av Jugoslavien. Jugoslavien drog fallet till Internationella domstolen
som sa att det fanns "föga eller inget berättigande och föga eller ingen
statlig praktik som stöder rätten för enskilda stater att använda våld
på humanitära grunder i folkrätten" (s 743-44).
Den brittiska regeringen sa sig vilja upprätta nya principer i FN
rörande humanitär intervention och erkände därmed att sådana inte fanns.
"Den juridiska situationen kan vara en annan när säkerhetsrådet eller en
regional organisation vidtar sådana åtgärder i enlighet med stadgan",
medger dock Brownlie.
I fallet Libyen fanns säkerhetsrådets mycket begränsade resolution att
åberopa för bombningarna. Den regionala organisationen OAU var emot allt
våld och blev således nedtystad, medan Arabförbundet, dominerat av USA:s
oljeleverantörer, tenderade att stödja de militära angreppen. Vid den
utländska interventionen i Liberia 1990 fästes stor vikt vid att både
säkerhetsrådet och OAU sagt ja.
Prof Brownlie fäster uppmärksamheten på ett uttalande av 77-gruppen som
antogs tre månader efter att Nato:s angreppskrig mot Jugslavien upphört.
"Ministrarna underströk behovet av att upprätthålla klara distinktioner
mellan humanitärt bistånd och andra FN-aktiviteter. De tillbakavisade
den så kallade rätten till humanitär intervention som saknar grund i
FN-stadgan och folkrätten."
132 stater, däribland 23 asiatiska, 51 afrikanska, 22 latinamerikanska
och 13 arabstater stod bakom uttalandet.
I fallet Liberia handlade det om att upprätta något slags regering i en
stat som fullständigt brutit samman.
Brownlie slutar:
"'Praktiken', sådan den är, rör ett litet antal stater som är anhängare
[av humanitär intervention. SL] och de samtida debatterna i
säkerhetsrådet visar markerade meningsskiljaktigheter. Anhängarna av
humanitär intervention ignorerar slutligen villkoren för att ska nya
principer i sedvanerätten eller föreslår vid behov att man ska lätta på
kravet på opinio juris." [Opinio juris är kravet på att en viss statliga
praktik ska vara accepterad som laglig. SL].
Man kan i alla fall hoppas att Libyen blir ett undantag i en vedervärdig
praktik av en lång rad amerikanska aggressionskrig (Jugoslavien, Afghanistan,
Irak) i den meningen att Libyen-kriget kunde startas med en FN-resolution
som fikonlöv.
När västmakterna pressar på för att bygga upp ett interventionstryck mot
Iran och Syrien har Ryssland och Kina åter använt vetorätten. En
stormaktsbalans har under hela efterkrigstiden motverkat att inte FN
dras in i excesser (Korea är också ett undantag, som inträffade p g a
att Sovjet var frånvarande i säkerhetsrådet, till följd av en olaglig
utestängning av Kina; till Kongo kom FN-truppen för att Lumumba
begick oförsiktigheten att begära det).
Men säker kan man inte vara på att FN går att rädda från att bli
viljelöst verktyg åt USA/Nato. I fallet Iran har även Ryssland och Kina
egna statsintressen av att snöpa Irans kärntekniska program. Ingendera
visar något överdrivet intresse för Afghanistans nationella
självständighet. Mottagaren av "Konfucius fredspris" Vladimir Putin
prisar rentav de pågående Nato-operationerna i Afghanistan.
Under ytan pågår dock en förskjutning i maktbalansen i världen
till de fattiga ländernas fördel. Man kan hoppas att detta för eller
senare kommer att lägga sordin på USA:s och de gamla kolonialmakternas
interventionslust. Men en sådan historisk förflyttning av maktcentrum
vet vi också kan ta hundratals år. Romerska riket blev 500 år, det östromerska
snarare 1500 år. Det spanska imperiet började sin nedgång
efter 1640 men förlorade merparten av det först under 1800-talet.
Så sent som på 60-talet stod USA ensamt för halva världens
industriproduktion. År 2010 var det första gången på över 100 år
som USA inte var världens största industriproducent. Kina leder
med 19,8 procent av världens industriproduktion medan USA är
nere i 19,4 procent.
Stefan Lindgren
gerundium
