Sveket mot Gazas barn

En förtvivlad Greta Thunberg sade nyss efter att hon deporterats från Israel att det som sker framför våra ögon är ett folkmord. Hon lade till att vi inte kan säga att vi inget visste när historiens dom avkunnas över dem som bar ansvaret.

Godhetens motsats är inte ondskan utan likgiltigheten, hävdar Chris Hedges i sin bok Ett förväntat folkmord (Karneval förlag). I den analyserar han Palestinakonflikten ur ett historieperspektiv och kommenterar dessutom dagens situation.

Kaj Odelstå recenserar.

Staten Israel utropades i maj 1948 i spåren av al-Nakba, fördrivningen av palestinierna.  Man kan förledas att tro att det var då som motsättningarna mellan Palestina-araber och invandrande judar började. Men så är inte fallet, påpekar Hedges. Motsättningar mellan de två etniska grupperna förekom redan under tidigt 1900-tal. I Theodor Herzls anda och med Balfourdeklarationen från 1917 i ryggen arbetade de sionistiska ledarna målmedvetet på sitt koloniala projekt: att bygga ett judiskt hemland utan pogromer och antisemitism, ett Eretz Yisrael dvs. Storisrael.

I kapitlet Slavupproret jämför Hedges hur de vita i USA har behandlat sina indianer och afroamerikaner med hur Israel idag behandlar palestinierna. ”Kollektiv bestraffning av oskyldiga är en välkänd taktik som koloniala härskare använder sig av.” Och författaren fortsätter: ”Hur kan man stänga in 2,3 miljoner människor i Gaza … och inte förvänta sig en reaktion?”

I intervjuer låter författaren de palestinier som lever i Gaza och på Västbanken komma till tals. Läsaren blir ytterst illa berörd av det hänsynslösa våld som beväpnade israeliska bosättare utsätter palestinierna för. Ordet bosättare är förresten en klar eufemism. De är ju inget annat än kolonisatörer som med våld vill införliva Västbanken med Israel. I det ockuperade området lever palestinierna i total rättslöshet. En tvåstatslösning verkar vara mycket avlägsen.

Författaren visar hur staten Israel använder sig av mycket sofistikerade vapen för att kontrollera palestinierna i Gaza och på den ockuperade Västbanken. Två funderingar infinner sig hos mig som läsare. För det första: hur kunde Israels underrättelsetjänst totalt ”missa” Hamas’ attack efter upprepade förvarningar och med all den elektroniska och tekniskt avancerade utrustning som man förfogar över? För det andra inser man att en vapen- och handelsbojkott skulle bli väldigt kännbar för Israels våldsutövning. Här skulle EU-länderna kunna spela en fredsframtvingande roll för att nå en vapenvila och på sikt arbeta för en tvåstatslösning. EU bildades utifrån principen om alla människors lika värde och rätten till ett liv i frihet. Denna grundläggande princip måste självklart också gälla det plågade palestinska folket.

En tredjedel av alla dödade palestinier är barn. Hedges avslutande kapitel – Brev till ett barn i Gaza – är mycket gripande. Han lyckas fånga smärtan men kanske också likgiltigheten hos oss som står vid sidan av händelserna. Slutraderna i det fiktiva brevet lyder: ”Vi har svikit dig. Det är den fruktansvärda skuld vi bär på. Vi försökte. Men vi försökte inte tillräckligt hårt.”

Nu på hösten har det gått mer än två år sedan Hamas’ attack inne i Israel. Dagen efter uttalade premiärminister Netanyahu ett ohyggligt hot: ”Det vi kommer att göra mot våra fiender under de kommande dagarna kommer att eka bland dem i generationer.” Men Hedges brev till ett palestinskt barn kommer också att eka i världen och inte minst i Knesset, där man i demokratins namn fattat beslut om att krossa det palestinska folkets drömmar om frihet och självständighet.

Boken avslutas med ett appendix som utgörs av en rapport från oktober 2024 skriven av Francesca Albanese. Hon är FN:s särskilda rapportör om hur Israel respekterar de mänskliga rättigheterna i Gaza och på den ockuperade Västbanken. I sin rapport ger hon åtskilliga exempel på hänsynslösa brott mot dem: ”Det våld som Israel har släppt lös mot palestinierna efter den 7 oktober [2023] sker inte i ett vakuum, utan är en del av en långsiktig, avsiktlig, systematisk och statligt organiserad tvångsförflyttning och utbyte av palestinierna.” Hon uppmanar FN:s medlemsländer att ingripa för att sätta stopp för de fortsatta grymheter som Israel begår på palestinska områden som ockuperats sedan 1967. Rapporten är ett år gammal, men Israel har fortsatt med sina krigsbrott som många betecknar som folkmord. Den sköra vapenvila som ingåtts nu i oktober 2025 får inte leda till att Internationella domstolen (ICC) lägger ned sina utredningar om begångna krigsbrott och folkmord. Ansvariga måste dömas.

För ungefär två veckor sedan har president Trump drivit fram en vapenvila mellan parterna. ”Fredsavtal! Fredsplan!” basunerar världens massmedia ut. Men vad tycker Chris Hedges om ”fredsplanen”? Klicka på nedanstående länk så kan du läsa författarens synpunkter:

https://consortiumnews.com/2025/10/13/chris-hedges-trumps-sham-peace-plan/. (Där kan du också önska översättning till svenska.)

Hedges, Chris, Ett förväntat folkmord. Om överlevnad och motstånd i det ockuperade Palestina. (Appendix av Francesca Albanese) (2025) Karneval förlag, Stockholm.

Författaren är en amerikansk Pulitzerbelönad journalist och författare.