Lidice, Ordaour, Song My...

Min gamle praktikant från Folket i Bild/Kulturfront Erik Ohlsson jämför
i Dagens Nyheter massakrerna i Syrien med Lidice, Oradour, Song My...

Jag anser inte att man bör jämställa de nämnda massakrerna, begångna av
stormakter under ockupation av mindre länder med våldet i Syrien.


Till att börja med rör det sig i Syrien om en inre konflikt, visserligen
med omfattande utländsk inblandning - som Erik Ohlsson och hans
kollegor rätt nog nogsamt undvikit att rapportera om. Lidice, Oradour, Song My
var ockuperade av fascistiska resp fascistiserande stormakter.

För det andra är gärningsmännens identitet enligt FN-observatörerna inte
fastställd. I fallen Lidice, Oradour, Song My var det solklart vilka
mördarna var.

För det tredje är kontexten helt annorlunda. I fallet Syrien ingår
rapporteringen om (vissa) massakrer i ett försök att mobilisera medialt
raseri mot en liten nation som därtill är den enda betydande kraft i
Mellanöstern som står emot Israel.

Man bör helga minnet av offren från Lidice, Oradour och Song My med ett
minimum av respekt för historiska fakta.

En passus ur gårdagens AP-telegram tycks Ohlsson ha missat

"Sausan Ghosheh, spokeswoman for the U.N. observers, said residents'
accounts of the mass killing were 'conflicting,' and that they needed to
cross check the names of the missing and dead with those supplied by
nearby villagers. Mazraat al-Qubair itself was 'empty of the local
inhabitants,' she said."

Dvs. FN har inte kunnat fastställa gärningsmännens identitet och inte heller offrens.
Versionen att en fredlig by överfallits av regeringsstyrkor håller inte.

Den s k oppositionen har visat sig förmögen till bestialiska terrordåd
som den stora bombexplosionen i Damaskus. I Houla har massakrerade
bakbundna och ihjälhackade regeringsanhängare och skyldiga barn framställts
som offer för regeringsartilleri.

För tillfället ska man inte tro någonting som skrivs i Dagens Nyheter
och Svenska Dagbladet eller sägs i svensk radio och TV om Syrien.

Stefan Lindgren