Vem lanserade olycksteorin om Wallenberg?

Bengt Jangfeldts Raoul Wallenberg. En biografi. (Wahlström & Widstrand), som kommer till 100-års-dagen av Wallenbergs födelse, är den hittills utförligaste boken i ämnet. Jämfört med tidigare böcker inkorporerar den här material från det s k Uppsalaprojektet och den svensk-ryska arbetsgruppen samt en hel del egna intervjuer med överlevande i Budapest och tidigare medarbetare till Raoul Wallenberg. Arbetet på boken har utförts på Kungl. vetenskapsakademiens Centrum för vetenskapshistoria.

I de avgörande frågorna: Varför fängslade ryssarna Wallenberg för att så småningom avrätta honom? och Varför ingrep inte Sverige med kraft för att få honom fri? bringar Jangfeldt ingen klarhet.


Starkt förenklat går Jangfeldts teori ut på att Raoul Wallenberg under sitt arbete i Budapest tog emot en stor mängd ekonomiska tillgångar i förvar på förföljda judars vägnar.
Dessa ska han delvis ha tagit med sig när han i januari 1945 styrde sin Studebaker österut, med bl.a. 15 kg juveler i tanken.

Jangfeldt säger inte säkert att det gick till så, men Wallenbergs äventyrliga steg att försöka ta med sig stora mängder värdeföremål skulle enligt B.J. kunna vara en faktor som beseglade hans öde.

Det skulle också förklara de svenska diplomaternas, UD:s och familjens vacklande uppträdande när Raoul visade sig försvunnen.

Till det sistnämnda motivet kom enligt B.J., att svenska UD var upptaget med den sk rysskrediten och inte ville veta av något som störde dessa förhandlingar. Här framstår Östen Undén, med sin "socialistiska övertygelse", som skurken som höll tillbaka efterforskningarna.

Den här bilden håller inte en granskning och en jämförelse med tillgängliga fakta.
Uppgifterna om Raoul Wallenbergs "juvelsmuggling" är hörsägen, som naturligtvis livligt kolporterades av hans motståndare. Den svenske ministern Ivan Danielsson (utvisad från både spanska republiken och Egypten för sin pronazism) hade "uppfattningen att Raoul inte hade för avsikt att lämna tillbaka värdesakerna som han hade haft med sig när han gick över till ryssarna utan tänkte lägga beslag på dem själv", skriver B.J. (utan källa, s 454).

Var det kanske "stortjuven" Wallenberg Danielsson ville varna för när han senare sökte upp det sovjetiska högkvarteret för att överlämna "viktiga informationer" (En detalj B.J. inte nämner)? Att Wallenberg skulle ha gett sig av i sin Studebaker för att försöka köra drygt 400 mil till Stockholm med 15 kg juveler i tanken är ett orimligt påstående. Med 15 kg juveler i tanken på sönderskjutna vägar hade Wallenberg inte ens tagit sig till det sovjetiska högkvarteret i Debrecen.

Därmed inte sagt att Wallenberg i allt måste ha varit en ängel. I den gigantiska affärsverksamhet som bedrevs med svenska skyddspass i en omgivning där hundratusentals desperata judar försökte rädda sina liv och sina tillgångar kan det naturligtvis ha förekommit underslev.
Men det lödiga porträtt vi får av Wallenberg i B.J.:s bok talar emot uppfattningen att just han skulle ha varit storfifflaren på en i övrigt snövit legation.

Även historikern Ingrid Carlberg, som också utkommit med en Wallenbergbiografi (Det står ett rum här och väntar på dig, Norstedts), anser att juvelteorin är överdriven.

Skälen till att Raoul Wallenberg häktades måste ha varit andra och här famlar vi fortfarande till stor del i blindo.

Kan R.W.:s anknytning till OSS (det blivande CIA) har varit den springande punkten? Vi vet från bl.a. Kim Philby att ryssarna från oktober 1944 lade om sitt spionage för att i huvudsak intressera sig för hur västmakterna opererade bakom östfronten (Philby utnämndes tursamt nog för ryssarna i oktober 1944 till chef för SIS sektion 9 som sysslade med sovjetblocket). Det tänkbara motivet går inte B.J. in på så mycket. Däremot anför han nya uppgifter om hur R.W. umgicks med storvulna planer på att vara med och leda återuppbyggnaden av Ungern efter kriget, som kan ha spelat en roll i ryssarnas bedömning av R.W.:s roll.

Under åren 1945-47 gjorde Sverige åtta skriftliga och fem muntliga framställningar till ryssarna om R.W.:s öden. Marcus Wallenberg skrev två brev, i båda fallen på anmodan av den svenske Moskvaenvoyén Staffan Söderblom. Det är anmärkningsvärt lite.

Ser man dessutom på arten av dessa framställningar är det anmärkningsvärt att de i flera fall ser ut närmast som försök att övertala den ryska sidan om att Wallenberg omkommit i en trafikolycka eller krigshändelse.

Till sist accepterar ryssarna den förklaringen och vice utrikesminister Vysjinskij föreslog i ett brev till sin chef Vjatjeslav Molotov i maj 1947 att "likvidera ärendet", vilket kan ha varit en signal till att undanröja R.W.

Men hur kom det sig att den svenska utrikesförvaltningen köpte "olycksteorin"? Om man följer dess omnämnanden tillbaka i UD:s handlingar kommer man till tidpunkten 13 april 1945 då Ivan Danielsson och Per Anger (minister resp. attaché från Budapest) är på genomresa i Moskva. B.J. nämner att Danielsson "framfört åsikten att denne [R.W.] förmodligen omkommit". När Söderblom och Danielsson tillsammans besöker sovjetiska UD senare samma dag nämns inte Wallenbergs namn en enda gång, enligt ryssarnas uppteckning.

Dagen efter Budapestsvenskarnas genomresa rapporterar Söderblom hem:

"Därefter synes Wallenberg ha avrest med bil till Debrecen och befaras ha omkommit under resan. Olika teorier finnas: bilolycka (mycket sannolikt), rånmord, bakhåll av pilkorsare etc. Jag fruktar, att klarhet aldrig kan vinnas. [...] Det är angeläget att Anger skyndsamt författar en minutiös rapport och föredrager händelseförloppet för utrikesministern".
Att Söderblom plötsligt efter mötet med Danielsson/Anger finner olycksteorin "mycket sannolik" måste ha berott på de informationer han fått av dem.

Det var där angeläget att Anger skrev ner allt när han kom hem. Men någon sådan rapport finns inte i UD:s arkiv! Varför? Frågan fördes på tal medan Per Anger ännu var i livet, men han vägrade tyvärr delta i samma radioprogram som mig där den hade kunnat diskuteras.

Den troligaste förklaringen till att det svenska diplomatiska svaret på Raoul Wallenbergs arrestering blev så svagt och delvis rentav gick ut på att lägga orden i ryssarnas mun hänger alltså intimt samman med att Danielsson och Anger, Wallenbergs närmaste kollegor, tidigt introducerade olycksteorin.
Över motiven till det kan man än så länge bara spekulera. Och naturligtvis forska vidare, även om naturligtvis motståndet är oerhört starkt mot att ifrågasätta den officiella versionen, särskilt som Per Anger och Ivan Danielsson 1980 resp. 1982 tilldelats hederstiteln Rättfärdig bland folken (Yad Vashem) några decennier efter Wallenberg.

En historia för sig är "familjens" lama agerande. Då måste man till att börja med vara klar över att Raoul tillhörde en fattig gren och att hans farfar Gustaf i praktiken hade brutit med sin bror häradshövdingen som tillsammans med sina söner tagit kontroll över banken.

Att Raoul dessutom var jude efter modern Maria Wising gjorde att han trots idoga försök aldrig kom in i finansfamiljen, där en antisemitism odlades. Jacob Wallenberg, Raouls fars kusin, hade utmärkta förbindelser med tyskarna, besökte Berlin 18 gånger under kriget, och var bl.a. medskyldig till att Sverige kunnat köpa "fläckat guld", som stulits från judar i ockuperade länder, av den tyska Riksbanken.

Men B.J. föredrar dessvärre att sopa mycket av smutsen under mattan. Betydligt bekvämare och mer i tidens anda är det förstås att skylla på Östen Undén och dennes "socialistiska övertygelser" eller som Ingrid Carlberg på en allmän naivitet i UD:s umgänge med diktaturer - varmed numera underförstås: Sovjetunionen.

När B.J. antyder att den svenska "rysskrediten" kan ha spelat in för att lägga munkavle på UD är det en spekulation i Herbert Tingstens anda. Ett faktum är att rysskrediten sköttes av handelsdepartementet och i grunden var en opolitisk fråga som en mycket liten borgerlig minoritet försökte politisera. Att krediten inte hade någon politisk laddning som ett närmande mellan länderna framgår av att ryssarna till sist bara utnyttjade den till hälften.

Stefan Lindgren