Mediarapporteringen tycks mer eller mindre shanghajad av olika opaka
MR-grupper, tankesmedjor och "watch"-institut.
I en nyutkommen oerhört välskriven och väldokumenterad broschyr från
Syriensolidaritet granskas detta ingånde. (Finns att beställa för endast
20 kr inkl porto från solidaritetsyrien@gmail.com; 58 sidor).
Låt mig så här i julklappstider ta upp exemplet Amnesty. Hur harmlöst är
egentligen Amnesty International, en organisation många godhjärtade
människor skänker pengar till utan att närmare reflektera över vart de
tar vägen.
Jag säger nu inte att den som vill stödja Amnesty ska sluta med det, men
det skadar aldrig att vara kritisk. I synnerhet mot Amnestys politiska
verksamhet som är allt annat än opartisk. I Syrienfrågan har
organisationen varit ledande att kräva olika sanktioner mot landet och
har varit blixtsnabb att utpeka regimen som ansvarig för terrordåd.
I broschyren heter det:
"På Amnestys vanliga hemsida är det svårt att finna information om
ekonomiska bindningar. Men i Amnesty International Limited 2011 Rapport
och Redovisning står att Amnesty får stöd av John D. och Catherine T.
MacArthur Foundation, Oak Foundation, Georgia Foundation, Vanguard
Charitable Endowment programmet, Mauro Tunes, och judiska World Service
i USA. Man får också stöd från Storbritannien och EU (EuropeAid).
Uppenbarligen tar Amnesty emot pengar från både regeringar och
företags-finansintressen. Man får också pengar från "Open Society", som
kontrolleras av Wall Street-spekulanten och miljardären George Soros,
vars Open Society finansierar också Human Rights Watch och många andra
organisationer som bevakar "mänskliga rättigheter" och på detta sätt
putsar bilden av sig själv som en spekulant med tvivelaktiga affärer.
Han dömdes för insiderhandel i 2002 i den franska storbanken Société
Générale.
Valet av exekutiv chef för Amnesty säger också något om organisationen
agenda. Suzanne Nossel, verkställande direktör för Amnesty International
USA, kom direkt från USA: s utrikesdepartement, vilket i sig
ifrågasätter Amnesty påstående att man är "oberoende" av regeringars
intressen. Nossel har fortsatt att främja USA:s utrikespolitik. På
Amnestys hemsida nämns särskilt Nossels roll för USA-stödda
FN-resolutioner om Iran, Syrien, Libyen och Elfenbenskusten. Ser man
närmare på verksamheten finner man att de frågor som USA:s
UD arbetar med också har prioritet för Amnesty.
Dit hör stöd till USA-stödda "Pussy Riot", underminering av regeringen i
Syrien och Vitryssland, menar Cartalucci.
I sanningens namn kritiserar Amnesty också amerikansk utrikespolitik,
men den kritiken har underordnat utrymme. Och det är just därför att
Amnesty täcker många frågor, men selektivt betonar de som är av intresse
för USA och storbolag, som Amnesty inte är en trovärdig förespråkare för
fri opinionsbildning om mänskliga rättigheter på jorden.
Slutsatsen blir att det föreligger starka kopplingar mellan de mest
citerade källorna för rapportering om Syrien och USA:s och andra länders
politiska och ekonomiska elit."
I det här sammanhanget ska man påminna om den konflikt som uppstod i
Amnesty redan på 1960-talet mellan grundaren Peter Benenson och
ledningen som då infiltrerats av MI6 (och CIA).
I "Droppen urholkar stenen" kan man läsa att Amnestys ledning
sammanträdde i Helsingör ("att vara eller inte vara...") i mars 1967
där Benenson avpolleterades.
Benenson hade ställt till ett himla liv om att brittiska UD i praktiken
förhindrad undersökningar om tortyr i det dåvarande brittiska
protektoratet Aden.
En av Amnestys medgrundare, Sean MacBride, som arbetat för
Internationella juristkommissionen under en period då den bevisligen
mottog subsidier från CIA, anklagade Benenson för att ha begått
"ett antal oberäkneliga handlingar" och gjort sig skyldig till "vilda och
vittgående anklagelser och en del ensidiga initiativ".
Ända till sin död hävdade Benenson att organisationens högkvarter borde
flyttas till Sverige eller Schweiz. Så länge det var placerat i London
ansåg att han att organisationén omöjligen skulle kunna undersöka
problemen i Nordirland, något som under Amnestys tidiga år varit ett av
dess största misslyckanden.
En parallell till Amnestys utveckling är Läkare utan gränser som startade
som en fredsrörelse men med Bernard Kouchners inträde i Sarkozys regering
som utrikesminister på allvar spändes för den franska krigsvagnen.
Idag, när en av MSF:s grundare, ortopedkirurgen Jacques Bérès, vittnar om att
hälften av de islamistiska kämparna i Aleppo är utlänningar, sitter organisationens
ombudsmän runt om i världen och "dementerar" blixtsnabbt varje omnämnande,
uppenbarligen på order från Paris.
Dvs. det enda man kan dementera är att Bérès är talesman för dagens MSF, men
det man är ute efter är att sänka trovärdigheten på hans vittnesmål.
Amnesty, MSF.... som redan Samuel Johnson påpekade på 1700-talet är
vägen till helvetet kantad av goda ambitioner.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.