Mats Svegfors och årtusendets konspiration mot det skrivna ordet

I DN 10/2 redovisade Mats Svegfors statistik för SvD och DN som visar
att textinnehållet sjunkit med 56 procent resp. 34 procent under
perioden 1992-2012.

Läsarna får alltså allt mindre för pengarna. Jättestora bilder,
luftigare layout och läsvänligare text i all ära - men förändringar i
den här storleksordningen är ett demokratiproblem.
Ju mera pressen snuttifieras, desto svårare får den att klara sig i
konkurrensen med nätet och tidningarna dör.

Det som gör situationen så ödesmättad är emellertid kombinationen med
ett annat problem. På grund av Internets historia finns det ingen
möjlighet att ta betalt på nätet (om vi bortser olika abonnemang som
oftast bara drabbar de tidningar som inför dem).

Om femtio år kommer detta att framstå som en av de stora
kulturförändringarna. Det skrivna ordet blev plötsligt gratis, alla
översköljdes av ord och yttrandefriheten dränktes i en svaveldoftande
malström.

Systemet är genialt konstruerat för att depreciera värdet av det skrivna
ordet. Det omöjliggör finansiering av seriösa tidningar och tidskrifter
- som hänvisas till kommersiell annonsering och statliga och andra
reptilfonder.

Det läsarfinansierade skrivna ordet är på väg ut.

Systemet är märkväl så konstruerat att alla får betalt - utom s k
content providers (innehållsleverantörer).

En liten avgift på all Internettrafik, rättvist fördelad efter samma
modell som biblioteksavgifter, ALIS och Fotokopieringsfond, skulle kunna
lösa problemet.

Men ingen vill diskutera detta eftersom de tunga aktörerna deltar i och
tjänar pengar på årtusendets konspiration mot det skrivna ordet. Den
politiska eliten jublar eftersom hela väljarkåren sitter och stirrar in
i läsplattornas 100-ordsartiklar.

Fråga en 18-åring idag vad han eller hon vet om politik. Mycket få vet
ens vad partiledarna heter. I bästa fall, i bästa fall har de hört talas
om nån som heter Jimmie...

Stefan Lindgren