Hur ska man se på den senaste omvälvningen i Egypten?
Islamisterna som steg för steg släpptes fram under Mubarak
för att slutligen ta över (näst) högsta statsmakten med den
arabiska våren 2012 har nu förlorat presidentposten.
Tekniskt sett genomförde högsta statsledningen en kupp. Men
det gjorde den också när Mubarak avsattes. I båda fallen
kunde den stödja sig på miljondemonstrationer i Kairo,
Alexandria, Port Said och några städer till.
Landsbygdsbefolkningen har hela tiden tenderat att stödja
sittande regering. Precis som de röstade för Mubarak röstade
de senare för Mursi.
Men hur ska man se på detta? En "vänster"-ikon som Samir
Amin ser kampen mot politisk islam som ett överordnat mål, så
överordnat att han till och med bejakar Frankrikes
intervention i Mali. (http://www.pambazuka.org/en/category/features/86212)
Mot politisk islam ser han det som en nödvändighet att skapa
en enhetsfront så bred att den t.o.m. kan rymma den franska
imprialismen (i akt och mening att hålla samma imperialism
borta från andra, mer förödande projekt för Afrika).
Jag har svårt att dela den uppfattningen. En regering i ett
u-land i Afrika eller Asien, grundad på politisk islam (all
islam är politisk, till skillnad från kristen dogm erkänns
inte ens teoretiskt någon bodelning), kan inte automatiskt
definieras som ett slags fascism. Lika lite som ska vi säga
en CDU/CSU-regering i Tyskland, grundad på kristen tro,
automatiskt står i strid med demokratiska krav.
Allting beror på. Som Qaddafi på sin tid sa i FN:s
generealförsamling: "Om det afghanksa folket vill ha en
regering av talibaner, varför ska de inte få ha det?"
Enligt Samir Amin ska de inte få ha det. Hade det här varit
1979 hade han sannolikt bejakat Sovjetinterventionen i
Afghanistan.
Detsamma gäller Amins hemland, Egypten. Vill folket
verkligen styras av Muslimska brödraskapet ska de väl få
göra det.
Men det finns starka tvivel på att de verkligen vill det.
Folket är sannolikt berett att stödja varje regering som kan
stoppa den nedåtgående ekonomiska spiralen (40 procent lever
på mindre än 2 dollar om dagen). Återinförande av
sharialagar och det religiösa styrts yttre insignier skulle
nog vara uthärdliga om brödraskapet hade ett program som
gynnar folket. Men det har de inte haft. Under det år som
gått har allt blivit sämre.
Dessutom har Mursi antagligen begått brott mot grundlagen,
som journalistveteranen Heikal påpekat. Han har tillgripit
den extrema åtgärden att bryta förbindelserna med Syrien,
som per definition är en bundsförvant i federation med
Egypten. Allt i syfte att stödja det militära störtandet av
regeringen i ett broderland, där folket definitivt inte vill
styras av islamister.
Avsättandet av Morsi kan alltså ha visst lagligt stöd och
eventuellt också stöd av en majoritet. Det får kommande val
utvisa.
USA spelar kallt som vanligt. State Department vet att den
egyptiska militären med sina nasseristiska traditioner i
viktiga skeden stått folket närmare än den politiska och
religiösa eliten. USA har valt att inte kalla det inträffade
en "kupp", för då skulle Capitol Hill kunna framtvinga ett
stopp för militärhjälpen till Egypten, vilket man inte
önskar.
Här handlar det om räddas det som räddas kan. För hela
USA-projektet, som började ta form efter Obamas tal i Kairo
2009 där han plötsligt slog an försonliga strängar mot
politisk islam, och som gått ut på att "ta över" den
islamiska trend som dittills bekämpats av USA (enligt
principen "If You cant beat them, join them"), riskerar att
gå i stå.
Med Mursi störtad, Erdogan belägrad och Bashar al Assad kvar
vid makten är det inte mycket kvar av det nya kalifatet.
Islamismens fästen som Qatar (som nyss haft tronskifte) och
Saudiarabien har visserligen pengarna och vapnen, och kan
i samarbete med Israel och USA hålla ställningarna en tid.
Men förr eller senare kommer vindkantringen även att nå dem.
Lycklig den som lever att få uppleva dessa feodala diktaturers,
liksom rasstaten Israels fall.
Stefan Lindgren
PS. Man ska aldrig säga aldrig. Genom al-Akhbar i Libanon nås jag av meddelandet att Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdul-Aziz varit snabb att gratulera den egyptiska armén för "uppfylla folkets vilja."
Mest surar Qatar som anses ha investerat 16 miljarder dollar i den "arabiska våren". Även Iran surar i någon mån eftersom man officiellt såg positivt på "islamiseringen" av Egypten.
gerundium
Åke Kilander skriver:
SvaraRaderaSamir Amins artikel börjar: “I am one of those who out of principle condemn all military interventions by Western powers in the countries of the South, these interventions being by nature subject to the requirements of the deployment of control of the planet by the capital of the monopolies that dominate the system.”
Den ryggmärgsreflexen har vi väl alla på vår kant. Men vid eftertanke inser vi också att undantag kan finnas – vi har accepterat imperialistiska staters interventioner förr i syfte att bekämpa något ännu värre. Andra världskriget rymmer tex. otaliga exempel. Amin har genom åren konsekvent tagit ställning för nationell suveränitet – han har polemiserat i frågan mot olika (anti)globaliseringsrörelser, ATTAC, delar av Third World Forum och organisationer som kallar sig vänster eller kommunistiska. Och han var också huvudförfattare till Bamaku-appellen. Därför bör han tas på allvar – han har faktiskt arbetat, studerat och verkat i dessa länder i över ett halvsekel och har nog inte fått hjärnsläpp.
En förutsättning för att tala samma språk är innebörden av “politisk islam”. Amin avser med termen en ideologi som eftersträvar statsmakt baserad på islam (sharialagar) och tar avstånd från demokrati och socialism. När den omfattas av en rörelse/parti som lyckas erövra statsmakten, brukar resultatet inte bli särskilt bra för folket. Dessvärre har de också – av och till, mer eller mindre medvetet – gynnats av och/eller haft gemensamma intressen med imperialistiska stormakter. Givetvis kan man inte etikettera en rörelse som “fascistisk”, 100% usel el.dyl. automatiskt – varje rörelse och dess resultat måste undersökas konkret.
Men sådana fundamentalistiska rörelser finns i de flesta religioner (kristna högern i Förenta staterna, hinduerna/Janata i Indien, buddistmunkarna i Burma/Tibet). Amin har skrivit massor om detta – tex. “Eurocentrism” (1989 och 2009) och “The People’s Spring – The Future of the Arab Revolution” (2012) i historiskt, ekonomiskt, religiöst och politiskt perspektiv. Tyvärr läses Amin inte på allvar i Sverige – har inte sett några spår av (eller polemik mot) honom i verk av kunniga specialister och utmärkta personer som Jan Hjärpe och Mattias Gardell. Skulle vara intressant och veta vad de anser!
I sjunde stycket skriver du att “En regering /.../ grundad på politisk islam (all islam är politisk, till skillnad från kristen dogm erkänns inte ens teoretiskt någon bodelning) kan inte automatiskt definieras som ett slags fascism.”
Förstår inte hur “all islam” kan vara politisk (allt är ju politik i någon mening!). Uppenbarligen är all islam inte “politisk” i Amins mening dvs. att den eftersträvar statsmakt. Det finns åtskilliga sekulära stater där folkmajoriteten inklusive ledande personer är religiösa utan att fördenskull föra en antidemokratisk och antisocialistisk (eller till imperialismen anpasslig) politik. Och det finns en mängd människor som omfattar en religion i varierande grad men inte anser att den ska vara statsbärande.
Det är nödvändigt att göra åtskillnaden mellan “politisk islam” som ideologi och social rörelse å ena sidan och islam som religion och dess utövare å den andra. De förstnämnda står normalt för något rätt förskräckligt medan de senare som regel är vanligt folk som vi. Utan denna distinktion är det svårt att förstå Amins resonemang. Och visst, som du argumenterar - om ett folk vill styras av talibaner eller Muslimska brödraskapet, så ska de väl få det! Problemet är bara att dessa rörelser inte uppstått eller verkar oberoende av imperialistiska stormakter. Därav diskussionen.
Det är rörigt i storpolitiken i dessa dagar och svårt att orientera. Men med grundläggande demokratiska och folkrättsliga principer i botten kommer man långt om man också kan vara överens om att imperialismen är den stora skurken i världen!
Åke Kilander
Åke
SvaraRaderaDu skriver:
Det är nödvändigt att göra åtskillnaden mellan “politisk islam” som ideologi och social rörelse å ena sidan och islam som religion och dess utövare å den andra...
Vad du säger är att det är "nödvändigt" att skilja på politik och religion. Utan tvekan en god tanke. Men nu har vi en världsreligion som heter islam som gör en poäng av att förneka denna skillnad.
Det är alltså inte mig utan en miljard muslimer du och Amin måste övertyga.
Självfallet vet vi att med den ekonomiska och sociala utvecklingen följer en viss sekularisering även i muslimska länder.
Problemet är att Amin bygger sitt bejakande av den imperialistiska interventionen i Mali på förefintligheten av en godtyckligt definierad "politisk" islam.
Han bygger sitt ställningstagande på lösan sand. Ska Frankrike tillåtas intervenera i alla länder med "politisk islam" får dom sannerligen bråda tider.
Nej. Jag fördömer den franska interventionen, inte bara för att den är olaglig (FN gav OAU uppgiften, Frankrike stal den) utan också för att den troligtvis blir kontraproduktiv, dvs stärker de krafter som den påstår sig vilja bekämpa.
Stefan Lindgren