Nån jävla ordning...

Nån jävla ordning får det vara ... också i ett eftermäle.

Knappt är C H Hermansson borta innan professionella kommunistätare

som Staffan Skott och Magnus Ljunggren dansar på hans grav - och

upprepar alla de gamla lögnerna om honom.

## Ungdomsdikterna om Stalin. Knappast värre än Tage Erlanders -

eller Churchills - ord vid Stalins död.

Ett nonsensargument som bygger på att man delar kålsuparteorin

om Hitler och Stalin som lika skyldiga till andra världskrigets

fasor.

## CH:s uttalanden om Ungernrevolten. Hans fördömande av

reaktionärerna som stack upp trynet  var berättigade. Vi vet nu,

bl.a. genom David Irvings "Uprising Budapest 1956" att flertalet

av dem som hängdes i lyktstolparna var judar. 1956 kan till viss

del ses som en fortsättning på pilkorsarnas värv från 1944.

## Hans agerande under Tjeckoslovakieninvasionen 1968.

Fördömandena var tämligen klara. Inte tillräckligt klara tyckte

jag som 19-åring, när jag lämnade partiet.

Idag har jag en annan uppfattning. Som 19-åring tyckte jag avståndet till andra världskriget var oändligt, idag ter sig avståndet 1945-68 mer som en blinkning.

Dessutom var invasionen i stort sett oblodig - 11 sovjetare fick

sätta livet till mot 669 i Ungern 1956. (Grif sekretnosti snjat)

CHH hade alltså i båda skälen skäl för sina reservationer.

1993 hade jag förmånen att sitta på den sovjetiska

centralkommitténs arkiv i Moskva och gå igenom alla handlingar

som gällde relationerna till VPK.

Vad som framstod som helt säkert är att VPK-ledningen inte

spelade dubbelt - de sa till de sovjetiska representanterna exakt

detsamma som de sa hemma i media. Jag citerar mina anteckningar:

"12/7 1966. Beslut att ambassaden skulle tala med C H Hermansson med anledning av hans artikel om sovjetdemokrati i Tidsignal

29/4 1974 Svar till Vpk om Solzjenitsyn.

17/7 1975. Långt svar till Lars Werner om arresteringen av Tverdochlebov, en Amnesty-aktivist i Moskva. Enligt CK 'existerar inte någon sådan organisation i Sovjetunionen'."

CHH ska hållas räkning för den hederliga hållningen. En annan sak

är att den faktiskt grundlades av Hilding Hagberg som i början på

1960-talet försökte hålla det svenska partiet utanför konflikten

SUKP och KKP och drev linjen att det svenska partiet inte skulle

vara underställt något annat parti.

                                        * * *

Visst har jag kritik av C H Hermansson också. Annars hade jag

väl inte varit med och bildat Sveriges kommunistiska parti 1973.

Han ledde utvecklingen från ett skolat och aktivt kaderparti med

demokratisk centralism till dagens parlamentariska parti med ett

konglomerat av modestyrda minoriteter i basen. Där har mina

farhågor tyvärr besannats.

Men det var många som delade ansvar för det förfallet, inte minst

Gudrun Schyman under vars ledning partiet blev utan både tidning

och bokförlag.

Och ingen kan ta ifrån CH det stora han gjorde. Hans

undersökningar av den svenska kapitalismen är fortfarande

oöverträffade.

Under några år på 90-talet satt både CH och jag med i FiB/K:s

styrelse. Som jag minns det hade vi kommit fram till en hög grad av samsyn.

Det kan i någon mån ha berott på att både han och jag sov oss genom en

stor del av  mötena som dominerades av de praktiska folkrörelseproblemen.

Stefan Lindgren