Axxess TV har haft godheten att sända BBC-serien Matematikens historia med Marcus de Sautoy. Totalt är det fyra avsnitt som rfepriseras generöst. Se:
Det fantastiska som de Sautoy gör är att han återupprättar Orientens rätta andel i matematikhistoriens ärofulla historia.
Långt före Europa - och även före araberna - räknade indierna med nollan. De löste andragradsekvationer, formulerade sinus- och cosinusteoremen och räknade ut Pi.
De kunde räkna ut de relativa avstånden till solen och månen och räknade ut jordens omkrets på lite drygt 100 km när.
Leibniz insatser på 1600-talet for seriesummering hade i själva verket förekommits av indierna med några hundra år.
Den 50-årige professorn Marcus de Dautoy är naturligtvis gift med en indiska (cherchez la femme!).
Jag nämner hans programserie från 2008 inte bara för att den verkar intressant och välgjord. Det är en samproduktion mellan BBC och olika utbildningsinstitutioner.
Idag kan vem som helst med hjälp av Internet studera nästan vad som helst med pedagogiska framställningar som man i min ungdom bara kunde drömma om.
Om jag har förstått det rätt ligger i stort sett alla Harvards utbildningsprogram ute på nätet.
Så vad är det som hindrar en kunskapsexplosion utan historisk like? Något som är fysiskt mer möjligt än någonsin.
Vad är det som gör att vi ändå tycks ha svårigheter att finna tillräckligt stark motivation och koncentrationsförmåga för att leva upp till den nya kunskapspotentialen?
Finns det en magik i den levande läraren som går förlorad på data- eller TV-skärmen? Eller är det gruppdynamiken i en skolklass, en kurs eller en studiecirkel som går förlorad?
Är ändå inte allt lärande till syvende och sist enskilt? Kan det finns något i det moderna mediabruset som verkar så distraherande att vi väljer bort solida kunskaper till förmån för att surfa på ytan? Och i så fall: i vems intresse?
Stefan Lindgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.