Krumbukter I-IV

Dagens utgåva av Dagens Nyheter erbjuder ovanligt många exempel på
politiska krumbukter, dvs. politiker, ämbetsmän och journalister som
säger ett men menar ett annat.

Här fyra stycken.



I. Låt mig börja med ledarredaktionens Gunnar Jansson, en sällsynt
enkelspårig och lomhörd person. Han menar att Putin är ond (surprise,
surprise!) och vill ta död på den ukrainske medborgaren (ryssen)
regissören Oleg Sentsov, som greps på bar gärning 2014 när han stod i
begrepp att utföra ett sprängdåd i Simferopel på Krim.

Eftersom Putin annekterat Ukraina är det han som är brottslingen, inte
Sentsov, menar Jonsson. Och kräver därmed carte blanche för terrordåd
begångna i det goda syftet att klämma åt Ryssland.

Varför inte säga rent ut att han är en "god" terrorist?

Att Sentsov lider i fängelse är inte särskilt överraskande.

Putin har förklarat sig beredd att benåda honom, vilket dock
enligt lagen förutsätter att han BER om nåd., Men det har
hittills hans politiska agenda förbjudit honom.

II. Erik Ohlsson, en gång i tiden min praktikant på Folket i Bild, är nu
flygg och ska förklara världspolitiken. Ibland blir uppgiften honom
övermäktig. Idag ska han på en helsida förklara varför Syriens lagliga
regering INTE har rätt att köra ut terroristerna från Idlib-provinsen.

Nej, ack, det skulle leda till sådan blodsutgjutelse och sådant lidande
för de civila. Men slutsatsen måste ju då bli att lagliga regeringar
runt om i världen ska kapitulera för terrorism, varhelst denna tagit
civilbefolkningen som gisslan.

Vi hörde inga humanitära skrin när USA och dess allierade "befriade"
Mosul och Raqqa så att inte sten lämnades på sten.

Ohlsson citerar Jan Egeland, chef för FN:s humanitära
insatser i Syrien. Han nämner förstås inte veckans avslöjande
att samtliga FN-organ förbjudits att stödja den åter-
uppbyggnad av landet som påbörjats i regerings-
kontrollerade områden. Där försvann FN:s opartiskhet
ut genom fönstret!

III. Brottsförebyggande rådets chef Jerzy Sarnecki anser på DN-debatt
att SVT:s Uppdrag granskning ska angripas för sitt sätt att behandla
problemet med invandrare och våldtäkter. Han gör det med pur retorik. I
hans artikel finns inte en enda siffra. Symptomatiskt, och märkligt kan
tyckas eftersom BRÅ fått ensamrätt av statsmakten att filtrera landets
brottsstatistik. Professorn som själv medgett att han lider av dyslexi
är emellertid en mästare på retorik.

Ingen dömer katolska kyrkan får att så många präster anklagas för
pedofili, så varför anklaga vissa främmande kulturer för att dess
utövare i Sverige begår våldtäkter. Och de flesta våldtäkter begås av
svenska män på sina hustrur, påpekar han, avskyvärt i sig, men
uppenbarligen ett problem som måste behandlas för sig och kräver sina
egna lösningar.

Mot Sarnecki vill jag hävda att katolska kyrkans problem
med sexövergrepp (om än antagligen enormt överdrivna i media)
självklart måste diskuteras i relation till den kyrkans celibat.
Idag är i romersk-katolska kyrkan celibat påbjudet för
präst, biskop och diakon, med undantag för dem som är
vigda till det s.k. ständiga diakonatet, där äktenskap är tillåtet.

Den som lever under ständigt sexförbud blir troligen mer brottsbenägen
än den som har naturliga sexrelationer.

Svårare än så är det inte.

Och den som växer upp med synen att kvinnan är ett djur, som en åsna man
kan sparka på, och som mannen har RÄTT att knulla i stort sett när som
helst, i vilket hål som helst, faller troligen lättare för de frestelser
som lätt klädda skandinaviska kvinnor representerar.

Vad menar då Sarnecki egentligen? Att han är kungen av kriminalistik och
bör få sitta kvar som riksfördelare av lämplig brottsstatistik.

IV. Jonas Sjöstedt fortsätter sin vandring mot mitten utan att märka att
han för länge sedan har passerat den och befinner sig långt ute till
höger i många frågor.

Vänsterpartiet har sedan länge "legat lågt" med EU-frågan, liksom en rad
andra frågor som skiljer partiet från Liberalerna. Nu angriper han
Venezuela för att vara en ruskig diktatur, väl medveten som han måste
vara att den kris Venezuela går igenom ytterst uppstått på grund av
Monreodoktrinen, dvs. USA:s självpåtagna rätt sedan 1823 att insätta och
vräka regimer på hela den amerikanska kontinenten.

Hans förräderi mot de latinamerikanska folken är skamligt. Visst kan man
hysa tvivel och farhågor för Venezuelas belägrade regering. Men om de
tvivlen nu är så starka hade Sjöstedt kunna ta tillfället att hålla
mun. Inget tvingar honom att kommentera den inre utvecklingen i varje
enskilt land.

Lika trolöst förhåller han sig till EU, den transatlantiska
imperiepolitikens skapelse, USA:s väktare i Europa och politisk
utsmycknad på Nato. (Varje EU-land som i det här seklet anslutits till
EU har i samma veva anslutits till Nato).

Precis som DN:s Ewa Stenberg påpekar låter Sjöstedt därmed
SD bestämma partiets politik. Eftersom SD är emot EU måste
V i grunden vara för, resonerar Sjöstedt. Eller V är emot EU,
fast "på ett helt annat sätt" - och vi kan se Sjöstedts ögonlock
fladdra.

Detta är ett förräderi mot kampen för fred, mot imperialism, mot
Sveriges nationella självständighet och traditionella neutralitet. Och
det är ett förräderi mot de många ärliga medlemmar och sympatisörer som
arbetat hårt för EU-utträde, en opinion som i Sverige lika lite är
uträknad som den var i Storbritannien.

Stefan Lindgren