gerundium

21 augusti 2018

Tjeckoslovakien för 50 år sedan

En sovjetsoldat argumenterar med demonstranter på Wenzelplatsen i Prag 1968.
Idag är det 50 år sedan invasionen av Tjeckoslovakien, en händelse som
betydde ganska mycket för min bild av Sovjetunionen, en bild som senare
skulle förstärkas av invasionen av Afghanistan 1979.

Har jag ändrat uppfattning? Jo, det händer att jag byter åsikt. Precis
som Dina och Dorinda påpekar i "Det blåser på månen" så måste den som då
och då byter skjorta också kunna byta åsikt.


Jag anser nog fortfarande att intåget i Tjeckoslovakien var en
felbedömning från sovjetledarna. En felbedömning som skadade landets
rykte. Men idag har mina tidsperspektiv förändrats en smula.

När jag var tonåring var 23 år, den tid som förflutit från andra världskrigets slut
till inmarschen i Tjeckoslovakien, en mycket lång tid. Det var svårt att
uppfatta den sovjetiska närvaron i Tjeckoslovakien som legitim. Men för
geronterna i Kreml och generalerna som hade gått igenom andra
världskriget var det uppenbarligen en kort tid som passerat. De
uppfattade händelserna i Tjeckoslovakien som att imperialismen och
revanschismen stack upp huvudet i det socialistiska lägret, och helt fel
hade de väl inte med tanke på den senare utvecklingen.

Eftersom Europa var delat sedan krigsslutet kom det inte ens på fråga
att låta väst upprätta ett brohuvud öster om järnridån. Man uppfattade
också upproren i öst som reaktionära - bl.a. avgjort antisemitiska i
Ungern 1956 och Polen 1968.

När det talas om den sovjetiska grymheten 1968 ska man kanske minnas att
dödsoffren inta bara var på ena sidan.

108 tjecker omkom och ca 500 skadades. Men även 96 sovjetsoldater
dödades och 87 skadades. En del unga ryssar dog en grym död när de
innebrändes i sina stridsvagnar. Även de hade mor och far.

Generalen Aleksandr Majorov som ledde operationen hade under andra
världskriget deltagit i befrielsen av Tjeckoslovakien, en operation som
49 000 av hans landsmän stupade i. Tjeckoslovakien var hjärtat i Hitlers
krigsindustri och stod 1944 för 80 procent av Tyska rikets
vapenproduktion.

Senare skulle Majorov leda den sovjetiska ockupationen av Afghanistan,
en operation som till skillnad från invasionen av Tjeckoslovakien saknade
ens någon tveksam historisk legitimitet. President Hafizullah Amin mördades
av sovjetiska spetsnaz och Babrak Karmal, som följt sovjettrupperna i trossen,
installerades som marionett.

Men Majorov var klok nog att inse att ockupationen av Afghanistan var
utsiktslös och avgick i protest. Hans överordnade, marskalk Achromejev,
kämpade förgäves i politbyrån mot bl.a. utrikesminister Gromyko som in i
det sista vidhöll att Afghanistan hade "befriats".

Hur det gick vet vi.

I augusti 1991 hade de negativa tendenserna i Sovjet antagit en kritisk
massa. En handfull personer genomförde en desperat operettliknande kupp,
som gav Jeltsin tillfälle att i den där berömda bastun i
Belolvezje-skogen i Vitryssland förklara Sovjet upplöst.

Just i dagarna har hans dåvarande vapenbroder (senare rival)
vicepresidenten Aleksandr Rutskoj avslöjat att Jeltsin planerade att fly
till USA:s ambassad om något skulle gå snett i hans motkupp.

Det gjorde det inte, även om Jeltsin tvingades beordra artillerield mot
parlamentet i oktober 1993 då 146 personer fick sätta livet till (2 000
enligt motsidan). Västvärlden jublade och Carl Bildt skickade
gratulationstelegram.

Så, kära Dina och Dorinda, visst har jag bytt en del åsikter. Men andra
har jag behållit, för att de visat sig riktiga. Invasionen av
Afghanistan var en total felbedömning som bidrog till Sovjets kuppartade
upplösning och det som Vladimir Putin kallat 1900-talets största
geopolitiska katastrof.

Emellertid är sista ordet inte sagt beträffande den sovjetiska ockupationen av
Afghanistan heller. Jag skulle tro att vid en någorlunda objektiv jämförelse
mellan de tio åren sovjetisk närvaro och de sjutton åren av Nato-ockupation
kommer de mänskliga och materiella skadorna av Nato:s krig visa sig ojämförligt
mycket större.

Skillnaden är bara den att ingen räknar de förluster väst orsakar.

Stefan Lindgren



3 kommentarer :

  1. Sven-Eric Holmström21 augusti 2018 kl. 21:50

    Förtjänar ju också att nämnas att USA var indraget redan innan den sovjetiska inmarschen. Det har medgivits av Brzezinski i en intervju 1998. Sen finns det en del som tyder på att Amin var CIA-agent. Frågan är vad som blivit om Sovjet INTE marscherat in.

    SvaraRadera
  2. Det förtjänas att även påminna om det militära stödet till Mujaheddin under hela det 10-åriga kriget från USA, Saudiarabien och Kina. Och sedan år 2001 för USA och NATO- anslutna länder ett demokratiskt krig där, ett krig i vilket även Sverige deltar. Någon svensk upprördhet eller några bojkotter mot idrottsevenemang under dessa 17 år ser vi märkligt nog inte skymten av. Inte heller några svenska demonstrationer eller någon upprördhet bland våra politiker eller SVT/SR:s oberoende journalister.

    SvaraRadera
  3. Det hör livet til att man ändrar uppfattning. Om man har ett öppet sinne tillhör dessa tillfällen bland de viktigaste i ens liv. Man lär sig förstå varför man tänkte fel. Jag får intryck att att du inte länge anser att Sovjetunionen 1968 var en socialimperialism stat och att du numera anser att den sovjetiska statsledningens beslut att invadera Tjeckoslovakien 1968 var riktigt och värt att försvara. Här jag rätt?

    Arne Nilsson

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.