Får Bildt granskas?

Bild: Karin Sunvisson

Jag har bevisligen inga barn ihop med Hanif Bali, en politiker som tagit sig fram med rätt grova rallarsvingar åt olika håll och skulle vara mindre förvånande om han dök upp på en SD-lista. 

Men behandlingen av honom är upprörande. Partiledningens ståndpunkt kan bara tolkas som att Carl Bildt är "oberörbar", ett helgon, en ikon, en avgudabild.

Bali säger att Bildt haft fel i alla utrikespolitiska ställningstaganden. Det är en överdrift naturligtvis. Men han har haft tillräckligt mycket fel för att ställas till ansvar för ett och annat.

Det är en paradox att moderaterna som i vanliga fall hyllar transparens och möjligheter att utkräva ansvar, nu tydligt undantar Carl Bildt.

Varför kan man fråga sig. Varför är det så viktigt att inskärpa disciplin just i  synen på Carl Bildt?

Jag tolkar det som att en diskussion om Carl Bildts utrikespolitik riskerar att bli farlig för moderaterna.  En sådan diskussion skulle riskera att komma in på det paradigmskifte som framför allt bär Bildts signatur.

Från att ha varit ett hyfsat alliansfritt och neutralt land har Sverige under Bildts ledning förvandlats till inte bara ett potentiellt Nato-land utan till en frontstat i Kalla kriget 2.0. Knappast något land har så totalt anslutit sig till den USA- och EU-ledda mobbningen av  Ryssland sedan slutet av 00-åren.

Sverige har  med några få undantag upphört med allt utbyte på minister- eller statschefsnivå. Allt väsentligt samarbete på departementsnivå ligger i träda. Finland har tio gånger bättre relationer österut och Norge åtminstone dubbelt så bra.

Detta kan inte skymmas av att Bildt ibland gläfser mot Trump (hans roll som "a medium size dog with big dog attitude" - USA-ambassadörens karakteristik av honom - rentav kräver detta).  Han står så nära USA att han i början av millenniet kastade sig in i den USA-lobby som drev fram kriget mot Irak. Ett krig som ju var så groteskt folkrättsvidrigt att till och med Frankrike och Tyskland drog öronen åt sig.

Det svenska deltagandet i Afghanistankriget inleddes visserligen av (s) med hurrarop från (v), men det var under Bildt  som det utvecklades till ett verkligt "bröllop".

När Nato-epigonen Saakasjvili 2008 startade sitt krig mot ryska fredsbevarare (med FN-mandat) i Sydossetien fann Bildt det lämpligt att jämföra Putin och Hitler, något han fortfarande inte bett om ursäkt för.

2013 var det Bildt och  Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski som i egenskap av EU:s utsända lade upp ett ramaskri när Ukrainas president Janukovitj begärde betänketid om associationsavtalet med EU. I praktiken blev det startsignalen till det blodiga Majdan, och därefter besökte Bildt flera gånger sina oligarkbekanta i Ukraina, som finansierade naziflirtande frivilligbataljoner mot de rysktalande i öst. 

Att socialdemokratiska ministrar i de flesta fall följt Bildt i fotspåren (om det beror på avsaknad av civilkurage eller deras låga röstsiffror må vara osagt), men det förminskar inte hans ansvar. Värdlandsavtalet med Nato var Bildts verk, som ryggkrökare Peter Hultqvist sen expedierade.

Med tanke på att bl.a. Adolf Lundin står inför rätta misstänkt för folkrättsbrott är det också hög tid att granska Bildts engagemang i Lundin Petroleum.

När nu moderaterna har beslutat att lägga locket på återstår bara möjligheten att oberoende medborgare, som det heter "from all walks of life", tar upp en granskning av Carl Bildts utrikespolitiska gärning.

Stefan Lindgren

Virus-free. www.avg.com