En mina mot det svenska ubåtskriget

Nu har den kommit, boken som vi har väntat på – "Det svenska ubåtskriget" av Ola Tunander. Medströms Bokförlag.

I oktober 1982 sprängdes en mina nära en främmande ubåt inom militärt område utanför Stockholm, och ubåten skadades. Detta var en av en lång rad händelser då främmande ubåtar var inne på svenskt område. Sovjetunionen pekades ut. Den här boken visar hur det i stället var britter och amerikaner, i hemligt samarbete med höga officerare inom den svenska marinen, som kränkte svenska vatten.
Den här boken är också en mina! Den sätter explosiv kraft bakom kraven på en ny offentlig sanning om ubåtskränkningarna på 1980-talet.

Ola Tunanders 30-åriga noggranna forskningsarbete om ubåtskränkningarna på 1980-talet, och den här boken, är ett kraftprov med få motsvarigheter. Listan över referenser är mycket lång, och i ett inledande kapitel ger han en lång rad namn på personer som har bidragit till det nuvarande kunskapsläget. Tre offentliga utredningar om ubåtarna har gjorts i Sverige: 1983, 1995 och 2001. Som civil expert 2001 fick Ola Tunander tillgång till mycket material.

416 sidor inklusive 40 tättskrivna sidor med noter. Boken skrevs ursprungligen på engelska och har översatts av Christer Lundgren varefter författaren har arbetat om en del av texten. Mathias Mossberg har skrivit förord. (Han har tidigare skrivit boken "I mörka vatten, hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan".)

Spekulationerna i boken är inte många. I stället har han använt vad han kallar triangulering av dokument, uttalanden och teknisk bevisning: En enskild del stöds av andra. Han skriver att en "intervju eller ett samtal har kunnat ge en flik av verkligheten, en pusselbit i ett större pussel, som jag har försökt lägga och har lagt, om och om igen".

Sidan 80 får oss att häpna över det kontaktnät han har fått. Där finns en bild från en konferens i september 2007 där Ola Tunander och USA:s marinminister John Lehman glatt syns tillsammans. John Lehman var ansvarig för en global makt utan like i historien.

På sidan 257 berättas hur han 1993 åt lunch med James Schlesinger, tidigare CIA-chef och USA:s försvarsminister (1973-76), och Schlesinger uttalade sig om hur kontakter mellan USA och Sverige hade varit. Den 16 november 1998 ringde Ola Tunander till Schlesinger och frågade om uttalandet kunde citeras. Javisst, men Schlesinger ville skärpa en mening.

Ola Tunander är pensionerad professor vid PRIO, Peace Research Institute Oslo, och skrev 1989 en doktorsavhandling om USA:s maritima strategi. Den här boken duger för ytterligare några doktorsavhandlingar om vi ser på frågeställningar, insamlande av data, värdering av och redogörelse för källor, bearbetning och slutsatser.

På 1980-talet visade sig främmande ubåtar gång på gång i svenska skärgårdar och hamnar, bland annat nära militära anläggningar i Stockholms södra skärgård. Varifrån kom de?

En utredning pekade i mars 1983 ut Sovjetunionen som ansvarigt för intrång med ubåtar i oktober 1982. Statsminister Palme protesterade hos Moskva. Därefter har allt mer kommit fram som visar att ubåtarna inte kom från Sovjetunionen utan från Väst. Vissa bevis, bland annat fotografier och dokument, har försvunnit, men ändå har bit för bit visats att USA och Storbritannien låg bakom intrången.

En ubåt på uppdrag i främmande område vill naturligtvis inte bli avslöjad. Men de här ubåtarna visade under lång tid periskop och ibland delar av ubåtens torn. Ubåtarna uppträdde som om de ville bli upptäckta.

Både USA:s dåvarande försvarsminister Caspar Weinberger och den brittiske marinministern Keith Speed har senare bekräftat att Väst ofta hade övat i svenska vatten.

Allmänt beskylldes Sovjetunionen för ubåtskränkningarna. Men vad sa Moskva? Finlands president Mauno Koivisto besökte i juni 1983 Moskva. Den sovjetiske ledaren Juri Andropov bad då Koivisto att "förmedla beskedet till svenskarna att Sovjetunionen bad dem sänka varje ubåt de kunde upptäcka i de egna vattnen". Koivisto berättade detta för statsminister Palme i augusti samma år.

Boken ägnar flera kapitel, med många bilder, åt ubåtar. De ubåtar som visade upp sig på svenskt område var med stor säkerhet miniubåtar, 10-30 meter långa, byggda i Italien. I Italien fanns världens främsta tillverkare av miniubåtar.

Ubåtarna fördes till Östersjön inuti ombyggda handelsfartyg eller ovanpå större ombyggda ubåtar. Två sådana ubåtar var brittiska, och Ola Tunander har forskat ingående kring en av dem.

De små ubåtarna hade, före händelserna 1982, använts för service av avlyssningsbojar, vilka hade placerats på svenskt område av USA. De topphemliga avlyssningsbojarna hade placerats i samarbete med någon på svensk sida. Under 1980-talet fick ubåtarna en ny uppgift, nämligen att visa upp sig lagom mycket så att ubåtars närvaro skulle skyllas på Sovjetunionen.

Den 11 oktober 1982 sprängdes en mina nära en stor ubåt, och ubåten skadades. Avlyssning tydde på reparationsarbeten nere i vattnet, och ubåten sände en nödsignal i form av en grön fläck som visade sig på havsytan. En annan stor ubåt, längre ut till havs, sökte kontakt med den skadade ubåten. En vecka senare passerade båda ubåtarna genom Öresund.

Den 13 oktober på natten passerade en annan ubåt ut från svenskt område över minor som inte sprängdes, eftersom det under några timmar hade införts förbud mot att använda minorna. Tre år senare påstod en brittisk Sovjetexpert i svensk TV att Sveriges regering hade släppt ut en sovjetisk ubåt efter förhandlingar med Moskva. Sanningen var att en marinofficer hade beslutat om förbud mot att använda minor, detta för att släppa ut en ubåt vars västliga ursprung han kände till.

Vad ledde då det här till? Jo, en dramatisk förändring av svensk, och även europeisk utrikespolitik. Den allmänna opinionen i Sverige som uppfattade Sovjetunionen som ett hot eller som fientligt förändrades från 27 % till 83 % på två-tre år. Olof Palme och västtyska socialdemokrater hade arbetat för avspänning mot Sovjetunionen, och i förlängningen kunde det leda till ett mera självständigt Europa. Förtroendet för en sådan politik var nu skadat, och det var också Olof Palmes auktoritet i internationella frågor.

Ubåtarna måste sättas in i ett större sammanhang. Kalla kriget gick in i ett intensivt skede och snart skulle Sovjetunionen kollapsa under USA:s tryck. (En mycket intressant utvikning om amerikansk verksamhet tiden före denna kollaps finns på sidorna 87-89.)

Planerna för att låta ubåtar visa upp sig i svenska vatten och låtsas vara från Sovjetunionen hade utarbetats i en ytterst hemlig grupp i USA. Ola Tunander menar att det här kan ha varit den mest framgångsrika operationen någonsin för att psykologiskt påverka en opinion.

Vem har denna bokanmälan skrivits för? Det här skrivs för alla, både de som 1980 följde nyheterna, och de som är yngre. Vi kan alla bidra till en opinion för att historien om ubåtarna offentligt ska tvingas fram. Tungviktiga namn krävde 22 december att arkiven måste öppnas för oberoende granskare: https://www.alliansfriheten.se/korten-pa-bordet-i-ubatsfragan/

När du har läst boken, köp en till och skicka som present till någon.

Det här skrivs speciellt för ungdomar som vill bli historieforskare och journalister. I Ola Tunander och det otroliga forskningsarbete som har lett fram till den här boken har ni en inspirationskälla.

1 januari 2020
Björn Backengård