8 dagar: Här skapas hunger

/ miljoner riskerar hungersnöd i Afghanistan i vinter bl.a. sedan USA fryst landets tillgångar
i amerikanska banker och andra västländer stoppat allt humanitärt stöd..

Antalet svältande människor i världen ökar åter – nu till mer än 800 miljoner. Allt enligt World Hunger Index. Och västländerna, inklusive Tyskland, är medskyldiga.

Webbtidningen German Foreign Policy har granskat detta index och finner att ökningen av antalet svältande i fjol var drygt 160 miljoner människor.

Väststaterna, inklusive Tyskland, är delvis skyldiga till den dramatiska ökningen av svälten i världen, skriver Global Foreign Policy.

När det globala svältindexet officiellt presenterades nyligen visade det sig att antalet svältande ökat från nästan 650 miljoner 2019 till 811 miljoner i slutet av 2020. Huvudorsaken är Covid-19-pandemin, mot vilken de fattigare länderna i synnerhet Asien, Afrika och Latinamerika fortfarande inte kan skydda sig eftersom de välbärgade väststaterna i stor utsträckning reserverar de tillgängliga vaccinerna för sig själva.

Västvärlden bidrar också till att svälten ökar på andra sätt - genom krig eller ekonomisk plundring av fattigare länder, till exempel genom markstölder eller dumpade exportpriser. Trenden med ökat antalet hungrande - efter en period av minskning – inleddes redan 2015. Den tillfälliga nedgången berodde i huvudsak inte på västerländska insatser, utan på den framgångsrika svältbekämpningen i Folkrepubliken Kina.

Kronisk svält
Enligt World Hunger Index "led upp till 811 miljoner människor av kronisk svält" i slutet av 2020; ytterligare 155 miljoner hade hamnat i kategorin "drabbade av en akut näringskris".[1] Ett tag hade det lyckats att åtminstone minska den globala undernäringen något; så minskade enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) antalet undernärda människor världen över från nästan en miljard 1990, till cirka 811 miljoner år 2005 och till knappt 607 miljoner 2014.

Därefter har undernäringen dock börjat öka igen; 2019 var redan 650 miljoner drabbade, sen allt fler.[2] Utsikterna är dystra. 2015 satte FN:s generalförsamling upp målet att utrota all svält före 2030, men en ytterligare ökning är nu på gång. Världssvältindex befarar att 47 länder ”fram till 2030” inte ens kommer att nå upp till en låg svältnivå”. De viktigaste orsakerna till svälten är Covid-19-pandemin, globala klimatförändringar och väpnade konflikter.

Svält som följd av krig
Västmakterna har bidragit betydligt till alla de tre svältfaktorerna som nämns i World svält Index. Det gäller först och främst klimatförändringarna, som orsakats av utsläppen från de västliga industriländerna och som har ackumulerats under många decennier - historiskt sett de utsläpp som pågått längst. Fortfarande går kampen mot klimatförändringen alltför långsamt i väst.[3]

Västmakterna, inklusive Tyskland, har inlett eller understött väpnade konflikter i många länder i Afrika och Asien. Det gäller till exempel Irak, Libyen och Mali, där världssvältindexet beskriver situationen som "allvarlig"; i Syrien, där situationen är "mycket allvarlig", har väst inte bara stött det väpnade upproret utan också infört sanktioner. Framför allt har de amerikanska sanktionerna, som vanligtvis följs av de europeiska företagen, sen en tid drivit Syrien allt närmare hungersnöd.[4]

Sanktionerna mot Iran och framför allt den blockad som Saudiarabien, en nära allierad i väst, påfört Jemen förvärrar också svälten. Även i Jemen bedöms situationen som "mycket allvarlig". Sist men inte minst, efter nästan 20 års ockupation, har västmakterna lämnat Afghanistan i ett sådant läge som kan leda till en förödande hungersnöd.

Svälten som en följd av en pandemi
Västmakterna är också delvis skyldiga till det faktum att Covid-19-pandemin fortfarande skapar ny svält; den har redan drivit långt mer än 100 miljoner människor in i fattigdom och svält. Medan de rika västländerna nu i stort sett har vaccinerat sin befolkning och har övergått till att immunisera barn och ungdomar samt booster-vaccinationer, har majoriteten av länderna i Asien, Latinamerika och nästan alla länder i Afrika fortfarande en allvarlig brist på vaccin.

Dessutom vägrar de västeuropeiska staterna, särskilt Förbundsrepubliken Tyskland, att tillfälligt släppa sina vaccinpatent så att den globala produktionen snabbt skulle kunna ökas – trots våldsamma protester, särskilt från den fattigare världen (german-foreign-policy.com har rapporterat om detta [5]).

Nyligen kritiserade generaldirektören för Världshälsoorganisationen (WHO), Tedros Adhanom Ghebreyesus, väststaternas hamstring av vacciner: Världen är "på randen till ett stort misslyckande om vacciner inte omedelbart görs allmänt tillgängliga".[6] Ingenting har förändrats sen dess. Den enda stat som förser länderna i Asien, Afrika och Latinamerika med stora mängder vaccin och därmed öppnar för ett möjligt slut på den svältskapande pandemin är Kina, landet har nu exporterat nästan en miljard vaccindoser till fattiga länder.[7]

Landstöldssvält
Dessutom skapar olika slags affärsmetoder från västerländska företag, inklusive tyska företag, svält. Så har till exempel stora tyska slakterier dumpat kycklingkött från sin hönsindustri som allvarligt skadat den inhemska kycklingköttsproduktionen i flera västafrikanska länder och drivit tiotusentals ut i arbetslöshet, fattigdom och svält (german-foreign-policy.com har rapporterat också om detta [8]).

Under lång tid utfiskade EU:s fiskeflottor vattnen utanför den västafrikanska kusten att de många lokala fiskarna ruinerades - också detta med skadliga effekter på befolkningarnas näringsläge. Detsamma gäller markuppköpen i utvecklingsländer, där även tyska investerare deltar - delvis med stöd av tyskt u-landsbistånd.

Till exempel rapporterar aktionsnätverket FIAN från Zambia, att småbönder - traditionellt "ryggraden i det zambiska matförsörjningssystemet" - alltmer fördrivs från sin mark utan kompensation för att ge plats åt "industriella megagårdar"; Särskilt tyska investerare har spelat en "problematisk roll".[9] De fördrivna eller utflyttade småbönderna fick istället börja kämpa med dåliga jordar och med dåliga bevattningsalternativ; allt detta förvärrar matsituationen avsevärt. Exemplen kan mångfaldigas.

Framgångsrik svältbekämpning
Den tillfälliga minskningen av världssvälten beror alltså bara i mindre utsträckning på västerländska länders verksamhet. Enligt uppgifter från World Hunger Index år 2000 var andelen undernärda i Kina tio procent, nästan 130 miljoner människor vid den tiden. Idag är andelen "mindre än 2,5 procent" - samma siffra som FAO anger som vanlig för de välbärgade väststaterna.

I Indien, å andra sidan, ett land med en befolkning som liknar Kinas och som - båda låg på en liknande utvecklingsnivå på 1970-talet – är andelen undernärda idag 15,3 procent enligt FAO-statistiken; andelen undernärda har till och med ökat något sedan 2012 (då den var 15,0 procent).[10]

Folkrepubliken, som enligt Världsbanken har befriat över 800 miljoner kineser från extrem fattigdom de senaste decennierna och som helt utrotat extrem fattigdom i landet vid årsskiftet 2020/21, får inget stöd av väst, istället bekämpas nu landet bittert.