Ny bok om "Whiskey on the Rocks" (U137)

Ola Tunander, research professor emeritus vid det norska fredsforskningsinstitutet PRIO har släppte en ny bok om U-137:s grundstötning i Karlskrona skärgård för 40 år sedan och vad denna händelse kom att leda till.

Curt Linderholm anmäler här "Navigationsexperten" (Karneval förlag).

Frågan om orsaken till den sovjetiska ubåten U137:s grundstötning i svenskt militärt skyddsområde år 1981 har i 40 år sökt sitt svar om orsaken. Händelsen har diskuterats i alla möjliga former och de två vanligaste spekulationerna som rör frågan har i slutändan stupat på sina egna inneboende orimligheter.

Den ena funderingen anger felnavigering,eventuellt kombinerad med fylleri, som grundorsak till att ubåten upptäcktes långt in i Gåsefjärden där den under inga omständigheter hade att göra. Antagandet att sovjetiska ubåten navigerat fel faller dock på, att från ubåtens tilldelade patrullområde öster om Bornholm fordrades det ett antal precisa kursändringar för att nå klippan där den slutligen fastnade.

Dessa kursändringar under färdvägen, som också dokumenterats genom förhör med besättningen, är så exakta att de inte tillkommit till av en slump och felnavigering som orsak till grundstötningen kan därför avfärdas.

Den andra funderingen som rör orsaken till ubåtens belägenhet och har hävdats av en grupp höga svenska flottofficerare förklaras med att ubåten torde haft underrättelseuppdrag då den rände upp på grundet.

Oöverstigligt svårt att kombinera med denna fundering är att Gåsefjärden är så grund att ubåten vid dyk överallt i fjärden hade visat tornet och en bit av däcket över vattenytan när bottenläge  uppnåtts. Dessutom är Gåsefjärden så pass smal att ubåten inte kunnat vända i ett svep utan fått saxa sig runt vilket skulle tagit cirka tio minuter. Den sovjetiska farkosten gick dessutom i övervattensläge för sina dieselmotorer med tända lanternor när kontakt med den svenska berggrunden nåddes.

Flottofficerarnas sceneri är inte ett dyft bättre än den om felnavigering. I syfte att stärka upp officersgrubblerierna lanserar kommendör Nils-Ove Jansson i sin bok ”Omöjlig ubåt” påståendet att U137 hade haft till uppgift att plocka upp sovjetiska specialsoldater (Spetsnaz) som i sin tur förberett utplaceringen av kärnvapen inom Karlskronas marinbas.

När sedan deras returubåt gått på grund så tog sig spetsnazförbandet omärkt genom de svenska linjerna av kust och fallskärmsjägare som fanns på plats. Enligt Jansson smög sovjetsoldaterna sig fram och simmade från ö till ö i Blekinges skärgård för att slutligen plockas upp av annan Whiskeyubåt på avstånd från händelsernas centrum.

Janssons historia förklarar inte hur en gammal, 76 meter lång ubåt ursprungligen byggd med den tyska andra världskrigsubåten U XXI som förlaga, kom att befinna sig i en miljö där ubåten förr eller senare skulle barkat åt skogen, med eller utan specialsoldaterna ombord. Spetsnazhistorien har inte stärkt underrättelsefunderingen det minsta utan torde snarare generat hans kollegor och duger möjligtvis till serietidningsberättelse för pojkar i yngre tonåren.

Nåja, U 137 grundstötte den 27 oktober 1981 på Torumskär i Karlskronas skärgård. Nu har professor emeritus Ola Tunander efter nio års forskningsarbete klarlagt orsaken till den Whiskeyklassade ubåtens färd och grundstötning. Ola Tunander ledde under flera år PRIO:s (Oslo) program rörande utrikes och säkerhetspolitik. Tunander har författat flera böcker om ubåtar och dess kränkningar i svenska vatten. Han har publicerat sina forskningsresultat i internationell fackpress och har som civil expert deltagit i Ubåtsutredningen som behandlar Hårsfjärdenkränkningen 1982.

Genom den forskning och de intervjuer och samtal Tunander genomfört, där ledande politiker och tjänstemän inom underrättelsetjänster och militären från olika länder också varit villiga att tillhandahålla olika bitar har Tunander nu lagt puzzlet färdigt.

Ola Tunander har sammanställt allt i sin nyligen utkomna bok ”NAVIGATIONSEXPERTEN  Hur Sverige lät sig bedras av U137”. Boken är utgiven på Karneval förlag och kostar strax under 200 kronor plus frakt.

För oss, den svenska allmänheten, som tidigare bara haft TV och tidningar att tillgå i frågan, kläs ubåtshändelsen i samband med grundstötningen 1981 nu av sin maskering och fram träder i dess ställe svek, ja på flera plan. Följande två händelser som nu blivit kända genom boken får illustrera skillnaden mot vad som tidigare sagts och vad som nu framkommit.

Genom alla åren efter grundstötningen har ubåtens chef sagts vara örlogskapten Anatolij Gusjtjin som gjorde sin jungfruresa som ubåtskapten. Men med på U 137 fanns även en högre rankad officer, kommendör Josef Avrukevitj, vilken presenterade sig som navigationsexperten. Avrukevitj stod inte heller med på ubåtens bemanningslista. De fyra ur besättningen som skulle förhöras av svensk personal, kommendörkapten Karl Andersson, var fartygschefen Gusjtijn, vakthavande officer/politiska officeren Besedin, utkiken Kovaljuk och rorgängaren Korostov. Inga andra skulle Andersson förhöra enligt den uppgift Andersson fått av överordnad.

En annan uppgift som funnits genom åren är att U137 som bullrade i timmar under natten när den satt fast på grundet hade försökt backa sig loss. Svenska marinens dykare fann dock att akter om ubåten, cirka 10 meter, hade en halvcirkelformad vall av bottensediment spolats upp. Detta hade endast kunnat ske om ubåten, sittande på grundet, kraftigt kört sina två propellrar för färd framåt vilket innebar en strävan att sätta sig ännu mer i klistret. Däremot fanns inte tillstymmelse till motsvarande vall framför de båda propellrarna vilket leder till slutsatsen att U 137 ej gjort allvarliga försök att backa sig loss.  Dykarna dokumenterade sedimentvallen vilket gjorde den väl känd bland marinens högsta ledning, men inte bland allmänheten.

Till saken hör att ubåtens två olika maskinerier, dieselmotorerna och de elektriska vardera hade kraftigare maskinstyrka än den svenska bogserbåten, Karlshamn, som slutligen drog ubåten flott, vilket i sin tur innebär att ubåten för egna krafter hade kunnat ta sig av grundet.

Slutligen, Ola Tunanders bok Navigationsexperten går inte att komma runt om man önskar förstå vad som verkligen hände i Karlskrona 1981 och få kännedom om Sveriges placering mellan stormaktsblocken. Boken väcker allvarliga funderingar om vad Svenska folket får veta, vilka som egentligen styr landets utrikespolitiska färd och frågan om Stig Wennerström var den siste av sitt slag med så pass hög rang.

Köp boken, läs den och begrunda Sveriges kurs. Kursen kanske inte är vad den utger sig för att vara och i dimbankarna väntar farligheter.

Curt Linderhom