Myrdal var inte "på obestånd"

1958: In i Afghanistan.

Jag har ännu inte sett filmen ”I väntan på Jan Myrdals död” och kan inte uttala mig om den. Vänner säger att den är mycket bra.

Men en felaktig föreställning som kommit i omlopp är att Myrdals flytt till Varberg berodde på att han kommit ”på obestånd” och att hotellentreprenören Lars Diding ”gav” Myrdal och hans bibliotek bostad.

Sanningen är att han var långtifrån på obestånd. Visserligen hade en omläggning av taket på Myrdals hus i Skinnskatteberg dränerat hans ekonomi en smula, men han hade en bra pension och han hade den statliga författargarantin som garanterade honom en inkomst motsvarade 236 500 kr/år efter avdrag för kostnader i rörelsen.

Mot slutet ångrade han bittert att han hade låtit sig övertalas att flytta till Varberg. Hade samlingarna blivit kvar i Skinnskatteberg och han donerat dem med fastighet till Jan Myrdal-sällskapet hade Sällskapet idag inte varit inhysingar hos Diding och helt beroende av dennes välvilja. Dessutom hade JM:s privatekonomi varit bättre. I Varberg betalade han 7 000 kr i månaden för bostad.

Det som hände är - och kan användas som - ett praktexempel på hur sponsring (nästan) alltid kommer med ett pris. I det här fallet var priset rätt högt.

Myrdal fick stå ut med att trakasseras av hotelldirektören som slutkörd och döfärdig. Hans inlägg i dagsdebatter avfärdades som ”rödbruna”, vilket hejades på från Clarté.

Det förmörkade naturligtvis Myrdals sista år. Som om det inte räckt med att han i princip var portad i svensk press, inklusive Aftonbladet som han skrivit för under merparten av sitt liv. Norstedts förlag utgör ett lysande undantag som 2019 bröt blockaden genom att ge ut Myrdals ”Ett andra anstånd”. Med den boken som isbrytare kunde samma år ett seminarium kring JM:s författarskap anordnas på ABF i Stockholm (se boken ”Den vanartige Jan Myrdal” som kan beställas från www.gkjm.se).

En dag, inte nu, men om några decennier kommer det säkert att dyka upp någon forskare som är beredd att frilägga hela denna historia om hur det etablerade Sverige stötte ut och försökte tysta Jan Myrdal långt före hans död. Det är för övrigt en historia som upprepas (ta C J L Almqvists öde!) och som har djupa rötter. Man kan ju fundera hur det kommer sig att en stad som Wien har ett dussintal morgontidningar medan Stockholm har två. (Länderna har jämförbar storlek).

Sverige är en säregen hemvist för åsiktsmonopol, dit demokratin kom senare och mer urholkad än i omgivande länder, och därför var Jan Myrdal som i olika lägen djärvt ställde sig på de förtryckta folkens sida, en aberration, en omöjlighet, dömd att suddas ut.

Därför kan vi också vänta oss mer i stil med Martin Jonols spya i SvD 1 oktober. Som född 1960 kan Jonols inte veta mycket om vare sig FNL-rörelsen eller hur vi läste Mao. Men jag kan förstå att det gick snett för en del barn av den generationen som ibland övergavs under mamma och pappas möten eller rentav någon gång blev kvarglömt på dagis.

Men återigen, som Hemingway säger: "En olycklig barndom är en författares största tillgång".

Stefan Lindgren