Ryska posten

14 september 2022

Marx hade rätt

 
Om en f.d. brittisk diplomat och medlem av det liberala partiet skriver att Marx hade rätt, är det ingen vanligt vänsterbesvärjelse. Då är det en nyhet.

Här kommer den:


Kapitalismens kris är nu över oss. Det finns inga förmildrande åtgärder som kommer att göra situationen uthärdlig.

Jag har aldrig sett mig själv som en marxist. Jag växte upp i slutet av en 40 år lång period i den västerländska civilisationens historia när det skedde en minskning av klyftan mellan de rika och vanliga människor.

I konsekvens härmed trodde jag att ett acceptabelt samhälle kunde uppnås genom enkla åtgärder för att förbättra kapitalismen. Jag växte upp med offentligt ägande av vatten, el och andra nyttigheter, av naturliga monopol och strategiska branscher, med gratis sjukvård och mediciner, gratis universitetsutbildning med bra underhållsbidrag, skolor under kontroll av kommunerna, kontrollerade rättvisa hyror inklusive i den privata sektorn och en betydande andel i allmännyttan. Vi trodde att det skulle vara för evigt.

1973 gick jag med i Liberala partiet. Mycket av 1974 års Liberala partiets manifest kunde jag fortfarande tro på nu. Ovanstående saker som offentligt ägande av energibolag och större industrier och gratis utbildning fanns inte i manifestet, eftersom de inte behövde står där  - de fanns redan och var den grundläggande strukturen.

Manifestet lade till saker som en grundläggande garanterad inkomst för alla i samhället, obligatorisk aktieinnehav för arbetare i branscher som inte var nationaliserade, arbetarråd och hyresstopp i både offentlig och privat sektor.

Jag påstår inte det var ett socialistiskt dokument - det fanns högeridéer som indirekt beskattning insmugna. Men sanningen är att den Liberala partiets manifest 1974 var minst lika vänster som tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyns manifest.

Vissa av dess idéer var långt före sin tid — som idén att ständig ekonomisk tillväxt och ökande konsumtion inte är hållbar eller önskvärd.

Om jag tror på i stort sett samma saker nu, hamnar jag längst till vänster — utan att någonsin ha förflyttat mig!  Här är ett par utdrag från 1974 års liberala manifest som kan överraska dig. Den här sortens språk kommer du inte att höra från Keir Starmer i dagens Labour Party — ja, det skulle nog kunna leda till att du blev utkastad!


Det första är att återskapa en lojalitet i vårt samhälle och i våra politiska institutioner  till det 'allmänna bästa', som alla sär- och partipolitiska intressen, hur värdiga de än är, måste vara underordnade. Men alla ansträngningar för ett sådant samförstånd, för att hitta denna  gemensamma grund, kommer att vara fruktlösa om de inte åtföljs av ett erkännande (och detta är det andra villkoret för överlevnad) att vårt nuvarande samhälle är grovt orättvist i sin fördelning av privilegier och materiell belöning mellan kapital och arbete, mellan klass och klass och mellan en individ och en annan. Först när det är uppenbart att omstruktureringen av vårt samhälle är på gång och att ett rättvisare samhälle är i sikte kommer det nödvändiga politiska samförståndet att kunna uppnås.

Liberalpolitiska mål
 1. Upprätthåll den universella rätten till en minimiinkomst bekostad av en mer rättvis fördelning av välstånd, genom ett system för kapitalinkomstskatt och nationella minimiinkomstgarantier.

2. Skapa ett jämställt partnerskap mellan arbetsgivare och anställda genom erkännande av den lika betydelse som deras bidrag till industrins framgång har.

3. Decentralisera regeringen och dela politisk makt med Skottland, Wales och regionerna i England för att säkerställa att beslut fattas så nära människor som möjligt.

4. Involvera människor i att utöva inflytande inom sina samhällen genom deltagande; och uppmuntra korrekt samråd vid utövandet av det nationella ansvaret för hälsa, utbildning och allmän välfärd.

5. Bryt upp monopolistiska koncentrationer av politisk och ekonomisk makt så att individuella initiativ inte undertrycks.

6. Bevara och skydda ändliga resurser till varaktig nytta för hela samhället.

Alla dessa mål har ett mål: att tjäna individen och att skapa förutsättningar för att hon kan utveckla sin personlighet till fullo.

Den långsiktiga krisen
Sedan kriget har politiker, företagsledare, fackföreningsmedlemmar och journalister alla antagit att en hög ekonomisk tillväxttakt är önskvärd och har uppmuntrat förväntningar som sätter en premie på förvärvet av mer pengar att spendera på materiella varor. Men strävan efter obegränsad tillväxt har åtföljts av skyhöga priser, hög arbetslöshet och hög inhemsk efterfrågan vilket har lett till återkommande betalningsbalanskriser...

Det liberala partiet är naturligtvis borta, tillsammans med den brittiska liberalismens radikala, anti-krigs och anti-unionistiska traditioner. De späddes ut genom samgåendet med det socialdemokratiska partiet och dödades till sist  av [före detta vice premiärminister] Nick Clegg, [som nu är styrelseordförande för globala frågor på Meta Platforms] och "Orange Bookers" som förvandlade hybridpartiet till alltigenom nyliberalt, en lära med nästan inga likheter med den liberalism som den påstår att befästa.

De härdade själar som följer och stöder denna blogg vittnar om de sista dödliga slagen mot det politiska tänkande som gått i arv från John Stuart Mill, William Hazlitt, John Ruskin, John A. Hobson, Charles Kingsley, Bertrand Russell, William Beveridge och många andra, kryddat med Piotr Kropotkin och Pierre-Joseph Proudhon.

Jag kan inte tänka mig att någon ytterligare generation kommer att försöka vara aktiv i politiken och utveckla sin världsbild med dessa tänkare som främsta drivkrafter.

Men poängen med detta självupptagna pladder är att jag inte är marxist och kommer inte från en miljö med organiserad arbetare eller socialdemokratiska tänkesätt.

Jag växte upp i en tid när kapitalismen var tillräckligt modererad av palliativa åtgärder för att det verkade vara ett rimligt sätt att bygga samhället.

Den tiden upphörde runt 1980 när den nyliberala läran satt klorna i västvärlden. I Storbritannien kontroller den nu Konservativa partiet, Liberaldemokarterna, Labour och Skotska nationella partier och främjas obarmhärtigt av både statliga och privata medier.

Resultatet av denna nyliberala dominans har blivit en massiv och accelererande expansion i gapet mellan de ultra-rika och resten av samhället, till den grad att vanliga, en gång medelklass-människor har svårt att betala de räkningar som krävs för att helt enkelt leva. Situationen har blivit ohållbar.

Kort sagt visar det sig att Marx hade rätt. Kapitalismens kris är nu över oss. Nyliberalismen (ett annat ord för att utforma statliga system med avsikt att skapa en otrolig koncentration av rikedom mitt i en allmän fattigdom) har tagit oss till vägs ände.

Det finns ingen förmildrande åtgärder som kommer att göra situationen uthärdlig. En radikal förändring i ägandet av tillgångar är den enda som kommer att ändra situationen - från offentligt ägande av alla energiföretag, kolväteutvinnare som Shell och BP, till  gas-, el- och bränsleföretag, såväl tillverkare, distributörer som återförsäljare.

Det är bara en sektor och det är bara början. Men det är en bra start. Jag passerar ofta Grangemouth-raffinaderiet och är förvånad över att all den marken, utrustningen, alla dessa kemikalier och processer, arbetar i första hand till förmån för Storbritanniens rikaste man, Jim Ratcliffe, som funderar på att köpa Manchester United som sins senaste leksak, medan hans arbetare protesterar mot en ny reallönesänkning. Denna obscenitet kan inte fortsätta för evigt.[...]

Kostnader i mänskligt lidande och död hålls på ett diskret avstånd från västvärlden förutom flyktingströmmar, som möter reaktioner som alltmer grundas på förnekandet av mänskligheten.

Främjande av ständiga krig har lett till acceleration av krisen. Mycket av den nuvarande inflationsexplosion kan direkt kan hänföras till det provocerade, långvariga och meningslösa kriget i Ukraina, medan den nyliberala läran förbjuder kontroll av energibolagens skandalösa profiterande.

Det kommer att bli utbrott av allmänhetens ilska som jag inte sett under min livstid. De extremt rika och deras politiska tjänare vet detta, och därför vidtar de kraftfulla åtgärder för att förebygga protester från allmänheten.

Den nya polislagen är en i en lång rad av åtgärder för att kunna slå ner uttryck för allmänt missnöje. Demonstrationer kan helt enkelt förbjudas om de är "bullriga" eller medför "olägenhet." Två miljoner människors marsch mot Irak-Kriget i London, till exempel, kunde ha förbjudits på båda grunderna.[...]

Men förutom lagstiftning och statliga angrepp på protester mot den nyliberala staten trappar den också upp sina mer subtila inslag av kontroll.

Säkerhetstjänsterna byggs kontinuerligt ut. Media är inte bara allt mer koncentrerade, de står under direkt inflytande från säkerhetstjänsterna [...]

Craig Murray är författare, regissör och aktivist för mänskliga rättigheter-aktivist. Han var brittisk ambassadör i Uzbekistan från augusti 2002 till och med oktober 2004 och rektor för University of Dundee från 2007 till 2010.

Artikeln är något avkortad.

 

Källa: CraigMurray.org.uk

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.