Läs Masha Gessens artikel!

I Dagens Nyheter har det förts en intensiv debatt om en artikel som den rysk-judisk-amerikanska författaren Masha Gessen publicerade i New Yorker den 9 december.

Flera fördömer artikeln i hårda ordalag, ingen tar den direkt i försvar. (Se artiklar 24, 17 och 27 december, samt 9 januari och 28 februari.)

Men det märkliga är att DN inte har publicerat artikeln som alla diskuterar. Vad är det som är så farligt med den? 

Det ska genast sägas att et är en välskriven, mycket faktarik artikel med självbiografiska inslag. Själva startpunkten är Gessens intryck av dagens Berlin och "minneskulturen" som den kommit att utvecklas där.

Hon passerar en installation av den israeliska konstnären Menashe Kadishman som består av avgjutningar av barns ritningar av skrikande ansikten, till minnet av "Förintelsen". Gessen tänker plötsligt på invånare i Gaza dödades som vedergällning för Hamas terrordåd. 

"… om jag skulle säga det offentligt i Tyskland skulle jag kunna få problem".

Hon berättar om hur Tysklands officiella identifikation med Israel har lett till att solidaritet med Ghaza har tystats ner, ibland brutalt. Under förevändning att bekämpa antisemitism utvisar Tyskland invandrare som begått "antisemitiska" brott, man förföljer rörelsen för Bojkott, hemtagning av investeringar och sanktioner (BDS) som arbetar för likvärdiga rättigheter för palestinier i Israel. 

Myndigheterna använder en särskild definition av antisemitism som fastställdes 2016 av International Holocaust Rememberance Alliance (IHRA) som säger att "antisemitism ör en viss uppfattning om judar, som kan uttryckas som hat mot judar, retoriska och fysiska uttryckför antisemitism riktas mot judar eller icke-judiska personer och/eller deras egendom, mot judiska församlingars institutioner och religiösa inrättningar". Denna definition åtföljs av elva exempel varav ett är "att hävda att staten Israels existens är ett rasistiskt projekt (racist endeavour)" och "att göra jämförelser mellan dagens israeliska politik och nazisternas".

25 EU-länder och USA har skrivit på IHRA-definitionen  och 2021 utgav EU-kommissionen en handbok "för praktisk användning" vid identifikationen av antisemitiska yttringar.

I Tyskland finns redan en vittförgrenad byråkrati, påpekar Gessen, som ska övervaka att IHRA-definitionen följs. Tyskland har länge reglerat sätten på vilket förintelsen diskuteras och uppmärksammas i "minneskultur". 2008, när kansler Angela Merkel inför Knesset förklarade hon att Israels säkerhet är "en del av Tysklands Staatsräson",dvs. existensberättigande.

Sedan dess rapporterar Tyskland ett stigande antal antisemitiska incidenter: mer än två tusen 2019, tre tusen år 2021 och 994 under en enda månad efter Hamas-attacken 7 oktober 2023.

I statistiken blandas tydligen rätt fritt vad som kallas  Israelbezogener Antisemitism —Israelrelaterad antisemitism, såsom exempel  av kritik av den israeliska regeringen politik, med våldsamma attacker mot synagogor.

2019 antog Förbundsdagen en resolution som fördömde BDS som antisemitisk och rekommenderade att all finansiering kopplad till BDS skulle stoppas. 

Masha Gessen finner det absurt att försöka förbjuda yttranden som i något avseende jämför Israels politik med nazisternas. Hon påminner om att Hannah Arendt 1948 skrev ett öppet brev, bl a tillsammans med Albert Einstein, som fördömde bildandet av Frihetspartiet (Tnuat Haherut), som var "nära besläktad i sin organisation, sina metoder, sin politiska filosofi och sociala dragningskraft med de nazistiska och fascistiska partierna.” Partiets ledare var Menachem Begin, som 30 år senare blev Israels premiärminister.

Med stöd av IHRA-definitionen av antisemitism, som ändå inte är lag, har den tyska polisen slagit ner demonstrationer som kräver vapenvila i Gaza eller uppenbart stött palestinier.

Plakat som "Från floden till havet. Vi kräver jämlikhet" har konfiskerats om de så burits av en judisk israelisk kvinna.

Masha Gessens artikel ledde till en följd av konsekvenser för henne själv. Ceremonin när hon tilldelades Böll-stiftelsens pris tonades ner och kören av fördömanden har ännu inte upphört.

Vad den tyska "minneskulturen" försöker göra menar hon är att "glasa in" en och endast en version av vad som hände under nazitiden. Liksom tyska riksdagen är det många av de nya monumenten som står under glas.

De goda avsikter som fanns i 1980-talets diskussioner om Tysklands ofullgångna uppgörelse med nazitiden har "alltför ofta förvandlats till dogm", låter Gessen en sydafrikansk konstnär säga.

Vad Masha Gessen inte säger men vad som ligger i förlängningen av hennes resonemang är att den tyska minnesdogmen förstenas och inglasas i ett historiskt skede när gamla tyska reflexer börjat framträda.

Tyskland är största europeisk sponsor av Nato:s proxykrig i Ukraina, liksom landet tidigare var ledande i Nato:s likvidering av den jugoslaviska federationen.

Hur som helst är Gessens artikel viktig. Jag har nöjt mig med att referera den första delen. Artikeln fortsätter med att ta upp Polens och Ukrainas förhållande till Israel.

Berättelsen om lilla Anna som hamnade i Wisla i krigsslutet med räddades till Moskva sparar jag åt den nyfikne läsaren. 

Stefan Lindgren

https://www.newyorker.com/news/the-weekend-essay/in-the-shadow-of-the-holocaust