Orosindustrin

 

SOM-institutet släpper sin årliga rapport före påsk. Men låt oss redan nu lätta lite på förlåten.

En av huvudpunkterna i rapporten är att svenskarna aldrig i någon tidigare mätning visat sig så oroade som idag.

Låt os betrakta diagrammet lite närmare.
En observation jag gör är att nästan alla orostal börjar öka drastiskt 2012-2014.

I många fall handlar det om fördubblingar och flerdubblingar. Är sådan oro rationell`?

Oro för organiserad brottslighet uttryckte 31 procent 2011 men 74 procent idag. Kanske delvis rationellt med tanke på antalet sprängdåd och skjutningar.  Men det är högst troligt att den risk människor upplever ligger skyhögt över den faktiska risken, som ju är mångdubbelt större att då i trafikolyckor och faktiskt arbetsplatsolyckor.

"Situationen i Ryssland" oroar 64 procent idag, men bara 20 procent 2019, fem år efter införlivandet av Krim och fem år av krig i sydöstra Ukraina. Den höga oron torde väl stå i proportion till hur kvällspressen - men också Sveriges Radio och Sveriges Television prioriterat negativa nyheter och skennyheter om Ryssland.

Oron för narkotika har nästan fördubblats sedan 2013. Oron för terrorism likaså, fastän Sverige varit ovanligt förskonat från terrordåd (sju döda det senaste halvseklet!).

Hur kan det komma sig att oron för alla dessa faktorer (fem orosposter gäller klimat och miljö) tycks samvariera. Är det någon sorts ketchupeffekt, eller är det en medvetet framskapad effekt av media och politiker?

Här finns många delförklaringar, inte minst handlar det om att allt fler människor har sin försörjning av att kommentera hot och arbeta i den växande säkerhetssektorn.

Om kurvorna ovan gällde en enskild person och inte en nation skulle rådet vara nära till hands: sök psykiatrisk hjälp!

Men hur botar vi nationen?

Stefan Lindgren

 (siffran motsvarar väl andelen löpsedlar för kvällspressen som har haft någon ny lögn om Putin.