En hållbar lösning i Ukraina

En karta över Ukraina med de gränser som dagens makthavare i Kiev erkänner. Årtalen anger
när respektive territorium fördes till Ukraina.

Två sakkunniga amerikanska skribenter, statsvetaren professor Nicolai Petro, och Ted Snider, mångårig krönikör på Antiwar.com försöker i en artikel i American Conservative skissera hur en hållbar fred i Ukraina skulle se ut.

Lösningen finns redan och har erkänts av båda parter.

Kreml har under de senaste veckorna gjort en mängd uttalanden som tyder på att Ryssland är redo att förhandla fram en diplomatisk lösning på kriget i Ukraina.

I det gemensamma uttalande som Rysslands president Vladimir Putin och Kinas president Xi Jinping gjorde efter statsbesöket den 16-17 maj stod det bland annat att "båda sidor betonade att dialog är ett bra sätt att lösa krisen i Ukraina".

I Vitryssland en vecka senare svarade Putin på frågan om han var villig att inleda fredssamtal: "Låt dem återupptas." Kremls talesperson Dmitrij Peskov har sagt att Ryssland inte vill ha "evigt krig" och den 24 maj rapporterade Reuters att en "högt uppsatt rysk källa" sagt att "Putin kan slåss så länge det behövs, men Putin är också redo för ett eldupphör - för att frysa kriget".

Andra uttalanden från Moskva innehåller antydningar om möjliga utgångspunkter för sådana samtal och om de kompromisser som Ryssland kan vara villigt att erbjuda.

[16 juni preciserade president Putin de ryska fredsvillkoren.]

Den logiska platsen att börja på, enligt Putin och andra ryska tjänstemän, skulle vara där Istanbulförhandlingarna slutade. Denna idé väcktes först av Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko, som stod värd för den första omgången rysk-ukrainska fredssamtal i Vitryssland den 11 april 2024. 

"Ta dokumentet (som ni en gång visade mig), lägg det på bordet och arbeta med det", föreslog Lukasjenko. "Detta är en förnuftig ståndpunkt. Det finns en acceptabel ståndpunkt för Ukraina också. De var trots allt redo att underteckna det. 'Naturligtvis', bekräftade Vladimir Putin."

Peskov bekräftade senare att Moskva ansåg att Istanbulkommunikén kunde vara "grunden för att inleda förhandlingar".

Själva existensen av ett sådant preliminärt avtal, undertecknat av cheferna för både den ryska och den ukrainska förhandlingsdelegationen, ifrågasattes av många, men har nu bekräftats av minst tre oberoende källor. Den 1 mars 2024 bekräftade Wall Street Journal att vad de kallade ett "utkast till fredsfördrag" existerar eftersom de "och andra som är insatta i förhandlingarna" hade "sett" det. Den 16 april 2024 skrev Samuel Charap från RAND och Sergey Radchenko från John Hopkins University i Foreign Affairs att de hade "noga granskat två av dessa utkast". Och den 26 april 2024 rapporterade den tyska tidningen Die Welt att de hade "originaldokumentet".

Enligt Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder, som blev inblandad som mellanhand på begäran av den ukrainska regeringen, innehöll avtalet fem viktiga punkter:

Den första var att Ukraina inte skulle bli medlem i Nato, även om Ryssland inte hade något emot ett EU-medlemskap. 

Den andra var tvåspråkighet på officiell nivå. 

Den tredje var regionalt självstyre för Donbass enligt samma modell som Sydtyrolen i Italien.

Den fjärde var säkerhetsgarantier med stöd av FN:s säkerhetsråd och viktiga ukrainska allierade.

Den sista punkten handlade om territoriella justeringar. Krim skulle erkännas som ryskt och Donetsks och Lugansks status skulle bestämmas genom personliga möten mellan Putin och Zelenskyj. Cherson -och Zaporozje-regionerna som Ryssland införlivade efter att samtalen brutit samman var vid den tidpunkten fortfarande en del av Ukraina.

Ukrainas avtal om att inte gå med i Nato har hela tiden setts som "den viktigaste punkten", enligt Davyd Arachamia, ledare för Ukrainas förhandlingsdelegation i Istanbul. Ryssland var "berett att avsluta kriget om vi gick med på ... neutralitet", säger han. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj upprepade detta och sa att "såvitt jag minns startade de ett krig på grund av detta".

Även om de båda sidorna stod ganska långt ifrån varandra när det gällde storleken på den ukrainska armén och säkerhetsgarantierna, drar Die Welt slutsatsen att "Kiev och Moskva i stort sett var överens om villkoren för ett slut på kriget. Endast ett fåtal punkter förblev öppna. Dessa skulle förhandlas personligen av Vladimir Putin och Volodymyr Zelenskyj vid ett toppmöte."

De senaste kommentarerna från Putin antyder en väg framåt i dessa frågor. Putin har föreslagit att ett fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina bör ingå i ett nytt och omfattande europeiskt säkerhetsarrangemang med säkerhetsgarantier för alla.

"Vi är öppna för en dialog om Ukraina", ska Putin ha sagt, "men sådana förhandlingar måste ta hänsyn till intressena hos alla länder som är inblandade i konflikten, inklusive Rysslands. De måste också innefatta en substantiell diskussion om global stabilitet och säkerhetsgarantier för Rysslands motståndare och, naturligtvis, för Ryssland självt."

Ryssland har länge eftersträvat en sådan "omfattande, samarbetsvillig och odelbar säkerhetsgemenskap i hela vårt gemensamma OSSE-område". Ryssland trodde faktiskt att väst hade gått med på detta koncept i slutdeklarationerna från toppmötena i Istanbul 1999 och Astana 2010, och kände sig sviket när man senare fick veta att de inte var juridiskt bindande. I detta sammanhang ser Ryssland Natos ensidiga beslut att expandera österut, vilket omfattar hela Europa utom Ryssland, som hotfullt och oacceptabelt och fortsätter att insistera på att en permanent lösning på konflikten i Ukraina också måste ta itu med den grundläggande europeiska säkerhetskrisen.

Att göra detta skulle helt klart gynna både Ukraina och Europa. Istanbulavtalet blockerades av väst, delvis på grund av att väst motsatte sig säkerhetsgarantier till Ukraina som skulle tvinga dem att gå i krig mot Ryssland om landet invaderade Ukraina. En övergripande europeisk säkerhetsstruktur som omfattar båda länderna skulle i hög grad bidra till att stilla västs oro, eftersom den skulle tvinga alla parter att förhindra krig i stället för att ingripa efter att ett krig har brutit ut. Ett sådant övergripande säkerhetsramverk skulle således samtidigt ge både Ukraina och Ryssland de säkerhetsgarantier de söker.

Att återuppta Istanbuldialogen 2022 verkar svårt att föreställa sig, men flera ryska källor sade till Reuters att Putin skulle "nöja sig med det land han har nu och frysa konflikten vid de nuvarande frontlinjerna". Om detta stämmer kan Putin, åtminstone för tillfället, vara villig att inte fortsätta till Odessa eller Kharkiv, och kanske till och med vara villig att ge upp delar av de nyligen annekterade regionerna som ännu inte är helt under rysk militär kontroll.

Det finns helt klart en väg runt de vägspärrar som hittills har förhindrat fred - säkerhetsgarantier som skulle tillfredsställa både Ukraina och Ryssland och fungera som en utgångspunkt för territoriella kompromisser. Det skulle lämna ett säkert Ukraina med 80 procent av sitt territorium, vilket är mer än vad landet har lyckats vinna på slagfältet, och leda till EU-medlemskap. Som Aleksej Arestovitj, en före detta Zelenskyj-rådgivare som var involverad i Istanbulförhandlingarna, uttryckte det, skulle detta för Ukraina "inte alls vara en dålig affär".

Med tiotusentals ukrainska och ryska soldater som skadas eller dödas varje månad, och den akuta risken för att mer territorium förloras, är inte alternativet att förhandla fram en uppgörelse med Ryssland åtminstone värt att utforska?

https://www.theamericanconservative.com/the-west-should-be-receptive-to-russias-openness-to-talks/

Nicolai N. Petro är professor i statsvetenskap vid University of Rhode Island, Senior Washington Fellow vid Institute for Peace and Diplomacy och författare till The Tragedy of Ukraine (De Gruyter, 2023).