Sluta prata om fattigpensionärer

Konsul Göransson firar sin 80-årsdag 20 januari 1899.

Jag avskyr ordet ”fattigpensionär”! Det värsta är att jag ser det användas titt som tätt. Även av gamla människor, särskilt kvinnor, med utsliten kropp efter ett långt yrkesliv och efter det alldeles för dålig pension, skriver Lasse Ekstrand i dagens krönika.

Jag minns när jag läste Michel Foucault och det gick upp för mig vad fenomenet normalisering står för. Snarast anpassning efter förhållanden man själv inte valt.

Fenomen som inte borde hållas för att vara normala, utan snarare framkalla upprördhet och protester, blir genom ordens makt det ändå.

De normaliseras, ”det är som det är”, och vi slutar att fundera på hur saker och ting skulle kunna vara. En drivkraft för förändring.

Ord föregår och ”skapar” verklighet. Därför politiskt viktigt vilka ord vi väljer att använda. Ta de välkända exemplen arbetstagare och arbetsgivare. Vem ”tar” och vem ”ger” - egentligen?

Och vad betyder de, i daglöneriets och gigekonomins nyliberala tid? Med löshästar och timanställning. Det anses av de ideologer som verkar för anställningsotrygghet inte längre normalt att ha en fast heltidsanställning.

Vid sin professorsinstallation i Paris uppehöll sig Foucault vid begreppet ”diskursens ordning”. Enklare uttryckt kan man säga att en social ordning uppfattas som självklar, utan att ifrågasättas. Den styr i tysthet.

Det liv som mina morföräldrar fick, var det ett normalt sådant? Enligt vilka normer? Borde det inte ha varit annorlunda? Och varför blev det inte så?

Nånstans i mina sprängfyllda hyllor gömmer sig en kopia på bouppteckningen efter morfar, som gick bort 1965. Efter att i sex år varit änkling.

Den visar att det var sannerligen inte mycket mormor och morfar samlade på sig efter att ha levt efter den socialdemokratiskt normaliserande principen ”man måste göra rätt för sig”.

Morfar gick ned i Verket blott tretton år gammal och blev kvar där till pensionering. Inte kompenserades han som tack för att han under alla år slet ihop ett mervärde åt bolaget. Med fem barn, och morfar som ensamförsörjare, gällde det att vända på slantarna.

De bodde aldrig större än i ett rum och kök. Sista åren, mormor dock inte särskilt länge innan kräftan satte punkt, i ett kommunalt pensionärshem med alla bekvämligheter. Dessförinnan saknades dessa.

1938 kom den lagstadgade rätten till två veckors semester. Det året fyllde morfar fyrtioåtta.

De lyckades bygga den enklaste sommarstuga ute vid Storsjön. På bolagsmark. Överallt kastade bolaget sin skugga.

Jag reser alltid ragg när människor i Sandviken hyllar företaget och dess grundare Konsul Göransson. Som om han var godheten själv. Patriarken som drömde om att uppföra ett klassamarbetets mönstersamhälle, fritt från fackföreningar och socialister.

Med övervakning och svartlistning av misshagliga. Begravas fick de senare inte på körrgårn mitt i stan, utan i Högbo några mil bort. Där, på sidan om allfarvägen, står deras gravstenar.

Jag frågar igen: var det liv mina morföräldrar levde normalt? I så fall normalt enligt Brukets disciplinerande principer. Således ett relativiserande begrepp.

Låt oss sluta prata normaliserande om fattigpensionärer! Säg hellre lurade, eller bedragna. Av de mäktiga herrarna, Göran Persson och kompani, som har sitt på det torra.

Lasse Ekstrand