Förr proletarietat - nu prekariatet?

Prekär eller proletär?

P O Enquist beskrev i en bok en gång vad han uppfattade som den då, kanske ännu mer giltigt i dag, förhärskande tidsandan med orden "de inställda upprorens tid". Spontant tänkte jag, handlar det om ett uppror som ställts in av något aktivt eller medvetet skäl? undrar Lasse Ekstrand idag.

Eller kom det "bara" av sig? Varför inställt? Och vad menar vi egentligen med uppror? Vad förtjänar benämningen?

Utan att kvalificera begreppet mer än så, och därmed undgå att låta som den gamla upsala-akademiker jag är. Uppror är, åtminstone i mina ögon, en positivt värdeladdad term. Och jag skriver gärna under på studentrevoltörernas slogan på 60-talet: "Det är rätt att göra uppror".

Metaforiskt förstärkt av de franska studenternas smått poetiska "Sous les pavés, la plage!" (Under trottoarerna, stranden!).

Det följer något bättre efter upproret. Som gör det värt att iscensätta. Det är legitimt. Upproret gör människan till människa, kunde vi, parafraserande Friedrich Schiller, säga. Albert Camus var inne på samma tanke i "Människans revolt".

Upproret som något existentiellt, en principiell hållning till tillvaron. Motsatsen till uppgivenhet.
Jag minns att Enquist porträtterade den danska kommunisten Aksel Larsen, mer samarbetsvillig med de tyska ockupanterna än vad han önskade skulle framgå efter kriget.

Ingen helhjärtad upprorsman, för att knyta an till temat för dagens krönika.

Samtidigt är det alltför lätt att i efterhand moraliserande fördöma Larsen. Vad hade jag själv gjort i samma situation? Inför Gestapos tortyrredskap. Den som aldrig prövats bör vara ödmjuk.

I ett annat kapitel tar Enquist upp Josef Bachmann som försökte döda ledaren för studentrevolten på Freie Universtät i Berlin, Rudi Dutschke. Han överlevde Bachmanns kulor men med bestående skador.
Högerextremisten Bachmann påstods vara ett byte för Springerpressens extremt antikommunistiska hets. I fängelset bombarderades han med brev från människor som i missriktad sympati och förståelse underströk att han inget annat var än ett offer.

Det slutade med att han tog sitt eget liv, genom att dra en plastpåse över skallen.

Vilhelm Moberg skrev, med storstilade anspråk, det svenska folkets historia. Jag tror att han främst syftade på allmogen, bland dem de som utvandrade till Amerika. Och som han ägnade tjocka volymer, mycket lästa.

Om vi pratar om "folket" i dag, som jag själv gör, när jag utbrister att jag i och med den uteblivna protesten mot politikernas försämring av pensionerna definitivt har givit upp om detta folk - vilka kan räknas dit?

Arbetarklassen? Men vilka ingår? Fabrikernas folk, en krympande andel av den arbetande befolkningen? Den offentliga sektorns etniska underskikt? Prekariatet, talas det ibland om. Alla dem som befinner sig i ett prekärt, det vill säga utsatt tillstånd inom arbetslivet.

Professor Guy Standing anses vara den som myntat det kanske alltför amorfa begreppet.

Men redan Karl Marx skrev om reservarmén, överskottet på arbetskraft. Alla arbetslösa under kapitalismen som håller tillbaka löneanspråken. Kapitalisterna behöver en reservarmé. De prekära är inget nytt fenomen.

Även om i denna tid åsamkas allt fler anställningsotrygghet, även bland de välutbildade. Otryggheten späds på av den allt flitigare, den levande arbetskraften förintande, användningen av AI.

Prekariatet, om vi använder termen, utgör en föga homogen, snarare en brokig skara. Utgör de en klass? Marx skiljde på en klass i sig och en klass för sig. Jag skulle inte påstå att prekariatet, om vi nu kallar dem en klass, skulle vara en klass för sig.

Desorganiserat och splittrat. Fackligt anslutna? Knappast? Företrädda av vem?

När vänstern, det bär emot att använda beteckningen, under sin pågående ökenvandring föredrar att syssla med identitetspolitik och könsfrågor.

Från denna heterogena icke-klass, fick jag lust att skriva, inget samlat motstånd att vänta. Var och en sin egen lyckas smed. Inget kollektivt medvetande utvecklas bland löshästarna. Ken Loach fångar det i den socialrealistiska filmen "Sorry, We Missed you".

Folket är frånvarande i mer än en mening. Det blir den dystra slutsatsen.

Men, vänta nu. Å andra sidan. För att tänka dialektiskt och inte deterministiskt. Varifrån skall upproret komma om inte från dem som inget har att förlora? Förr proletariatet, som enligt Marx endast hade sina bojor att förlora.

Nu prekariatet, som endast har sin anställningsotrygghet och utsatthet att förlora.

Men det förblir ett teoretiskt resonemang, vad sker i praktiken? Jag kan inte se det. Det enda jag ser är dem med stora utkörningspaket på baksmällan. En föga hoppingivande observation.

Lasse Ekstrand