”The Film Students Who Can No Longer Sit Through Films” är rubriken på en artikel i tidskriften Atlantic från 5 februari 2026. Det visar sig att studenter i filmvetenskap inte har tålamod att se en film från början till slut.
Och då talar vi om ett universitetsämne som man i sin ålderdomliga enfald trodde lockade till sig riktiga nördar. Inbitna filmälskare som knappt kan slita sig från att se filmer.
Lasse Ekstrand i dagens krönika....
Som i en brittisk film jag såg häromdagen, ”Film Club”, där unga entusiaster möblerar ett rum efter den rulle de skall se. Och sedan lajvar, det heter så nuförtiden har jag för mig, de karaktärer som förekommer i den film de omsorgsfullt valt. De klär ut sig och ”är” rollerna i filmen.
Men inte samma oreserverade kärlek, om jag förstått det rätt, till filmens värld hos de studenter som omtalas i Atlantic, med få undantag. Det frestar på deras tålamod att sitta kvar. Och, vad värre är, om de förmås att göra det, kan de inte svara på frågan om hur en film slutade. Deras uppmärksamhet har befunnit sig någon annanstans.
”Sardinburkar” kallade Tommy Berggren i ett tv-program dem. Dessa smartphones som alla ”måste” ha och folk försjunker i så fort de får chansen. Det är bara att se sig omkring på tunnelbanan. Lättare att observera någon som inte sitter och liksom förstelnad glor ner i mobilen.
Och hör jag någon prata i densamma, så tänker jag genast på Botho Strauss uttryck, ”verbal inkontinens”. Aldrig något viktigt som avhandlas. Överflödsinformation. ”Om fem minuter kommer jag till Odenplan”, typ.
Hur i hela friden bar vi oss åt när mobilerna inte fanns? Det verkar ju som om vi, på telefonkioskernas och de fasta apparaternas tid med ett snöre i väggen, överlevde det.
Jag var med om när Beatles och popvågen rullade in på 60-talet, ungdomskulturens dominans som präglade mode och frisyrer. 68-stormandet i Upsala som gjorde rödskägg av pojken från Bruket. Nu pågår digitaliseringens ”revolution”.
En samhällsgenomgripande teknikomvandling som starkt påverkar framförallt de unga, som artikeln i Atlantic klart visar. Vår framtid, som det högtidligt brukar heta.
Sitter jag på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Upsala, som jag ibland gör, bibringas jag känslan av en ungdomsgård. Det är högljutt och stökigt. Inte som förr på ett bibliotek: Iakttag tystnad, tack! Ingen sträng bibliotekarie som går runt och håller ett öga på besökarna.
Dessa verkar heller inte ha kommit för att i första hand studera. Utan för att träffas. Och ha lattjo tillsammans.
Om man dessutom vet att studenter inte gärna läser böcker nuförtiden, definitivt inte ”svåra” sådana, och via AI försöker att ta genvägar genom utbildningen, får man lust att med förfäran börja tala om en pågående trend: nyanalfabetiseringens.
I otåligheten och den bristande koncentrationsförmågans tecken.
Inte är det samhällsmedvetna medborgare som fostras. Snarare skärmbundna undersåtar som har slutat att tänka och kritiskt reflektera. Föredrar att matas med det ”sardinburkarna” tillhandahåller. Makthavarna kan sova lugnt. Eller försjunka i sina mobiler.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.