Tillit och legitimitet

Philip Zandéen som Albert Speer och nyss bortgångne Henric Holmberg som
Adolf Hitler på Göteborgs stadsteater.

Det var länge sedan jag hörde den brittiske sociologen Anthony Giddens nämnas. Jag vågar inte försöka ta reda på om han fortfarande är bland oss. Eller hur han mår. En efter en av oss fyrtiotalister, om han nu kan räknas dit, lämnar ju. 

Senast skådespelaren Henric Holmberg, lysande som Hitler i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av ”Speer”. Jag såg föreställningen två gånger i tv, berättar Lasse Ekstrand i ny krönika.

Ett tag var Giddens en av sociologerna på modet, bland andra sociologer. Ett måste att läsa honom, jämte den tyske sociologen Jürgen Habermas. Ur ett marxistiskt perspektiv var båda fokuserade på samhällets överbyggnad. Styrande normer och värderingar.

Giddens en det moderna samhällets uttolkare. Men mer än så. I hans samhällsteori fanns också ett förespråkande inslag. Hur det borde vara.

Han menade att samhället måste vila på ”trust”, tillit. Jag förstår det som att en sådan tillit, eller ett förtroende, utgör kittet mellan medborgarna. Det osynliga kontraktet. Annars måste staten med lagar och förordningar reglera hur vi beter oss mot varann. 

Alltid när vi kör på motorvägar med vajrar och smala filer, eller gator med fartgupp för att hastigheten skall hållas nere, kan jag inte låta bli att tänka på Giddens. Jaha, så var det med den tilliten! Vi gör galna omkörningar och kör för fort, om inte staten förhindrar våra tilltag. 

Det går inte att lita på att vi beter oss som vi borde, om vi släpps helt fria. Vi tar inte vårt samhällsansvar. Myndighetstummen måste hållas i ögat på oss.

Jag föreställer mig dock att tillit även måste råda i förhållande till statsmakten i en demokrati. Om vi som medborgare inte litar på staten, att den gör sitt bästa för och värnar om oss, förlorar den i legitimitet.

Samtidigt som jag sitter och funderar på dessa samhällsmekanismer, hör jag den moderata finansministern Svantesson deklarera att de närmaste åren kan vi inte förvänta oss några stora reformer. Pengarna är i det närmaste slut. Vafalls? Hur gick det till? 

Nå, vi vet är att miljarder har vräkts över den av korruption befläckade regimen i Kiev. Ett vansinnigt krig har i onödan förlängts med benäget bistånd av Sverige. Och inte har vi skattebetalare, mig veterligen, tillfrågats om hur de gemensamma resurserna ska disponeras.

Jag vet inte hur andra har det. Men jag kan omöjligt känna tillit till den sittande regeringen i Sverige. I mina ögon är dess legitimitet noll.

Lasse Ekstrand