Jag förnekar riksdagens erkännande av "folkmordet på armenier"

Riksdagens beslut att "erkänna" Turkiets folkmord på armenier, assyrier,
syrianer, kaldéer och pontiska greker under första världskriget är djupt
beklagligt.
Det innebär att trenden mot statligt styrd historieskrivning stärks, och
det påhejad av de rödgröna.

När riksdagen nästa gång vill skriva Rysslands, Zimbabwes, Kinas eller
Bombardiets historia blir det svårt att gå emot att detta ska avgöras
genom knapptryckning.
All sann vetenskap skyr knapptryckning. Vetenskap är en allt annat än
demokratisk procedur där den som kommer ut på toppen är den vars teorier
kan substantieras i fakta i ett slags hänsynslös darwinistisk kamp.
Det gäller i synnerhet samhällsvetenskaperna där utsagor inte kan testas
experimentellt.
Den här knapptryckningen var extra olycklig av många skäl av vilka jag
ska nämna några.
"Folkmord" existerade inte som folkrättslig kategori när de
omdiskuterade morden inträffade - alla typer av retroaktiv rättvisa är
motbjudande - även om det i detta fall bara handlar om ett helt
opåkallat moraliserande.
Ska Sverige uttala sig om tidigare begångna folkmord kan man ju till att
börja med syna den egna rollen - massakrerna i Ronneby under nordiska
sjuårskriget eller Karl XII:s terroriserande av Turkiets befolkning i
Bender (i nuvarande Moldova) där han stannade oinbjuden under en följd
av år.
Borde inte Carl Bildt, enligt de rödgröna, be om ursäkt för detta, innan
vi uttalar oss om grandet i turkens öga?
Sifferbedömningarna om "folkmordet" på armenier är ytterst svåra att
verifiera hundra år senare. Nyligen har exempelvis material släppts ur
ryska arkiv som visar att den nationalistiska armeniska Dashnakrörelsen
skulle ha spelat en provocerande roll. Dessa handlingar har varit
hemligstämplade för att ett offentliggörande tidigare ansetts kunna
strida mot den sovjetiska/ryska lagen mot "spridande av nationell osämja".
Vi har alltså tillgång till ett hårt selekterat material som ska leda
till "rätt" slutsatser - självfallet mot Turkiet.
En annan aspekt är att om man ska fördöma turkarnas "folkmord" på
armenier, måste man i samma andetag fördöma kurdernas "folkmord" på
assyrierna - som i procent var betydligt grymmare. Detta "folkmord"
skedde under exakt samma tid. Se Gabriele Yonan: Den glömda förintelsen
av de assyriska kristna (Assyriska riksförbundet 2004.)
Dessa "folkmord" är som kinesiska askar, där en stöt utifrån - som regel
en imperialistisk intervention - utlöser kedjereaktioner eller där
imperier medvetet hetsar folk mot varandra enligt principen divide et
impera.
Turkiet är ett land som historiskt varit föremål för kolonialmakternas
ingrepp. Och ränderna går inte ur när Frankrike vill vägra Turkiet
EU-inträde och kriminaliserar "förnekande" av folkmordet på armenierna
(vilket Turkiet kvitterat genom att kriminalisera förnekande av de franska
massmorden i kolonierna - Madagaskar, Algeriet etc).
Att Sveriges riksdag aningslöst traskar patrullo bakom kolonialmakterna
i den här frågan är beklagligt.

Stefan Lindgren

Vilks och sanningen

"Jag är beredd att försvara sanningen till sista andetaget".
Ungefär så säger Lars Vilks i tidningarna idag.
DN uppmabar på ledarplats svenska folket att ta ett angrepp
på Vilks som ett angrepp på sig.
Jag vägrar.

Den "sanning" som Vilks försvarar är en usel karikatyr av en
hund. En hund som han visste skulle uppröra miljontals
människor som aldrig gjort honom något ont.
Vilks är en hatspridare i samma kategori som Julius
Streicher. Med sin penna är han volontär på de barrikader
mot islam som restes av president Bush och där det
fortfarande rasar ett krig där tiotusentals oskyldiga dör
varje dag.
Muhammedkarikatyrerna har medvetet tjänat syftet att
piska upp antiislamism i Norden och förbättra rekryteringen
till de skandinaviska legoarméerna i Afghanistan.
Att troende muslimer vill slå ihjäl Vilks kan inte komma som
någon överraskning för någon. Vilks ska självfallet ha
lagens skydd till liv och lem och jag försvarar hans yttrandefrihet.

Krigshetsarna på de bombliberala
ledarsidorna ska inte få någon Horst Wessel-legend.

Men jag tänker inte delta i hyllningarna till Vilks
hjältemod. Nedfallet av sådan propaganda sker i Afghanistan
i form av bomber och urlakat uran som förgiftar landet för
många tusen år.

Stefan Lindgren

Weyler och Reepalu

Sent omsider lyssnar jag till Svante Weylers beryktade
krönika i "God morgon världen" där han klart stämplar Malmös
kommunalråd Ilmar Reepalu som antisemit och ondgör sig över
att han får sitta kvar på sin post efter ett uttalande i
Skånska Dagbladet som väckt anstöt i vissa judiska kretsar.


Hans uttalande kunde tolkas som att Malmös judar har ett
särskilt ansvar för statens Israels politik. En mer
välvillig tolkning var att han vädjade till dem att just som
judar protestera mot Israels folkrättsbrott, vilket
sannolikt har större verkan än om kreti och pleti
protesterar. Israel kallar sig trots allt en judisk stat.

Hur som helst bygger Svante Weylers upprördhet på den bild
som har skapats av att Malmös judar är otrygga och alltmer
förföljda.

Jag läser i Contra 4/2010:

"Allt fler blir utsatta för trakasserier, det judiska
fotbollslaget Hakoah måste ha väktare och ibland poliser på
matcherna, det judiska dagiset håller till bakom låsta
grindar med en vakt som kontrollerar vem som släpps in...
Judar flyttar till Israel eller Stockholm för att de känner
sig osäkra i Malmö, ständigt trakasserade och utsatta för
hot. På några år har den judiska församlingen minskat från
2000 till 700 medlemmar. Antalet 'hatbrott' riktade mot
judar har enligt polisen fördubblats mellan 2008 och 2009."

Contra är en högerextrem tidning som ser västerextrema
grupper som ansvariga.

Man även om det bara ligger en gnutta sanning i vad de
skriver är det enastående. Flyttar alltså judar i dag från Malmö
eller Sverige för att de känner sig förföljda?

Jag tittar i SCB:s statistik över in- och utflyttade ur
riket och den ger inget stöd för den tesen. Om 400 människor
flyttade in från Israel i fjol så var det bara 92 som
flyttade ut. Under hela 2000-talet har det varit ett betydande
inflyttningsöverskott. Sverige kan inte vara ett alltför
dåligt land att bo i, i synnerhet i jämfört med den
osäkerhet människor tvingas leva med i Israel.

Alltså: Varför bara tala om hatbrotten mot judar? Jo,förklarar
Maciej Zaremba, eftersom antisemitismen gör anspråk på att
"förklara världen" är denna rasism värre än annan rasism.

Om jag inte missminner mig har även Malmös muslimer fått stå
ut med ett och annat, som mordbrand t ex. Och vi har numera
blivande riksdagspartier med kamp mot deras religion på sitt
program.

Så länge antimuslimerna inte gör anspråk på att förklara
världen (vilket de i och för sig ofta gör) så menar alltså
Zaremba att detta är mindre allvarligt.


Jag tror att muslimer som träffas av ett organiserat,
ibland brutalt och våldsamt förakt har svårt att dela hans i ordets
egentliga mening diskriminerande synsätt.


Stefan Lindgren

En viss feststämning

Rapports utsände i Bagdad rapporterar om en "viss feststämning"
trots att 40 dödats bara under valdagen.

Det är verkligen med stora ansträngningar - och ett motbjudande överslä-
tande - som svenska media försöker bygga upp bilden av
normalisering i Irak.

Det är utrikesminister Carl Bildt som håller i taktpinnen. Valet är
demokratiskt om än inte perfekt, säger han. Hans polare på Lundin Oil
är entusiastiska....

Det borde vara en självklarhet att val under utländsk ockupation
inte KAN vara demokratiska.

Stefan Lindgren

Wilders seger

Annika Ström-Melin skriver på Dagens Nyheters ledarsida om
holländska valet. Där har en "populist" blivit stort parti
med följande program (enligt ASM)

"Wilders vill förbjuda Koranen, burkor och minareter och stänga
gränserna för all invandring från muslimska länder. Han
lovar att skärpa straffen för alla brott, men försvarar
hbt-personers rättigheter. Han vill sänka skatterna, men
lovar också att satsa på vård och pensionärer. Han vill ta
hem trupperna från Afghanistan och på sikt få Nederländerna
att lämna EU."

Allt detta är uppfattningar som finns allmänt spridda i
Sverige och som flera (i vissa fall alla) riksdagspartier
spelar med.

Utom Afghanistanfrågan. Holländska regeringen föll på just
Afghanistanfrågan. Dags att någon i Sverige upptäcker detta,
Afghanistan ger effekt.

Hälsar

Seppo Isotalo
isotalo@suur-tukholma.se

Mona Sahlin sviker Obama

I veckans nummer av Flamman intervjuas Mona Sahlin och får
då frågan hur hon ställer sig till Obamas uttalanden att
trupperna ska börja lämna Afghanistan före juli 2011.
Då förnekar Mona Sahlin att Obama har sagt så och påstår att
han istället lovat UTREDA om trupperna ska dras tillbaka.

Dvs. Obama skulle ha exakt samma ståndpunkt som (S) och (MP)
att det är en UTREDNING som behövs innan man kan börja
stoppa det meningslösa dödandet och avveckla det idiotiska
och kontraproduktiva kriget.

Mona verkar vara så blockerad i den här frågan att hon inte
längre kan läsa innantill. Om hon går till Obamas West
Point-tal som 40 miljoner amerikanska TV-tittare hörde så
säger han:

"By July 2011, we're gonna move into a
transition phase where we're drawing our troops down."
"I juli 2011 ska vi gå in i en övergångsfas där vi drar ner
våra trupper".

Presidenten uttalade sig mycket skarpt mot riskerna med
Bushstrategin, att gå in och sen inte säga när man tänker
dra sig ur.

"On the other hand, it was a mistake for us to engage in
open-ended commitment in Afghanistan. That was not necessary
in order for us to meet our national interests as properly
defined.

Hela utskriften av West Point talet finns på:
http://cbs2chicago.com/national/obama.afghanistan.decision.2.1367944.html

Man kan också lyssna på Obama intervjuad i 60 minutes här:
http://www.cbsnews.com/video/watch/?id=5964913n&tag=contentBody;housing

Sveriges militära insats i Afghanistan f n är just en sådan "open-ended"
insats som han talar om.

Ingenstans talar Obama om behovet av en UTREDNING.
Det är något som bara Mona har hört.
Stefan Lindgren

Sten Tolgfors som insändarskribent

Försvarsminister Sten Tolgfors har nyligen publicerat flera insändare i
lokalpressen där han koncentrerat sammanfattar argumenten för att
Sverige ska delta i Afghanistankriget.

Nästan varje ord i försvarsminister Tolgfors insändare är propagandistiskt
vinklat och skulle kunna tjäna som undervisningsmaterial i propaganda
på gymnasier och universitet.


"Vi är i landet på inbjudan av den afghanska regeringen och
på FN:s uppdrag, tillsammans med 42 andra länder", börjar han.

Sanningen är ju att

* vi är i Afghanistan på inbjudan av den brittiska regeringen, en
inbjudan som Björn v Sydow (s) snabbt tackade ja till. När Sverige
beslutade skicka trupp första gången fanns ännu ingen afghansk regering.

* att "FN-uppdraget" består i en allmänt hållen FN-resolution
medan den dagliga ledningen av Isaf ligger på Nato.

* att det finns minst 150 länder som inte krigar i AFghanistan.
 De flesta muslimska och utvecklingsländer är inte där. Neutrala
 länder som Österrike och Schweiz har en symbolisk närvaro.
Holland och Kanada är på väg ut. Och framför allt - Obama har
lovat att återtåget ska börja senast juli 2011.

Om detta har Tolgfors inte ett ord att säga.

Sen påstår Tolgfors att han har svenska folkets stöd för det
militära deltagandet i USA:s krig. Då kan man undrar varför han
som minister tar sig tid att föra kampanj på landets insändarsidor?

Den opinionsmätning han hänvisar till frågar om svensk militärs
 deltagande i "FN:s militära insats" - en insats som inte finns.

Genom att vinkla frågor kan man naturligtvis få de svar man önskar.
I en neutralt formulerad mätning som publicerades av "Från
Riksdag och Departement"på julafton så är en betryggande
majoritet i alla partier mot att Sverige ska ha militär i Afghanistan.

När Tolgfors säger att det svenska biståndet ökat till en
halv miljard så räknar han på ett annat sätt än partibrodern
Carl Bildt. Han säger i den senaste Afghanistanpropositionen
att biståndet ska bli en halv miljard 2013. Någon 60-procentig
ökning är det inte fråga om och för varje krona som satsas civilt
satsas tre kronor militärt.

Att många barn går i skola är glädjande – här borde Sverige
satsa mer - men Tolgfors gör en logisk kullerbytta när han
tillskriver detta den militära insatsen. Det beror ju på att omvärlden
 finansierar det afghanska skolväsendet, medan landet före
USA-invasionen i stort sett var avskuret från bistånd.

Beträffande den afghanska "rättsstaten" så tvivlar alltfler
också i Nato:s ledning på det realistiska i att omvandla
Afghanistan till en västerländsk demokrati – i synnerhet
om det ska göras med bomber.

Men det är onekligen pikant att ledande moderater
inte låtsas om att regimen i Afghanistan är resultatet av
bl.a. omfattande valfusk. Enligt amerikanen Peter Galbraith
som varit biträdande FN-chef i Afghanistan var minst en
miljon av Karzais röster i senaste valet förfalskade.

Stefan Lindgren
vice ordf. Föreningen Afghanistansolidaritet
Läs Tolgfors insändare här.

Avgå, Göran Hägglund!

Göran Hägglund har genomfört en rad reformer som påstås öka
mångfalden och konkurrens på läkemedelsmarknaden.
Det enda jag har sett av de reformerna är att
huvudvärkstabletter plötsligt blivit smärtsamt dyra.

Magnecyl har helt försvunnit (tidigare kostade en 100-burk
30-40 kr). Det var perfekt för feber, huvudvärk och dessutom
har den drogen (som man numera kallar läkemedel) i låga
doser positiva bieffekter för hjärtat.

Idag erbjuds folket aspirin (samma drog) för 64:50 per 50
tabeltter. I bästa fall. De flesta huvudvärkstabletter
verkar snarare kosta närmare två kronor tabletten.
Okey, nu gör vi lackmustestet för att se om konkurrens
existerar. Vi beställer en rejäl förpackning från utlandet på
Internet.

Bästa bud är 500 aspirin från USA för 90 kronor med porto
och allt. Fullkomligt lagligt.

18 öre tabletten. Vi har alltså monopolpriser i Sverige som
fördyrar drogen 5 till 10 gånger.

OBS! Detta gäller den enklaste av alla mediciner. Hur ska
det då inte vara med mer specialiserade mediciner där
konkurrensen är ännu mindre.

Det här är inte en marknadsreform, Hägglund. Det är ett
monopolistiskt rån på en slumrande befolkning. Den som tiger
samtycker.
Stefan Lindgren

Ett Indien som inte finns (836 miljoner)

Det som händer i Indien nu är otäckt. Den indiska regeringen
har mobiliserat 100 000 soldater för att utplåna de
gerillafästen i centrala Indien som bärs upp av kastlösa,
dalit, och stambefolkning, adivasi.

I Newsweek 11 maj i fjol skrev man att de delstater som berörs av
upproret omfattar 80 procent av Indiens fattigaste, dvs. de
som inte ens kommer upp i en dagsinkomst på 45 cent.
I det ekonomiska miraklet Indien är det 836 miljoner som
lever på den nivån, av en total befolkning på 1,1 miljarder.
Nyligen kom författaren Jan Myrdal hem från en längre resa i
gerillaland. Bl.a. har han och den indiske journalisten
Gautam Navlakha, som tidigare varit bosatt i Sverige, intervjuat
en av motståndsledarna, Ghanapaty.


Internationella media är fulla av rapporter om händelseutvecklingen
(dock ingen som rapporterar inifrån gerillaland). Men svenska
media tiger helt och hållet om i Indien.

Den som vill få en inblick i de blodtörstiga stämningar som
nu piskas upp mot Indiens kastlösa och stambefolkningar kan
läsa kommentarerna till Myrdal/Navlakha på hemsidan rediff.


En läsare föreslår där att gerillavänliga intellektuella ska tas
tillfånga och mördas i samma takt som regeringens soldater
stupar i djunglerna.

Hindufundamentalister uppmanas att "göra ett kliniskt jobb".

En annan läsare föreslår att man sätter in obemannade
drönarfarkoster som kan bomba djunglerna.

En tredje läsare menar att endast hänsynslöst dödande och
styckande av motståndarna kan få slut på upproret. De 70 000
döda i Malaysias gerillakrig är en förebild. "Med så
hänsynslösa åtgärder kommer man alltid att gå en lång väg."

Andra manar den indiska regeringen att sätta in attackflyg
och helikoptrar.

Här finns alla förutsättningar för en storbrand på
subkontinenten. Den ska dessutom ses i samband med USA:s
Af-Pak-krig och spänningarna Pakistan-Indien.

Stefan Lindgren

Skjut först!

En pensionerad militärpsykolog skriver på DN:s insändarsida
23 februari att de svenska soldaterna i Afghanistan nog bör
tillämpa principen att skjuta först, fråga sen.
Ni vet, Bushs idé om "preemptive strikes" - förebyggande
anfall - tillämpad så att säga på gatan.
Utmärkt.

Jag ser logiken. Det är bättre att vara säker på
att överleva själv än att vara säker på att inte ett
oskyldigt liv går till spillo.

Men varför ska detta utmärkta säkerhetstänkande bara
tillämpas i Afghanistan? Svenskar som befinner sig i något
av de 31 andra länder i världen där det pågår krig borde
kunna tillämpa principen.

Jag som bor i en stadsdel där det då och då skjuts borde
också kunna tillämpa principen. Alltså när jag närmar mig
tunnbelbanan nattetid och det kanske har hörts skott
någonstans och jag ser en mörk skugga i gränden, varför
inte skjuta först för att vara på den säkra sidan?

Skillnaden mellan att skjuta och inte skjuta i det läget är
det som kallas civilisation. Den västliga civilisatoriska
fernissan är som vår militärpsykolog visar mycket tunn.
"Vad anser ni om den västliga civilisationen?" frågade man
en gång Gandhi. "Det skulle vara en mycket bra idé", svarade
han kort.

Det ironiska i denna kråksång är att Afghanistan är ett land
där rådande sedvänja, pushtunwali, förbjuder varje rättrogen
muslim att kröka ett hår på den främling som kommer
obeväpnad.

Själv har jag genomkorsat Afghanistan vid tre tillfällen
under kriget mot Sovjet på 80-talet och lagt mitt liv i den
demoniserade gerillans händer och aldrig
känt mig osäker.

Stefan Lindgren

Patrioter och landsförrädare

Ett tema i dagens God Morgon världen var "den nya patriotismen".
Utgångspunkten var Rapports opinionsmätning som påstås visa
att en majoritet av alla partiers väljare utom (v) stöder den
svenska krigsinsatsen i Afghanistan.

Som jag har påpekat snedvrids undersökningen av att hur frågan ställs.
Men det intressanta här är hur snabba journalisterna är att sätta beteckningen
"patriotism" på opinioner av typ "gula bandet".


"Pater" är fader, patriotism fosterlandskärlek.
Den militära insatsen i Afghanistan innebär att svenska soldater
för relativt hög lön underställer sig Nato:s kommando i en ockupation
av ett fjärran land.

Rent definitionsmässigt är det rena motsatsen till patriotism. Om man
dessutom betraktar de djupare aspekterna - att krigsdeltagandet bryter
mot en rad "svenska värden" som neutralitet, alliansfrihet och 200 års
fredlig utrikespolitik är det ännu tydligare att detta är något helt annat
än traditionell patriotism eller fosterländskhet.

Ser man till grundlagen säger kap 10, paragraf 9 i 1974 års regeringsform:

"Regeringen får insätta rikets försvarsmakt eller del därav i strid för 

att möta väpnat angrepp mot riket. Svensk väpnad styrka får i övrigt 

insättas i strid eller sändas till annat land endast om

1. riksdagen medgiver det,

2. det är medgivet i lag som angiver förutsättningarna för åtgärden,

3. skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse 

eller förpliktelse som har godkänts av riksdagen"

Det är ganska uppenbart att avsikten varit att svensk krigsmakt ska
användas till att försvara Sverige eller till uppdrag som följer av de
tre punkterna. Nu har riksdagen valt att tolka dessa punkter som
var för sig tillräckliga villkor och inte som ett sammantaget krav på
en utländsk truppinsats, vilket vore den logiska läsningen.

Höga vederbörande har ägnat sig åt kreativ lagtolkning.
I SOU 2003:32, s 56 (Vår beredskap efter 11 september) återges
bestämmelsen men med ett listigt instoppat "eller" mellan sats 2 och 3
"eller skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskommelse".
Genom att pilla in det lilla ordet "eller" eller genom att tänka sig - eller tyst
komma överens om - att det står där löser höga vederbörande problemet
att Sverige inte har någon förpliktelse att delta i USA:s krig.

I så fall faller Sveriges deltagande i Nato/Isaf eftersom det inte finns
någon överenskommelse eller förpliktelse som tvingar Sverige att
ha trupp i Afghanistan.

Tidigare har grundlagen dessutom underbyggts med ett förbud
mot att kommendera svensk militär utomlands. Först togs detta förbud
bort för stamanställda officerare och nu har värnplikten avskaffats
så att hela regeln blivit obsolet.

Nu står det fritt av krigsmakten - med Natomeriterade generaler
i spetsen som t ex Anders Lindström, tidigare insatschef i Afghanistan,
att värva unga pojkar och flickor till tjänstgöring i Nato/Isaf:s krig.
Jag känner till fall där 18-åriga pojkar sökt övertalats att skriva på.

Brottsbalken 19 kap:12 § kriminaliserar just värvning av krigsfolk
till främmande krigsmakt:

Om någon "här i riket värvar folk till främmande krigstjänst eller
därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva sig
ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till
böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig,
till fängelse i högst två år. Lag (1974:565).

Nåväl, brottsbeskrivningen föregås av brasklappen "Om någon 
utan regeringens tillstånd..." varför förbrytarna i detta fall går fria.

Sammanfattningsvis innehåller både grundlag och brottsbalk en rad
reminiscenser från den tid Sverige var en suverän nation som såg
alliansfrihet i fred och neutralitet i krig som grundläggande.

Ingen statskupp i världen hade mer effektivt kunnat undanröja alla dessa
hinder till förmån för en rättsupplösning i EU- och Nato-anpassnings
tecken.

Än så länge hindrar oss dock inget att kalla saker vid dess rätta
namn - anslag mot den konstitutionella ordningen är högförräderi,
den som värvar krigsfolk åt främmande makt och söker påverka
landets politik efter främmande makts intressen är landsförrädare.
Inte patriot.

Stefan Lindgren

Talibanernas videoarkiv

Talibanerna kämpar numera också på nätet. Deras hemsida
Alemerah, Emiratet, har flera gånger hackats och stängts. I
går, 19 februari, var den uppe, men idag 20 februari är den
stängd.

TV-stationen Al-Jazeera klagar på att de regelbundna
attackerna på talibanernas hemsida gör nyhetsrapporteringen
ensidig.

En sida som just nu fungerar är Alemarahs videoarkiv:
http://salamkhan.blip.tv/

Stefan Lindgren

För få civila dör?

Jan Guillou i Aftonbladet 16 februari häpnar över "världsreportern" Ulf Nilssons
reportage från Tampa i Florida där amerikanska (och svenska?) officerare i
vit skjorta styr det globala kriget mot "terrorismen".
"Ingen är lycklig över att cirka 50 civila dör för varje säker terrorist, men
vad göra? Krig är krig...", skriver Nilsson (Expressen 9 februari).
Nilsson är verkligen osedvanligt läskig.
Men så hamnar jag i New York Times.
I en så kallad "op-ed" eller debattartikel i dagens NYT (18/2) skriver en Lara Dadkhah:

"Så i en modern tappning av det självklara - att krig är skadliga
för civilbefolkningen - har den amerikanska militären börjat bygga sin
doktrin på tanken att döda civila är skadligt för krigföringen.
Problemet är att inget tidigare krig har någonsin lämnat övertygande
bevis för detta påstående… En överbetoning på civilskydd håller nu på
att tvinga amerikanska trupper på defensiven i vad som är avsett att
vara en storoffensiv…

Naturligtvis betyder inte det att USA och Nato bör vara omedvetna
om civila dödsfall, eller föra ett 'totalt' krig i Afghanistan. Men
uppenbarligen har dock pendeln har svängt för långt till förmån för att
undvika att döda oskyldiga till varje pris. General McChrystals direktiv var
välmenande, men de höga idealen är i grund och botten en lögn, och en
omoralisk sådan dessutom, eftersom den låtsas att krig kan vara rättvisa
och humana.

Krig är alltid fula, och alltid monstruösa, och bäst att undvika. Har
de väl börjat måste dock målet även för ett 'långt krig' vara seger på
så kort tid som möjligt, med alla fördelar det har."

Innebörden av Dadkhahs okommenterade artikel är alltså att USA:s armé
dödar för få civila i dagsläget, visar för stor hänsyn till
civilbefolkningen.

Det är intressant att se vilka ideologiska vålnader som stiger fram
ur historiens garderob, när krigspsykosen tilltar.

Mera civila döda! Mindre hänsyn till människoliv!
Och vilka är det som skriver sådant här? De behöver inte ens vara
inbäddade, Joanna Hildebrandt.

Som en CIA-agent förklarade för Washington Posts Philip Graham någon
gång på åttiotalet:

"You could get a journalist cheaper than a good call girl, for a couple
of hundred dollars a month".

(Man kan få en journalist billigare än en ett bra hotellfnask, för ett
par hundra i månaden" (blueskysunshine.org/blog 9/1 2010).

Med stor möda lyckades Glenn Greenwald på http://www.salon.com/ gräva fram att
Dadkhah arbetat som "dataanalytiker" för USA:s krigsmakt i de pågående
krigen i Irak och Afghanistan. Intresset ljuger inte.

Stefan Lindgren

Bilden: Flyktingar från Marjah, undan USA/Isaf:s trupper.

Ingen opposition att tala om

Riksdagens utrikespolitiska debatt var tyvärr inte särskilt
upplyftande.
Problemet är att den pösmagade Carl Bildt har en linje som
han följer. Det är visserligen Dick Cheneys, Paul Wolfowitzs och
David Rumsfelds linje men kraven på att komma med något
originellt är inte så stora i den svenska ankdammen.
Oppositionen har ingen linje.


I den allt överskuggande frågan om kriget i Afghanistan
hade man inget att komma med, mer än Urban Ahlins försäkran
att oppositionen står bakom de svenska trupperna.

Vänsterpartiets Hans Linde sa:

"En politik för Afghanistan som tar sin utgångspunkt i solidariteten
utgår från det afghanska folkets behov. Att afghanerna inte behöver
fler soldater, bombanfall eller militäroffensiver, men att behovet är
enormt av fler skolor, arbetstillfällen, vårdcentraler. När hökarna
både i Sverige och i Washington nu ropar efter mer trupp kan det vara
nbra att påminna om att kostnaden för att ha en svensk soldat i
Afghanistan motsvarar kostnaden för att ge 1400 afghanska flickor och
pojkar utbildning i ett år. Det borde göra valet enkelt för den som
sätter solidariteten främst."

Linde ägnade sig sedan åt att nagelfara svenska företag
och ta upp olika irredentistiska rörelser runt om i världen.
Efter att ha lyssnat på honom, Bodil Ceballos (mp), Fredrik
Malm (fp) och några till kan man sammanfatta det så att
Nato-medlemskapet har man olika syn på men resten
är opposition och regerande allians rätt överens om.

T ex är båda lägren för sanktioner mot Iran, trots att vi
vet att FN-sanktioner är första steget mot ett USA-anfall.
Det vilar en sorts naiv världsförbättrarmentalitet över
församlingen. Som om det är Sverige som avgöra när var och
hur det ska pumpas olja i världen exempelvis.
V, mp och kd är i grunden lika moraliska i sin
"utrikespolitik". En vill frälsa oss från kvinnovåld och en
annan från barnpornografi. Det är frågor som i bästa fall
har oklar adressat.

Samtidigt slarvar man oförlåtligt med de principiella
frågorna som rör svensk alliansfrihet och neutralitet i krig.

V borde ha tagit uppgiften att bygga bredast möjliga allians
mot det svenska krigsdeltagandet på större allvar. Vi måste
ju vinna även "fnoskiga" abortmotståndare i denna fråga!

Urban Ahlin var med sina JA_NEJ-frågor till Bildt trots allt
den mest stringente. Han ville bl.a. veta om Bildt tänker
dra in Sverige i Nato:s krigsplanering för Baltikum.

Där bränner det till och svaret han fick var förstås
öronbedövande tystnad.

Nästa svenska krig får vi läsa om på Carl Bildts blogg.
Socialdemokratins svek i Afghanistandebatten har jag skrivit
om på annat håll och jag har framfört det till Urban Ahlin
personligen

Uppgiften nu måste vara att hjälpa Obama. Han har sagt
juli 2011 - då är det väl inte rimligt att lilla Sverige ska
stå kvar i klaveret längre.

Stefan Lindgren

Lasse Wilhelmsson ut ur garderoben

Jag har försvarat Lasse Wilhelmsson på den här sidan. Men
jag tror inte att jag gör det något mer. Hans senaste opus,
ett tal till minnet av Dresdensbombningarnas offer är så
fullt av tveksamheter och felaktigheter att inte ens tio
vise män skulle kunna räta ut dem.

Ta bara följande passus:

"Historierna om lampskärmar och tvålar visade sig vara
påhittade. Ändå utnyttjades de av den Judiska Antifascistiska Kommittén.
En av dess ledande medlemmar, den framstående författaren
Ilja Ehrenburg, var Stalins främste propagandapostel i
kriget mot Tyskland. I flera beryktade populära
skriftställningar uppmanade han de ryska soldaterna att döda
tyskar för att de var tyskar, så många som möjligt, inte
bara soldater. Men även att krossa de tyska kvinnornas heder.
Det blev allmän politik för Röda armén att tyska kvinnor
skulle våldtas. Någon motsvarighet gällde aldrig för den
tyska."

Ehrenburgs artikel "Döda!" från 12 juli 1942 är den som
oftast citeras. Men när han då talade om att ungefär "döda
tysken där du ser honom", om vilka tyskar kunde det då
ha handlat? Om ockupanter naturligtvis. (Därmed vill jag
inte ursäkta Ehrenburg, men något nyansera fördömandena av
hans ordval.)

När han upprepade liknande skrivningar - och Sovjetarmén
redan stod på tysk jord - tillrättavisades han snabbt. Mest
ryktbart av Georgij Aleksandrov 14 april 1945 i
Pravda (Aleksandrov satt i CK; inte kompositören som jag
tidigare felaktigt angav).
http://vivovoco.rsl.ru/VV/PAPERS/HISTORY/ERENBURG/GFA.HTM

Den judiska anti-fascistiska kommittén upplöstes 1948 och
"Svarta boken" som sammanställs under Ehrenburgs
redaktörskap utkom aldrig.

Det intressanta är att ungefär samma händelsesekvens används
av Lasse Wilhelmsson m fl till att bevisa Sovjets rasistiska
hat mot tyskar och av israeliska apologeter till att bevisa
Stalins påstådda antisemitism. Måltavlan är densamma,
argumenten diametralt motsatta.

Så går det när man snabbt ska hitta enkla förklaringar till
komplicerade händelseförlopp.

Påståendena att Ehrenburg/Stalin ska ha uppmanat till
massvåldtäkter är en skriande lögn. Den går tillbaka på den
nazistiska propagandan, där det cirkulerades påhittade Ehrenburgcitat
av just den innebörden. (Se Thomas Urban i Süddeutsche Zeitung
14 april 2005).

Britten Anthony Beevor har äran av att ha återupplivat denna
propaganda när han i sin bok Berlin 1945 gav trovärdighet åt
uppgifterna att 7 % av alla kvinnor i Berlin skulle ha
våldtagits.

Som synes har Lasse Wilhelmsson hamnat i gott sällskap. Han
tillhör nu den kategori judar som inte kan få över sina
läppar ett enkelt Tack till de 27 miljoner sovjetmedborgare
som offrade sig i kampen mot Hitlerfascismen. Än mindre
erkänna att det var i Sovjetunionen som den största judiska
befolkningen, bl a flera miljoner flyktingar, räddades undan
förintelsen.

Stefan Lindgren

Svenskar för en FN-insats som inte finns

Rapport presenterade 16/2 en ny Synovate-mätning som påstås visa att det
skett en kraftig omsvängning av opinionen till förmån för svensk
truppnärvaro i Afghanistan.

Men liksom de tidigare mätningarna visar den att allmänheten är mycket
känslig för hur frågan ställs.

Synovates fråga lyder: "Är du för eller mot Sveriges deltagande i FN:s
militära insats i Afghanistan?"

Som bekant har inte FN någon militär insats i Afghanistan? Men OM...
Om inte om hade varit hade kärringen dödat björnen med kvastskaftet,

Den enda undersökning hittills som haft en neutral formulering av frågan
är Riksdag & Departements mätning som publicerades på julafton i fjol.

Med detta inte sagt att många kan ha låtit sig påverkas av det mycket
envisa tutandet från politiker och media om att detta är en fredsinsats
och att våra pojkar och flickor där nere är hjältar.

Det märkliga är ju att en stor del av svenska folket, vare sig det är en
tredjedel, hälften eller två tredjdelar (som R & D-enkäten visade) är
det fantastiskt att så många tänker själv - i strid med nästan allt som
sägs i media.

Stefan Lindgren

Bilden: "Viet Cong! Det här är en symbol för döden". Ett flygblad som
USAs 246:e PSYOP-kompani spred i Vietnam 1967.

Anden ur flaskan

Göran Greider, Dala-Demokraten; Hanne Kjöller, Dagens Nyheter och
Elisabeth Sandlund, Dagen - tre ledarskribenter från vitt skilda håll
var överraskande nog eniga i "Godmorgon världen" om att det vore fel att
skicka mer trupper till Afghanistan.

Mest förvånande var Hanne Kjöller som visserligen hade en brasklapp om
att fler soldater i viss lägen kunde behövas tillfälligt men i huvudsak argumenterade
för att de militära medlen sannolikt inte kan uppnå de uppsatta målen.
Anden har nu sluppit ut ur flaskan. Det är möjligt att diskutera den
svenska truppreträtten från Afghanistan utan att bli stämplad som galen
taliban - vilket vi i Afghanistansolidaritet utsatts för i åtta år.
Jag minns Tom Haydens förutsägelse från hans Sverigebesök i höstas där
han sa att det skulle bli en "rusning mot utgångarna" så snart uttåget
kommit på dagordningen.

Vem vill inte vara med och dela äran av att ha återinfört en realism i
Afghanistandebatten?

Till alla som nu vänder på en femöring är det bara att säga: Välkomna!
Det är inget skamligt med att byta åsikt!

På DN:s ledarredaktion bli Hanne Kjöller nu den fjärde som markerat en
omsvängning sedan de kommit ut ur kapten Ekdals skafferi (Niklas Ekdal
med bakgrund på Fst-Und) slutade sin anställning:

Först Barbro Hedvall, sedan Peter Wolodarski och Henrik Berggren och nu
Hanne Kjöller.

Utan överdrift håller något på att hända.

När resultaten av USA:s pågående surge klarnar kommer säkert ännu fler
att vända. Man intar med buller och bång en stad, Marjah, med 80 000
innevånare - på slättlandet, fem km från huvudvägen Kandahar-Herat. Det
kräver 15 000 ockupanter.

Det innebär att USA tömt huvuddelen av sina förstärkningar på denna
operation. Några kilometer från Marjah börjar stigningen mot Hindu Kush
och de skyddande bergen.

Nej, slaget är förlorat. Det som nu sker är bara uppvisningsstrider.
Ungefär som dem Sovjetunionen ställde till med mellan 1987 - när uttåget
beslutades - och 1989.

Visserligen kan många människoliv gå till spillo, men det ändrar inte utgången av kriget.

USA kan inte segra i Afghanistan! Nederlaget är ett faktum. Jag minns
afghanernas reaktion på Gorbatjovs reträttbesked 1987 och ställde mig undrande till
att de faktiskt vågade tro på honom.

Men de trodde inte på honom, de visste sin egen styrka.

Resten är nu transportsträcka som kan bli mer eller mindre lång, mödosam och blodig.

Stefan Lindgren

Gula febern i gula pressen

Nu jobbas hårt i riksdag och departement för att uppbåda "patriotiskt"
stöd för "våra" trupper i Afghanistan.

Plötsligt dyker det "gula bandet" upp som en symbol för dem som har
någon "där ute" som försvarar afghanska kvinnors rättigheter med
haubitsar, granatkastare, demonstrationsbekämpning och lönnmord på
byledare.
I november drog Svenska Dagbladet på ledarplats igång kampanjen för
"gula bandet". "Föreningen Kustjägarveteranerna" och "Fredsbaskrarna"
står för försäljningen.
Svenska Dagbladet skrev:
"Det gula bandet är en internationell symbol som överallt har samma
betydelse. Stöd våra soldater. Att köpa och bära det hjälper
veteranförbunden direkt, men signalerar också deltagande. Sverige står
inte utanför."
Även bortsett från syftet, att förhärliga västvärldens våldtäkt på
världens tredje fattigaste nation, är skrivningen lögnaktig.
Gula bandet har helt olika betydelse i t ex Japan (hederstecken för
välförtjänta medborgare) och Filippinerna (anti-Marcossymbol) och
Malaysia (för pressfrihet).
Beträffande gula bandet i Sverige heter det helt riktigt i Wikipedia:
In Sweden jingoist groups have tried to introduce it as a troop-
supporting symbol, but with very limited success as a majority of the
Swedish people is against Swedens participation in the Afghanistan war.
(I Sverige har hurrapatriotiska grupper har försökt införa det som en
truppstödjande symbol, men med mycket begränsad framgång eftersom en
majoritet av det svenska folket är emot Sveriges deltagande i kriget i
Afghanistan.).
Stefan Lindgren

Den enkla frågan

Vad Allan Widman nu gör är det klassiska talartricket. Ni
minns prästen som strök för i kanten på sitt manus -
argumentationen svag, höj rösten!

Han vill öka antalet soldater i Afghanistan med 100 man. På
vilket sätt det skulle minska sannolikheten för att svenskar
kommer hem i kistor framgår inte.

Sten Tolgfors är också ute och försöker möta den oro som
följer på de svenska förlusterna. Om vi bara alla sluter upp
(och vänstern och miljöpartietiet slutar konstra), så ska
allt bli bra.

Låt oss alla sätta på oss Yellow ribbons, ta varandra i
handen, trycka på Ja-knappen - och blunda!

Det är en usel politisk linje. Vi vet att det är en
tidsfråga när nästa parti döda svenskar kommer hem. Vi vet
att kriget i Afghanistan är utsiktslöst - det har den
främste krigsherren, Obama, redan medgett genom att besluta
inleda reträtten senast juli 2011.

Att regeringen är närmast förvirrad faragår av att Gunilla
Carlsson lyckats få till stånd ett extra
regringssammanträde - om vad: Om hur nya dödsoffer ska
undvikas, om hur det nödvändiga uttåget ska planeras för att
kunna ske säkert och utan alltför stor prestigeförlust för
Sverige.... Nej, om huruvida Sida ska få tillåtas minska
antalet tjänster i Afghanistan med en (1).

Genom detta extra regeringsmöte tror man att det ska framstå
som att alliansregeringen värnar det civila biståndet.

Sanningen är ju att kriget håller på att äta ut det. 1.
Genom att sluka resurserna. Bara en krona av fyra går till
civilt bistånd och 2. Genom att kriget uppenbarligen gör det
allt svårare att bedriva hjälparbete.

Det är klart att om man satsar 5 ggr Afghanistans BNP på att
bekriga landet, som USA gör, spelar biståndet på en bråkdel
av landets BNP mycket liten roll.

Den enkla fråga som alla blodtörstiga krigshetsare bl.a.

Carl Bildt
Sten Tolgfors
Allan Widman
Jens Orback
Nalin Pekgul

nu bör svara på är: När är det nog?

Hur många afghaner ska behöva dö för ert ideologiska projekt
att införa västerländsk demokrati och befria kvinnorna i
Afghanistan med vapenmakt?

Hur många svenskar ska behöva komma hem i kista innan ni har
fått nog?

Stefan Lindgren

Snyggt jobbat i TV-debatt!

Snyggt jobbat!

F d riksdagsman Tom Heyman (M), bilden, riksdagsman Hans Linde (V)
fd riksdagsman Per Garthon (Mp) argumenterade alla väl i en hop (i huvudsak)
glupande krigsivrare i SVT-debatt tisdag.


Tom Heyman tystades ned av en ungmoderat som till och med påstod att
talibanerna låg bakom 11 september-attentaten. En så grov felaktighet
föranledde inte minsta reaktion från programledaren. Oproffsigt!
Nina Hjelmgren, SAK, talade om att skilja ISAF från Nato, vilket torde
vara lika svårt som att ovispa en omelett.

Några afghanska invandrare som försökte ingjuta lite realism med överröstades av
före detta legoknektar och en liberal med "yellow ribbon" - det
amerikanska tecknet på kavajslaget som visar att man har nån anhörig
"out there" vid fronten i Baghdad, Yemen, Kabul, Pakistan eller nån
anannstans där "kriget mot terrorn" pågår.

Det är betecknande att dessa krigsanhängare till och med kopierar
dessa den amerikanska krigsmaffians yttre insignier.

De flesta som tar värvning för att kriga i Afghanistan är nog inga
duvungar. De är ute efter snabba pengar (från 40 000 kr/mån inkl risk-
och utlandstillägg och traktamenten), spänning och våld. Jag beklagar de
efterlevandes föräldrar som kan vara fullständigt oskyldiga.
Notera att försvarsstaben i inget fall kunnat ge en sammanhängande
berättelse för dödsfallen, för då skulle man tvingas avslöja vilket
skumrask man håller på med: Avrättningar av oönskade personer som
byledaren Matiullah i Boka (dec 2005), fängslanden på order av
de styrande krigsherrarna och knarkprofitörerna i Mazar, överlämnande
till afghanska eller amerikanska tortyrkamrar...

Det finns ingen annan politisk fråga där man har för vana att inbjuda
betalda mördare att argumentera för sitt hantverk.

Carl Bildt har förresten fortfarande inte svarat på en fråga jag ställde
honom, till vem den svenska truppen utlämnar sina fångar. I sin senaste
proposition säger han att det måste vara till nån som respekterar
mänskliga rättigheter. Det gör inte den afghanska regeringen som
torterar och avrättar fångar.


http://svtplay.se/t/103450/debatt
Stefan Lindgren

Minnesprogram om Norrskensflamman

Gunilla Bresky har ställt samman ett minnesprogram om mordbranden
på Norrskensflammen, som skedde i början av mars 1940.

Det sänds den 27 februari 14. 03 i P1 under rubriken
Natten mot den 3 mars 1940.


Bl a har Ruth Bohman intervjuats om sina minnen från begravningen.
Fem människor dödades, varav två barn, och ytterligare fem
personer skadades. Tidningshuset ödelades helt. Ansvariga
var stadsfiskal Ebbe Hallberg, kapten Uno Svanbom, tre andra
officerare och en journalist på Norrbottens-Kuriren,
Hedenström. Attentatet planerades i tidningen
Norrbotten-Kurirens redaktionslokaler.

I rättegången som följde behandlades aldrig det faktum att
fem personer dött. Rättegången gällde skadegörelse på annans
egendom. De skulle de ersätta försäkringsbolaget samt utge
en mindre summa pengar till tidningsföreningen Norrskenet
för driftstoppet. Mamman till Arthur Hellberg, en av dem som
dog i attentatet, försökte få skadestånd för att hennes son
dött men tillbakavisades av rättens ordförande med
hänvisning till att hon "inte var behörig" att komma med
några krav.
Stefan Lindgren

Lena Melin med magen i vädret

Lena Melin i Aftonbladet vet precis hur det ligger till.
Sveriges krigsdeltagande i Afghanistan "bottnar" i en solid
svensk folkopinion.

Hur kan det då komma sig att SIFO i sin telefonbuss 7-10
december på ett lika stort material kom fram till helt andra
siffror?


På frågan: "Tycker du att Sverige ska delta med militära
insatser i Afghanistan eller tycker du inte det?" svarade 32
procent ja, 59 procent nej och 9 procent var tveksamma.
Men i Aftonbladets undersökningar har man smugglat in det
lilla ordet FREDSFRAMTVINGANDE:

"I Afghanistan pågår en fredsframtvingande militär insats
där Sverige deltar. Är det rätt eller fel att Sverige har stridande
förband i Afghanistan?"

Då får man siffrorna 46 procent ja, 35 procent nej och 19
tveksamma.

Vem kan egentligen vara emot att FRAMTVINGA FRED. Fred är en
bra sak. Om den bevisligen gick att FRAMTVINGA i Afghanistan
skulle nog 100 procent vara för den.

Men det USA/Nato framtvingat är ju KRIG. Aftonbladets fråga
bygger på det formellt riktiga påståendet att Isafs "mandat"
från FN:s säkerhetsråd är ett kapitel VII-mandat, således
fredsframtvingande.

Det är betecknande att när man skalar bort detta
formalistiska hokus-pokus är alltså en klar majoritet av
svenska folket mot den svenska militära insatsen i
Afghanistan.

Som vanligt gäller att som man frågar för man svar. Men en
avskalad, maximalt entydig fråga ger etta annat svar än det
politikerna och deras patruller av små förklarande
mediaorakel vill ha.

Stefan Lindgren

Den svenska truppen två man mindre

Den svenska truppen i Afghanistan har blivit två man mindre.
Det är bara att beklaga att truppminskningen sker på detta sätt och inte
på det sätt som vi i Afghanistansolidaritet har föreslagit, genom att
Sverige börjar trappa ned det militära engagemanget till förmån för en
civil hjälpinsats.



Kom ihåg att det är den politiska och militära eliten som har valt det
militära äventyret i Nato:s ledband, som medvetet har dragit på oss de
här totalt onödiga dödsfallen.

Att som Expressen försöka dra igång någon "Stöd våra soldater"-kampanj
är helt opåkallat.

Som Eva Moberg säger: "Om soldaterna är våra ska dom hem". Levande. Nu.

Det intressant är att alla USA-epigoner plötsligt har drabbats av en
total dövhet och blindhet. Ingen tycks ha hört USA:s president Obama
uttala att de amerikanska trupperna ska börja sitt återtåg i juni nästa
år.

40 miljoner amerikanska TV-tittare hörde när han i West Point sa:

"By July 2011, we're gonna move into a
transition phase where we're drawing our troops down."

I Rosenbad och på de svenska ledarredaktionerna finns uppenbarligen inte
någon som har hört honom.

49-dollarsfrågan nu är: tänker Carl Bildt, Sten Tolgfors och resten av
krigsivrarna låta svensk trupp fortsätta föra krig i Afghanistan längre
än USA?

Om USA nu äntligen börjar planera för återtåget, ska Sverige då planera
för en upptrappning som dessa herrar uppenbarligen gör.

Vi vet nu vad deras linje innebär i praktiken: att den svenska truppen
kommer hem i mycket små bitar.

Det är ett tragiskt felslut som dessa herrar (inklusive Göran Persson,
Björn von Sydow m fl som först slog in på krigsvägen) bär ett stort
ansvar för. Om inte annat så kommer de att gå till historieböckerna för
detta.

Stefan Lindgren

Grattis Roy, grattis Kajsa!

Roy Andersson har fått Leninpriset och Kajsa Ekis Ekman Robespierrepriset.
Grattis! Båda är välförtjänta.
När jag var en ung gymnasist, så kom Roy Andersson som vikarie i svenska
till min skola.

Det var några vårmånader när det ibland var för varmt
för att sitta i en skolsal. Eleverna gick upp i rök och cyklade ut till
Gustavsvik för att lyssna på musik, bada och leva rullan.
Den övergivne vikarien, Roy, var dock inte dummare än att han också kom
dit ut till friluftsbadet, och samlade ett gäng kring sig och började
snacka om film och litteratur på ett sätt som gjorde oss intresserade.
Jag minns särskilt hur han vurmade för Tjechov, återberättade "Damen med
hunden" för oss och förklarade vad som var så genialt med novellen.
Vi var 16 och han litade på att vi förstod. Några av oss blev mycket
litteratur- och filmintresserade. 30 år senare fick jag för mig att göra
en nyöversättning av "Damen med hunden".

Lenin gillade förresten Tjechov som dog 1904 även om han inte
kommenterade hans verk. Känt är att Tjechovs roman "Paviljong nr 6" om
missbruk av den psyikatriska vården försatte Lenin i kallsvettning. Han
kände sig plötsligt själv instängd där.

Kajsa Ekis Ekman räddade mig i en debatt om Kambodja och påpekade det
skeva i att det alltid är vänstern som ska stå till svars för lik i
garderoben. Aldrig högern.

Ta nu Maj Wechselmanns nya film "Generalerna och kvinnorna" om
folkmordet i Indonesien på minst en miljon människor efter generalernas
kupp 1965.

Professor Olle Törnquist angriper nu filmen (DN 4/2) för att den inte
återger hans synpunkter att "det var kommunistpartiets politik som
gjorde det möjligt för militären att starta folkmordet".

"Jag måste försvara min integritet", säger Törnquist. Inte. Han måste
försvara sin karriär. Universitetsanställda akademiker i västvärlden
talar bara om en sorts folkmord, nämligen sådana som kommunister påstås
ha begått.

Det är ju en närmast axiomatisk sanning att om floderna i Indonesien
färgades röda av en miljon, kanske tre miljoner fackföreningsmedlemmar,
kommunister och människor som på minsta sätt kom i vägen för de
USA-allierade generalerna så var även detta ETT FOLKMORD FÖR VILKET
KOMMUNISTERNA BAR ANSVARET.

Var det inte judarna som redan genom sin existens "gjorde det möjligt
för nazisterna att starta folkmordet"?

Som räven sa till haren i Krylovs fabel: "Du är skyldig redan genom det
att jag vill äta upp dig!"

Stefan Lindgren

Där läsplattan går in, går vettet ut

Jag tror inte på läsplattorna. Av flera skäl.
För det första har ingen läsplatta ännu uppnått den tydliga
kontrast som den tryckta boken har. En bakgrundsbelyst skärm
har den, men den är farlig att läsa på i det långa loppet
(makuladegeneration är en av vår tid stora folksjukdomar).

För det andra gäller principen att det man inte läser med
penna i hand, det har man inte läst. Det går ut ur huvudet
lika snabbt som det går in.
Experter på kognition kan säkert styrka det magiska samband
som finns redan hos spädbarn mellan hand och hjärna. Ett
aktivt läsande med penna i hand (förstrykningar,
understrykningar, egna kommentarer, anteckningar och
kommentarer) gör att man tillägnar sig, erövrar texten.
På läsplattorna kan man inte anteckna, inte ens stryka för.
För det tredje måste den som vill lära för livet också ha
permanent tillgång till de texter han har läst. Man måste
bygga upp ett eget bibliotek. Delvis kan man naturligtvis
förvara texterna digitalt.
Men den e-bok jag lånat på nätet utplånas automatiskt efter
en tid. Visserligen kan man med programmet Gadwin lura till
sig en utskrift av någon enstaka sida, men den blir inte
bekväm.
Slutsatsen blir att läsplattorna är till för tomt tidsfördriv.
Den som vill ägna sig åt sådant, varsågod. Men pracka inte
på ungdomar och intet ont anande dåliga läsvanor.
Den nya Ipaden har många lockande funktioner, men att läsa
böcker på den lider av samma svagheter som att läsa böcker
på en laptop eller bordsdator.
Nån annan gång ska jag ta upp ljudböckerna som är ett
fantastiskt komplement till pappersboken och inte alls har
samma nackdelar som läsplattorna.
Stefan Lindgren

Carl Bildt idag

Utrikesminister Carl Bildt uttalar sig i Dagens Nyheter 29
januari 2010 och har synpunkter på vilken författning
Afghanistan bör ha.
Med vilken rätt och i vilken egenskap har den svenske
medborgaren Carl Bildt synpunkter på det som bör vara varje
självständig stats prerogativ?

Bildts uttalande blottar den unkna kolonialism som döljer
sig i Afghanistanfrågan. Precis som Sovjetunionen trampade
på Afghanistans suveränitet betraktar dagens höga herrar i
Bryssel och Washington detta land som en dörrmatta, där de
vanemässigt skrapar av sig sina senaste åsikter.

Ser inte riksdagens ledamöter detta? Förstår man inte att en
elementär förutsättning för att lösa Afghanistankonflikten
är att omvärlden betraktar detta land med den respekt som
varje suverän nation förtjänar.

Afghanistan har aldrig varit en koloni och är en
kulturnation med åtskilliga tusen år på nacken, alltså inte
något "territorium" som ska civiliseras av oss med vår i
jämförelse korta civilisationshistoria.

Carl Bildt demonstrerar gång på gång att han har en
dagordning som inte ens kan sägas följa Vita husets utan
går längre. När både president Obama och presidet Karzai
vill diskutera tidsramar för den utländska ockupationen,
motsätter sig Carl Bildt, minister i ett formellt
alliansfritt land, detta.

Detta är något oerhört. Bildt håller på att skriva in som
den som genfört den största svenska devalveringen i
historien. Inte Bengt Dennis 500 procent. En total massaker på
200 års fredlig utrikespolitik.

Med vänlig hälsning
Stefan Lindgren
vice ordförande Afghanistansolidaritet

PS1. Efter att detta inlägg postats kommer beskedet att Karzai
nu talar om att ockupanterna måste stanna i 15 år, tidigare
har han nämnt andra datum. Alltsammans liknar ett spel för
galleriet - där det ockuperade landet står på knä och bönar
ockupanten. Stanna längre! Motvilligt låter sig Pentagon till
sist övertalas.

PS2. Edward Hoppers  tavla från 1960 "People in the Sun" beskriver
väl den sortens säkerhet som Bildt & Co bygger. Man flyttar om
stolarna på övre däck. Ombord på Titanic.

Ett ensamt segel skimrar vitt

Ett ensamt segel skimrar vitt
i havets blåa dis.
Vad söker det i fjärran land?
Vad flyr det från där hemma?

Vågorna spelar - vinden viner
Masten kröks och knarrar
Inte är det lyckan det söker
och inte är det lyckan det flyr!

Över azurblå vatten,
under gyllene sol
en upprorsande ber om storm,
som om i stormen funnes frid!



En dikt av Michail Lermontov (1832) i min tolkning. På bilden Lermontovs
manus och teckning. Det ryska orginalet är rimmat men jag har offrat rimmen
på ordalydelsens altare.

Stefan Lindgren

Censuren på Google

Som några av er vet har jag och några vänner startat
Nyhetsbanken som ett alternativt nyhetsmedium. Hittills har
det dock misslyckats att få Google att registrera
Nyhetsbanken som nyhetsmedium.

Detta trots att "alla" är med där, t.ex. "Nationell idag".
Idag fick jag ett brev från "Google team" som lyder så här:
Hi Stefan,
Thank you for your note. We reviewed your site and are unable to include
it in Google News at this time. We don't include sites that are written
and maintained by one individual. We appreciate your taking the time to
contact us and will log your site for consideration should our
requirements change.
Thanks for your interest in Google News.
Regards,
The Google Team
Jag svarade dem att det finns medier under Google News som
inte har en enda medarbetare, är helt elektronisk genererade
med lånat material från andra sajter. Nyhetsbanken drivs av
en liten förening, Föreningen för oberoende journalistik.
Men den är inte "written and maintained by one individual".
Googles beslut som naturligtvis inte kan överklagas andas
censur.
Du som gillar idén med Nyhetsbanken, hjälp oss genom att
skicka nyhetsartiklar till oss och bredda medarbetarkretsen.
Länka gärna till nyhetsbanken och citera oss fritt.
red@nyhetsbanken.se
Stefan Lindgren

Fakta vederlägger Bratts skräckscenario

17 december intervjudades Peter Bratt i tidningen Resumé under rubriken:
"Vi kunde fått 5-7 års fängelse".
"– Ifall KGB-relationen kommit fram i samband med IB-affären hade vi
fått 5-7 års fängelse hela bunten. Det är hänsynslöst att han gav sig in
i detta då han visste att han kunde kan bli avslöjad när som helst.

"Han var en mycket erfaren KGB-agent och Säpo tappade bort honom på väg
till mötet, fortsatte Bratt i intervjun. "Ifall Säpo hade lyckats följa Gergel är det inget snack om
att vi hade fått 5-7 års fängelse allihopa, säger Peter Bratt.

Att Jan Guillou hellre talar om harmlösa rapporter om Centerns
Ungdomsförbund och Nordiska Rådet och inte sin analys av
socialdemokraternas inställning till Vietnam har sin naturliga
förklaring, resonerar Peter Bratt:

– Det är knappast brottsligt att skriva rapporter om Centerns
Ungdomsförbund, medan regeringens inställning till Vietnamkriget kan
falla in under spionparagafen. Att Jan Guillou har ändrat sin version
har säkerligen att göra med Ingvar Carlssons och Mona Sahlins kraftfulla
reaktion. Han insåg helt enkelt att det hela kunde bli farligt, säger
Peter Bratt."

Med det vi vet idag kan vi slå fast att Peter Bratt har fel. Hela hans
skräckscenario bygger på att KGB-relationen INTE hade kommit fram
till polis och åklagares kännedom.

Men den hade kommit fram. Den hade prövats två gånger och båda
gångerna kom man till slutsatsen att bevisen inte höll.

När chefsåklagare Carl-Axel Robèrt 1973, efter gripandet av
Guillou/Bratt/Isacson, bestämde sig för att en andra gång pröva vittnet
Arne Lembergs trovärdighet, kom han till samma slutsats som hans
kollegor 1967: bevisen höll inte.

Om inte Bratt erkänner detta faktum måste han ju tro att Robért la
fingrarna emellan och avsiktligt ville skona IB-avslöjarna - en orimligt
naiv tanke.

Bevisen höll inte.

Stefan Lindgren

Se även http://stefanlindgren.blogspot.com/2010/01/nya-fakta-om-guillouaffaren.html

Maria - Astrid

Med en viss överdrift kan säga att Astrid Lindgren har varit som en mor
för mig.
När jag rest i olika delar av Ryssland har jag många gånger upplevt att
dörrar öppnats och mungiporna åkt upp en smula
när vederbörande förstått att mitt efternamn är LINDGREN. Man har
uppfattat mig som avkomma eller släkting till den stora Lindgren.

Jag brukar mumla någon invändning, men det hjälper som regel inte.
Hur som helst hade jag ett möte med Astrid här om dagen när jag tittade
på den italienska dramatiseringen av Maria Montessoris liv. Maria
tvingades ju av det katolska bigotteriet leva åtskild från sin son.
När hon håller upp honom som spädbarn säger hon:
Mio, tu sei il mio...
"Mio, min Mio" tänker jag.
Kort senare ansluter sig min hustru Anja framför teven, förundras över
den italienska dubbelmoralen och säger: Det är samma öde som Astrid
Lindgren.
Av helt andra orsaker än katolsk dubbelmoral tvingades ju Astrid lämna
bort sitt barn i Danmark.
Liksom Maria levde hon sedan länge i skuld och längtan efter detta barn
och dessa känslor fungerade som en kärnreaktor i en ovanlig
skapargärning.
Fanns det någon koppling mellan Astrid Lindgren och Maria Montessori?
Astrid kände säkert till Montessori. Maria Montessori dog 1952. 1954 kom
Mio, min Mio, fast utdrag publicerats redan 1950.
I Astrids roman "Kati på Kaptensgatan" (1952) säger Eva: "Ska vi inte ta
och lära oss italienska". Kati gifter sig sedan i Italien.
Och det är inte svårt att finna likheter i synen på barnen.
Stefan Lindgren

Nya fakta om Guillouaffären

"Jan Guillou KGB-spion" får man väl kalla 2009 års stora - eller
mest uppblåsta - avslöjande.
Expressen lyckades på tips av Säpo få ut c:a
17 sidor ur en akt om sovjetdiplomaten Jevgenij Gergel som
överlämnats till Riksarkivet och som innehöll en angivarrapport av
Arne Lemberg riktad mot Jan Guillou.
När nu Riksarkivet i dagarna frisläppt hela
den 800 sidor tjocka Gergelsakten framkommer det ett nytt dokument
som kraftigt devalverar Expressens avslöjande.

I anteckningar från Säpo från 1 november 1973
framgår det att Säpo på nytt, mitt under IB-affären, inkallat
angivaren Arne Lemberg för att försöka få honom att styrka sina
anklagelser från 1967 om att Guillou sysslat med sovjetspionage.
Bara en vecka tidigare, 22 oktober, hade IB-
avslöjarna Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson gripits. Säpo
hade i en razzia bl.a. beslagtagit Folket i Bild/Kulturfronts
bildarkiv och korrespondens.

Men razziorna gav inget. Samtidigt var det
skarpt läge och chefsåklagare Robèrt behövde underlag till häktning.
Utredningen om Arne Lembergs PM hade 1967 lagts ned med slutsatsen
att "det som Lemberg beskrivit knappast kan anses som brottsligt".
Men nu tyckte Robèrt att den kunde komma till pass.
Lemberg var dock inte särskilt samarbetsvillig
och förklarade först "att de tidigare lämnade uppgifterna var
oriktiga". Säpo ville inte lyssna på det örat. Sedan Lemberg skrämts
upp ordentligt bekräftade han uppgifterna men vädjade ändå att inte
bli nämnd vid namn.

Carl-Axel Robèrt tvingades till sist avstå
från att använda Arne Lembergs angivar-PM. Han gjorde uppenbarligen
bedömningen att uppgifterna inte höll i en rättegång.
Åtta dagar efter samtalet med Lemberg
beslutade tingsrätten att häkta Guillou, Bratt och Isacson "på
sannolika grunder misstänkta för spioneri", vilket de snerae dömdes
till vardera ett års fängelse för.

Istället för en anklagelse om spioneri för
Sovjets räkning hade Robèrt stannat för formuleringen att de åtalade
haft "indirekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda". Eftersom
åklagaren inte kunde styrka att deras syfte var att spionera, så
valde han en brottsrubricering som innebar att de ändå borde ha
fattat att främmande makt gagnades av deras avslöjanden. En vågad
konstruktion betingad av bristen på bevis.

Två gånger - 1967 och 1973 - har alltså
anklagelserna mot Guillou för olagliga KGB-kontakter synats av Säpo
och åklagare. I båda fallen kom man fram till att de inte höll.

Stefan Lindgren

Dokumentet finns att läsa på http://www.nyhetsbanken.se/arkiv/lemberg.html

Don't call us...

I dagens Dagens Nyheter (15/1) säger statsminister Reinfeldt
att han har svårt att se poängen med att ringa Obama
angående Saab:s nedläggning.
Men herre gud, Obama är ju boss för amerikanska staten, som
numera äger GM, som äger Saab.

Vem annars skulle Reinfeldt ringa!

I själva verket vittnar hans uttalande om det verkliga
maktförhållande som råder mellan Vita huset och Rosenbad.
"Don't call us, we call You".

Det vill säga dom ringer när dom behöver mer trupp i
Afghanistan, hjälp att frakta fångar till CIA:S tortyrcentra
med mera.

Vi ringer inte dom. Inte för en sån skitsak som att 15 000
(Saab med förlorade jobb hos underleverantörer) mister
jobbet.

Reinfeldt har loggat ut från inrikespolitiken, ser jag en
rubrik någonstans. Men här hade han ju ett tillfälle att
använda sin internationella ryktbarhet.

Det är inte rättvist att Maud Olofsson ensam ska bära hundhuvudet
för regeringens handlingsförlamning i Saab-frågan när hennes
parti nu är i fritt fall i opininionsmätningarna. Det var
alliansens linje. Att oppositionen inte är mycket bättre
förändrar inte saken. Två fel gör inte ett rätt.

Stefan Lindgren

Mord i valfrihetens namn

Posten ska lägga ner sina företagscenter. 337 kontor och 585
heltidstjänster ska bort senast den 1 januari 2013.
Det var något av det mest idiotiska jag har hört!


En talesman för Posten säger att besöken har minskat och att det resterande
behovet kan ersättas med att t ex Posten kommer och hämtar.

Vad är det som gör en ICA-handel så väl skickad att hantera stora
mängder post (mer än låga löner, ohälsosam miljö, avsaknad av
facklig medvetenhet)?

Jag skickar fyra gånger om året ut en tidskrift i 400-
500 exemplar. Plus att jag varje vecka har mer eller mindre
intrikata ärenden som rek, ass och postförskott. Jag vet att mina ung-
domar som slavar på ICA klarar det mesta, men jag det finns ärenden som
sköts bäst på ett postkontor med för syftet speciella lokaler och
speciell personal.

Istället för att kraftsamla och utveckla tjänsterna via Företagscenter
och även låta allmänheten som av någon anledning inte
är nöjda med ICA-handlarens service utnyttja dessa, väljer
Postledningen en destruktiv idiotlinje.

Löftet om att Postens gula lastbilar ska ut och irra ännu mer och
söka människor i hemmet som arbetar mellan 7 och 16 ser jag som
ett löfte om ökad olönsamhet och ytterligare nedskärningar framöver.

Det skiner igenom att små Räknenissar trippat fram på tårna
rätt länge för att räkna ut en så idiotisk lösning.

Om målet är att slå ihjäl Posten som nationellt serviceföretag
är det ett genidrag (det smartaste nissarna kommit på sedan
avvecklingen av Svensk Kassaservice och dessförinnan
den sanslösa slakten på de vanliga postkontoren).

Det är ett under att företag stått ut så länge att misshandlas
av posten. Vi har länge betalat t ex 40 kr för att skicka
en enkilosbok som AdLibris skickar för 15 kronor med
sina specialavtal med privata transportföretag.

Vi har stått ut med detta för att alla tänkande människor
inser att det bevövs en nationell posttjänst i Sverige, ett stort
och glesbefolkat land.

Förbättra gärna Posten, men ta tillbaka nedläggningen. Ögonaböj!

Stefan Lindgren

Inhägnad - uthägnad

Ta fram ett rutat papper och sätt ett kryss för en varg i mitten.
Så ritar du x antal inhägnade kvadrater runt omkring vargen. Till sist
har vargen som skulle vara utsides blivit insides.

Det är rent logiskt slutpunkten för den rovdjurspolitik som bl a Hanne
Kjöller förordar (se DN 14 januari).

Alltså varg ska leva i hägn i befolkade områden. Vad blir de långsiktiga
konsekvenserna för rasen? Domesticering naturligtvis. Alla våra hundar
är ju till syvende och sist resultat av en sådan process.

Den som vill se hur krokigt Kjöller tänker ska läsa hennes krönika där
hon bl a

- jämför invandrare och vargar (nog för att det finns invandrare med klös
men...)

- påstår att det egentligen bara finns två alternativ att lösa problem
med trafiktäta områden: att flytta och att "skjuta mot bilarna".

Man undrar, vem förordar enligt Kjöller det senare alternativet?
Anarkister, påstår hon.

Och varför avfärdar Kjöller den politiska möjligheten - att kräva beslut
om en vettig trafikpolitik?

Det är intressant. Idealbilden av en journalist är att han/hon förmår
att beskriva verkligheten och ge röst åt människors problem på sådant
sätt att det främjar vettiga politiska förändringar.

Men inte Hanne Kjöller. Hon är ständigt ute efter att ta allmänheten i
örat och lära den veta hut (att inte skjuta på bilar t ex).

Stefan Lindgren

En glad nyhet

De som tittade på Rapport 12 januari fick sig en glad nyhet till livs.
Det svenska försvaret har gått med över en miljard "i överskott". Ett
överskott som enligt försvarsminister Sten Tolgfors beror på att
militären varit "duktig". "Överskottet" innebär, påpekade Tolgfors
påpassligt, att "Sveriges internationella åtaganden" (drängtjänster åt
ockupationsmakten USA/Nato i Afghanistan) säkras.

Man tvingas nypa sig i armen. Sen när kan en krigsmakt som årligen
slukar 40 miljarder av skattebetalarnas pengar gå med "överskott"?
Om krigsmakten har gjort av med 39 miljarder så är kostnaden 39
miljarder, överskottet NOLL.
Om krigsmakten har gjort av med 40 miljarder så är kostnaden 40
miljarder, överskottet fortfarande NOLL.
Jämför det här lustiga sättet att förvandla försvaret till en virtuell
vinstmaskin med hur SAAB:s nedläggning behandlas i samma nyhets-
medium.
På elva år har SAAB gett en "förlust" med 25 miljarder kronor.
Under samma tid har dock företaget betalat in skatter och avgifter till
svenska staten för det mångdubbla beloppet. Och det har producerat
bilar, som mest tre hundra tusen per år, varav många fortfarande rullar
och gör nytta i folkhushållet (vilket inte ett enda av krigsmaktens
fordon gjort).
Sammantaget måste ju den samhällsekonomiska nyttan av biltillverkaren
SAAB även med några miljarder i förlust per år vara oändligt mycket
större än av en krigsmakt, även när denna som nu genererar ett virtuellt
"överskott" på en miljard.
Begreppen ÖVERSKOTT, VINST och FÖRLUST är numera totalt politiskt
manipulerade begrepp och värdelösa för den som vill förstå vad som
händer med Sverige.
VINST i skolor och privatiserad vård är en annan begreppsmässig bastard.
Eftersom dessa institutioners kostnader bärs av den offentliga sektorn är
"vinsten" som genereras en gåva eller förmögenhetsöverföring från
skattebetalarna till dem som fått ägandet av dessa inrättningar mer
eller mindre till skänks av sina partibröder i offentlig sektor.

Borgarna har som det klassiska talesättet lyder privatiserat vinsten
och socialiserat kostnaderna. Det var sådant som sades på skämt när jag
var ung. Nu håller det på att bli regel.

Den här begreppsförvirringen är nu bara exempel på journalistikens totala förfall.
I "Lantz i P1" satt man igår och gjorde sig lustiga över SAAB-nedläggningen och
ringde upp nån psykolog för att tala om "skilsmässovånda". Roger
Wilson hade det dåliga omdömet att säga att Ericssons nedläggning i
Gävle (1 000 anställda) glömts bort till förmån för "överdriven"
bevakning av SAAB.

Sanningen är att SAAB-skandalen inte bevakats alls. Jag har inte hört en
enda hård fråga ställas till alliansregeringen.
Stefan Lindgren

Socialt tunnelseende II

Vad jag skrev om Hanne Kjöllers förslag att människor som störs av en
växande vargstam kan flytta på sig, har väckt ont blod.
Inom 08-området vill säga.

Det vore ju intressant om anhängarna av Kjöllers förslag vill
specificera hur det ska gå till. Hur byter jag ett gammalt hemman i
tidigare vargfria områden mot en bostad i Stockholms innerstad?
Man får väl räkna med en kostnad på ett par miljoner per person. Kan de
skicka fakturan till DN?

Men frågan är egentligen bara en ur högen där den politiska
eliten - vare sig den kallar sig höger eller vänster - iakttar consensus
om vad man bör tycka.

Alltså mer sjuk varg inpå knutarna är det politiskt korrekta kravet.

En annan politiskt korrekt ståndpunkt är att Sveriges krigsmakt
ska användas för krigsäventyr på Nato:s uppdrag i Hindu Kush.
Den rödgröna koalitionen har enats om att inte kräva att de svenska
trupperna ska dras hem. Miljöpartiet som i några månader 2007 stödde
kravet på hemkallande har återfallit i det tidigare truppbejakande
ståndpunkten. Vänsterpartiet har inte formellt gjort avbön , men i praktiken
har Lars Ohly och (v) förhandlat bort partiets ståndpunkt.

Rätta mig gärna om jag har fel!

Den som läser Flamman ska se att i stort sett den enda fråga som
det idag råder friktion om är Afghanistanfrågan. I det ena
inlägget efter det andra upptäcker vänsterpartisterna hur
otäcka och kvinnofiemtliga talibanerna är.

Uppenbarligen längtar en tung fraktion i partiet att få skudda av sig
den "börda" de tycker att det är att försvara Afghanistan rätt till
nationellt oberoende.

Även Sverigedemokraterna accepterar lydigt att Sverige har
trupp i Afghanistan, men vill däremot skära ner den civila hjälpen.

Jag förstår inte varför alla hackar på SD som ju åtminstone i denna
nyckelfråga har i stort sett samma politik som de övriga.

Handlar det inte bara om den gamla vanliga konkurrensen om
köttgrytorna.

Det är bara att konstatera att i en så viktig fråga som Sveriges
deltagande i krig finns inget parti som kandiderar i valet som
står för det som uppenbarligen är den vanligaste uppfattningen bland
väljarna, nämligen att trupperna ska hem.

Stefan Lindgren
På bilden: rysk vargjakt.

Socialt tunnelseende

En sorts socialt tunnelsteende grasserar i gemenare media.
Hanne Kjöller, alltid lika träffsäker härold för vår stora tid, menar
i lördagens DN att de som inte gillar vargar väl kan flytta.
Till Stockholms innerstad t ex där Hanne har sin bostadsrätt.
Sommarnöje brukar såna som hon ha i Sandhamn eller på Gotland. (Förlåt
det finns hederligt folk där också).

Med tanke på att vargen nu förökar sig i Norrteljetrakten borde Kjöller
dock vara lite mer försiktig med vad hon säger... En vacker dag hugger
vargen henne när hon vandrar hem i natten genom Marieberg.

Kjöller präglas av en oförmåga att sätta sig in i andra människor situation,
människor som t ex ska lämna sina barn vid vägkanten väntande på en
skolbuss i totalt mörker. Människor som hela livet levt i skogen men
plötsligt får sina vanor ändrade av björn och varg.

Min morfar fotograferade sig i sin ungdom i en vargskinnspäls. Det
sägs att han fällt den själv, när han och hästarna han körde timmer med
blev angripna av varg.

I rysk litteratur finns mängder med exempel på att varg gått på
människa, så på mig biter inga amsagor om snälla vargar...
1944-53 Kirov och Vladimir guvernementen i Ryssland.
dödade vargar i Kirovregionen i skogarna norr om Moskva 26 barn och unga
och tio i Vladimirregionen. En statlig kommission i Sovjet registrerade
på sin tid 80 dödsfall.

Visst ska vi ha varg, men i områden där den verkligen kan vara varg.
Allting annat innebär ju att samhället skulle gå in för att domesticera
vargen, vilket ju i själva verket skulle vara slutet för arten.

Stefan Lindgren

När imperier dör

Hur ser det ut när imperier dör? Harvardprofessorn Niall
Ferguson spinner på den tråden i Newsweek 7 december 2009.
Att det gamla Egypten gick på knä av skulder efter
pyramidbyggena känner vi till. Men hör här några andra
exempel:


Habsburg-Spanien inställde betalningarna på hela eller delar
av sin skuld 14 gånger mellan 1557 och 1696 och drabbades även
av svår inflation på grund av ett överflöd av silver från
den nya världen.

Det förrevolutionära Frankrike spenderade 62 procent av
statsintäkterna på räntor och amorteringar av 1788.

Det osmanska riket gick under på samma sätt:
räntebetalningar och amorteringar ökade från 15 procent av
budgeten år 1860 till 50 procent år 1875.

Och glöm inte Storbritannien. Under mellankrigstiden tog
räntebetalningar 44 procent av den brittiska budgeten,
vilket kraftigt försvårade upprustningen mot Tyskland.

Hur är det då i USA?

Budgetunderskottet (vilket är detsamma som upplåningen) var
2009 1,4 biljoner (tolv nollor!) dollar eller 11,2 procent
av BNP. Det största underskottet på 60 år, till och med
något större i procent av BNP än underskottet krigsåret 1942.

Niall Ferguson menar dock att krigen i Irak och Afghanistan
varit rätt billiga. Även om man godtar Joseph Stiglitz
beräkning av en kumulativ krigskostnad på 3,2 biljoner
dollar så är det bara 1,8 procent av BNP, tröstar Ferguson.
I hans ögon är hela krigsapparaten rätt billig.

Försvarskostnaderna i procent av BNP som idag är på 4
procent beräknas sjunka till 3,2 procent 2015, rapporterar
han.

Likväl ökar den amerikanska statsskulden (huvudsakligen många
års ackumulerade rustnings- och krigskostnader). Från 41 procent av
BNP idag till 68 % 2019 och 91 procent år 2039.

Inget att oroa sig för, menar nykeynesianen Paul Krugman,
som inte är direkt känd för sin kritik av de pågående krigen
(fast han lära ha varit emot Irakinvasionen). Det var värre
1945, då skuldberget uppgick till 113 procent av BNP.

Men att betala ränta på det växande skuldberget slukar en
allt större del av statsintäkterna, vilket framtvingar
besparingar på annat. Det kan ingen keynesian trolla bort.
Om 8 procent av statsintäkterna idag går till räntor på
statsskulden beräknas kostnaden 2019 bli 17 procent. I bästa
fall.

Skuldberget hotar redan Obamas hälso- och sjukvårdreform.
Amerikansk hälso- och sjukvård slukar gigantiska
och snabbt växande summor. 2039 är prognosen att 33 procent
av BNP ska gå till hälsosektorn.

42 procent av amerikanerna ser nu skuldberget som USA:s
största problem och bara 24 procent prioriterar ändå
hälsovårdsreformen.

"Imperiernas historia är historien om mänsklig misär", skrev
Edward Gibbon.

Om man får tro Piers Brendon i hans magnifika "The Decline
and Fall of the Britsh Empire" (finns i pocket för
hundralappen att beställa på nätet) var redan Gibbon helt
klar över innebörden av "imperium", dvs ockupation, kontroll
av främmande territorier.

"Man kan inte uppfinna en mer orättfärdig och absurd
ordning än den som dömer ett lands infödda befolkning till
evig träldom under främlingars godtyckliga dominans", skrev
Gibbon. Om Rom.

Det kunde ha varit om betydligt modernare imperiers våldtäkt
på t ex Afghanistan.

När Lloyd George förklarade att "Frihet är den
sammanbindande principen" i det brittiska imperiet
konstaterar Brendon att de förslavade folken måste ha
uppfattat det som "skamlöst hyckleri".

Själv föredrar han att kalla det "the tribute that vice pays
to virtue" - den tribut som synden betalar till dygden.

Stefan Lindgren

Kommentar om bl.a. OTPOR

Jan Hagberg har skickat följande inlägg, som tyvärr var för stort för den
vanliga kommentarfunktionen (max 4 000 tecken). Men det är så intressant
att jag kör det så här:

Du berörde i ditt inlägg ”John Adams – Ahmadinejad” den 29 december den principiellt viktiga frågan om en regerings rätt att återställa ordningen i sitt eget land. Därmed rörde du indirekt också vid frågan om innebörden av ordet ”demokrati”. Begreppet synes ju numera närmast ha tunnats ut till att avse ett land med en regering godkänd av USA. Därför talas det i medierna aldrig om folkliga uppror eller folkrörelser i länder som Egypten eller Saudi-Arabien, som därmed med modernt nyspråk väl bör betraktas som demokratiska. Om vi fortsätter på det spåret är också Urban Ahlin mer demokratisk än Carl Bildt.

Även om det idag kan vara svårt att exakt avgöra vad som händer i Iran, kan man väl tycka att det ändå utifrån tidigare erfarenheter vore befogat med en viss medial försiktighet i omdömet om utvecklingen där, i den mån nu verklig information och kunskaper om skeendet och inte bara propaganda skulle vara något eftersträvansvärt.

Man skulle som illustration och jämförelse kunna gå tillbaka lite grann i tiden för att i tur och ordning beta av liknande situationer i Jugoslavien, Georgien och Ukraina, såsom närliggande exempel på det som i medierna beskrivits som folkliga revolutioner (förstås här med en underton av något positivt, annars torde väl revolutioner – liksom demonstrationer – om det gällde oss själva vara något i hög grad suspekt).

Jugoslavien utsattes tidigt – vi minns i sammanhanget ambassadörsmordet i Stockholm liksom flygplanskapningarna på Bulltofta – för externa hot mot sin existens men så länge Sovjetunionen bestod, agerade väst ändå med en viss försiktighet. Men redan innan Sovjet helt föll samman och innan Ryssland hunnit resa sig hjälpligt ur dess rester, försvann västs alla hämningar. Jugoslavien kom att sprängas i små osjälvständiga, knappt ekonomiskt bärbara stater – enligt principen, att det är lättare att knäcka pinnarna en och en än hopbuntade.

Vad ska statsledningen i ett land ta sig till, vad får den göra, när den möts av en övervintrande terrororganisation från andra världskriget som det utlandsstödda Ustasja (det är sådana realiteter som får pratet om EU som ett fredsprojekt att klinga ihåligt, även om det är ofint att medialt ta i den saken) eller hur kunde man ha hanterat muslimernas uppror i Bosnien-Hercegovina (med stöd i olika faser från de såta vännerna Iran och USA) och brott mot landets författning genom självständighetsförklaringen?

Här är inte tillfället att gå genom alla detaljer i Balkankrigen, utan kommentaren begränsas i huvudsak till händelserna kring presidentvalet hösten år 2000 – för att se likheter med dagens händelser i Iran. En studentrörelse, kallad OTPOR, tilldelades en stor roll i motståndet mot Milošević. I medierna beskrevs OTPOR närmast som en ideell motståndsrörelse med unga studenter, som anförde det som kom att kallas sammetsrevolutionen. Är inte själva benämningen näpen? Låter dock närmast som en uppfinning från en PR-byrå – för att dölja verkligheten. En andra, författningsenlig valomgång stoppades av gatans parlament, anfört av OTPOR. Bara här ett exempel: parlamentet i Belgrad brändes utan några hörbara protester från väst.

Senare visade SVT i ett idoliserande ”Dokument Utifrån”-program om OTPOR, alldeles oavsiktligt, att bakom studentrörelsen fanns många distingerade, väletablerade amerikanska herrar, vilka stod för ett pekuniärt stöd i storleksordningen 500 miljoner kronor, alltså en halv miljard kronor! Vad säger – som jämförelse – svensk författning om utländsk inblandning i svenska riksdagsval?

Eländet har sedan bara fortsatt. Tidigt i höstas infördes i Serbien ny hård medielag som skulle ha väckt ett ramaskri, om den hade införts av Milošević. Men nu när alla stora serbiska medier sjunger på samma provästliga melodi, larmar inga västliga journalister, trots att yttrandefrihet begränsas påtagligt – liksom att den fria forskningen sätts under bevakning, EU-bevakning! Våra egna medier, fyllda med babblets patos, tiger förstås.

Det resultat som vi idag kan se av västs demokratiansträngningar – antingen det är med bomber, eller utan – är ett ekonomiskt utarmat, nedpressat land, på vars mark etablerats en av USA:s största baser utanför dess eget hemland, självklart på stulen mark. Serbien har idag en regim med ringa folkligt stöd, baserad på åtta partier, varav några är så små att det knappast representerar annat än vänkretsen. Men den gör vad väst vill, och nästan ännu mer – och då är allt bra, trots att den knappast belönas, annat än personligen.

Historien med OTPOR stannar dock inte vid statskuppen år 2000, även om organisationen, när den gjort sitt i Serbien, blivit helt betydelselös för utvecklingen i hemlandet. OTPORs knutna näve skulle i stället under 2003 dyka upp i Georgien. Likheten upprepar sig också i en ockupation av parlamentet i Tiflis senare under hösten. I tyska tidningar kunde man den hösten läsa om hur amerikanska plan hade flugit OTPOR-studenter till universitet i Georgien för att lära ut uppror!

Följande kunde exempelvis läsas i Berlintidningen Tagesspiegel den 24 november 2003:

Förvisso utesluter den personliga fiendskapen inte helt och hållet gemensamma intressen mellan Soros och Bush. I Georgien har till exempel både valutaspekulanten och USA-regeringen stött ”Liberty”-Institutet. Detta institut har varit den centrala kraften bakom upproret mot Eduard Sjevardnadze. I februari hade en delegation från Liberty-Institutet rest till Serbien för att där lära sig av motståndsrörelsen ”Otpor” riktad mot Slobodan Milosevic. Några månader senare kom Otpor-företrädare till Georgien. Där undervisade de tusentals studenter från hela landet i revolutionär och subversiv teknik. Uppenbarligen med framgång. Detaljerna om Liberty-Institutets arbete avslöjades i måndagens Wall Street Journal. Enligt referatet spelade också den tyske ambassadören i Tiflis en viktig roll i händelserna.

Så var det med denna spontana rosornas revolution! Något sådant hördes aldrig från svenska medier. De fortsätter i stället okritiskt sitt sagoberättande på ständigt nya områden.

Hela föreställningen upprepades i Ukraina för fem år sedan, med det som blev kallat den orangea revolutionen. Vi minns att över Kiev vajade granna orangea fanor, människorna bar vackra upprorsschalar, upproret hölls vid liv i påkostade tält och gatukök med riklig tillgång till fri mat. Fattiga människor brukar i sitt armod inte kunna kosta på sig den formen av revolution, men trots det ställdes ingenstans frågan vem som finansierade det hela! För det var väl inte så självklart för särskilt många?

Vi skulle kunna fortsätta med det allra senaste, det fejkade valet i Honduras – godkänt av USA:s regering, och då är det OK – eller valfarsen i Afghanistan, men låt oss bara konstatera att när far super kommer inga känslor i svallning. Eller för att se att inget är nytt under solen; ta den CIA-stödda chilenska lastbilsstrejken, som föregick militärkuppen mot Allende. Du nämnde ju själv händelserna kring Mossadeq. Bara en sak synes genomgående: Samma mönster av medial indignation eller tystnad, allt efter stundens behov. Det viktigaste synes ändå vara att ingen lär sig att analysera mönstret! Leve maktens tjänare, sådana som han Knutsson som benämnes ”Aktuellts inrikespolitiske kommentator” och som ägnar sin kommentatortid åt att dela ut högsta betyg till Reinfeldt och Borg. Man kan hålla sig för skratt!

Dålig smak av kungahuset

Kronprinsessan Victoria och hennes fästman Daniel Westling har besökt
den svenska styrkan i Afghanistan.

Om inte detta är inblandning av kungahuset i de folkvaldas prerogativ
vad är det då?

Kungahuset måste ju vara väl medvetet om att en överväldigande
folkmajoritet är emot den pågående upptrappningen av det svenska
krigsdeltagandet, men man väljer att solidarisera sig med krigspartiet.

Fel, fel, fel. Ska kungahuset låna sin auktoritet åt något ska det
vara fredens intressen. Jag har svårt att tro att vare sig Gustav V eller
Gustav VI Adolf någonsin visade så dåligt omdöme.

Stefan Lindgren