En svart bemärkelsedag

Idag den 8 oktober fyller USA:s ockupation av Afghanistan 8

år. En svart bemärkelsedag. Tiotusentals civila har fått

sätta livet till under bombningar av amerikanska, brittiska

och franska plan. Afghanska flyktingar som återbesökt sitt

land intygar att mycket blivit sämre. Arbetslösheten är

enorm, liksom kriminaliteten. I megastaden Kabul fungerar el

och vatten bristfälligt och stora delar av staden gör

intryck av att vara belägrade.

ÖB Sverker Göranson tror att det kommer att bli sämre innan

det blir bättre. Men om inte 8 år är en tillräckligt lång

prövotid, hur lång tid begär han då? Är det så att

regeringen och försvarshögkvarteret i tysthet arbetar efter

samma tidsplan som Storbritanniens ÖB - ett 30-årigt krig

mot "talibanerna", som vid det här laget är en bred

motståndsrörelse med många grenar?

 Sten Tolgfors och ÖB:s linje tycks vara att dessa dolda

agendor inte får diskuteras och att alla krav på en tidsplan

för uttåget (exit strategy) är illojala. Det är en

demokratiskt ohållbar ståndpunkt.

Göranssons argument har naturligtvis varit i säck innan

de kom i påse. Men i USA tvingas i alla fall Pentagon och

kongressens hökar argumentera för sin linje. De säger att

efter 18 till 24 månaders "hårda strider" ska det följa 10

till 12 års fredligare nationsbygge.

 I nuvarande takt, påpekar krigsmotståndarna, innebär

Pentagons linje att ytterligare 1 100 amerikanska soldater

kommer att dö i Afghanistan till nästa presidentval. Tänker

man sig att kriget även varar nästa presidentperiod kan

kostnaden bli ytterligare en biljon dollar (tolv nollor!)

för kriget, utöver de tre biljoner som Irak- och

Afghanistankrigen redan kostat. USA:s krig i Afghanistan

kostar årligen tre gånger så mycket som Afghanistans hela

bruttonationalprodukt, knarket inräknat.

Afghanistanproblematiken måste upp och genomlysas

grundligt, innan de svenska soldaterna tvingas bloda ner

sina händer ännu mer än de har gjort hittills.

Låt oss till att börja med fastslå vissa grundläggande förhållanden.

1. Sverige deltar i ett krig, startat av USA. Sverige är i krig.

2. Målet för detta krig sades i början vara att finna bin Ladin

men har successivt och på ett smygande sätt förskjutits till

helt andra uppgifter. Inget konkret, mätbart och uppnåeligt

mål har någonsin redovisats. Försvarsministern rör sig med

åtta olika mål enligt Ekots Thomas Ramberg.

3. Sverige deltar i Nato-styrkan ISAF. Våra trupper är ingen

FN-trupp, står inte under FN:s kommando och är inga blå

baskrar. Det är Natos "rules of engagement" som gäller, inte

FN:s eller Sveriges.

4. Sverige deltar inte i denna styrka för att "FN har kallat"

oss. Det var Storbritannien som inbjöd oss att delta i ISAF

hösten 2001 och Sverige fick den brittiske försvarsministern

Hoons beröm för att så snabbt ha hoppat på tåget.

5. Det är osakligt att påstå att detta krig förs med "FN-mandat".

FN har bara en mission i Afghanistan och det är UNAMA med

ett fåtal anställda. Att FN:s säkerhetsråd auktoriserar

("authorize") ISAF att bl.a. stärka landets rättsväsende,

innebär inte att ISAF utkämpar ett FN-krig. FN:s

säkerhetsråd "auktoriserade" även USA-operationen "Desert

Storm" 1991 och än idag tvistar de lärde om hur det ska

uppfattas. Majoriteten av folkrättsexperterna anser att det

bara var en symbolisk bekräftelse av den självförsvarsrätt

som Kuwait och dess allierade i alla fall hade. FN:s

generalsekreterare Pérez de Cuellar förklarade för sin del

entydigt att "Desert Storm" inte var FN:s krig: "FN spelade

ingen betydande roll i krigsledningen. General Schwarzkopf

bar ingen blå hjälm" (cit efter "The authority of the

Security Council under Chapter VII of the UN Charter", Haag

2001 s 83-84).

6. Även om man som Sven Tolgfors väljer att göra samma

tolkning av säkerhetsrådets beslut som Nato föreligger inget

tvång för Sverige att delta. 150 länder i världen har valt

att inte delta. Sverige är perverst nog det alliansfria land

som har störst truppstyrka i Afghanistan. Alla andra

alliansfria länder som är med har en mindre eller närmast

symbolisk närvaro. Sverige är ett av de få länder som just

nu talar om att öka sina styrkor. I Italien, Holland, Kanada,

Tyskland m fl länder överväger man eller har redan fattat

beslut om att hemkalla trupperna.

 I USA har Wisconsinsenatorn Russ Feingold nyligen

förklarat att han kommer att rösta emot varje upptrappning i

Afghanistan, "om jag inte hör helt andra argument än jag

hittills hört." (Intervju med Tom Hayden 17/9).

7. Sverige har haft ett gott rykte i Afghanistan för sina

civila biståndsinsatser, som drevs fram av många frivilligas

solidaritetsarbete på 1980-talet. Den goodwillen riskerar

att gå förlorad i takt med att krigsinsatsen äter ut den

civila insatsen. Räknar man med kostnaden för

transportflyget till Afghanistan går det idag tre kronor

till krigsinsatsen för varje krona Sverige ger i civilt

bistånd. Därtill kommer okända belopp för alla de officerare

och den materiel som inte redovisas som särkostnader.

Raserandet av denna goodwill kommer att gå fortare i samma

takt som det civila biståndet spänns bakom ISAF:s militära

behov.

Jag tror överbefälhavare Sverker Göranson underskattar

allmänhetens fattningsförmåga om han tror att utspelet om

att tillsätta en civil chef för den svenska truppen i norra

Afghanistan ska lura någon. Inget skulle ändras om de

svenska soldaterna fick en civil chef. Styrkan tillhör ISAF

och är underställd en amerikansk general Stanley A.

McChrystal. För övrigt har även Nato ytterst en civil chef,

vilket sannerligen inte gör alliansens politik fredligare.

De politiker som idag har samma mod och klokhet som

Peter Eriksson att ompröva det tidiga stödet åt ISAF och dra

lärdom av åtta års misslyckanden har ett klart försprång i

det opinionsslag som just nu pågår, tyvärr mestadels

undertryckt och i det tysta.

Det är aldrig för sent att ge upp en dålig politik.

Stefan Lindgren

PS. Inlägget har refusreats av Bo G Andersson DN-debatt

med "bl.a." hänvisning till platsbrist.

--

stefan lindgren <fallvinden@gmail.com>