Verkligheten som inte finns

Västvärldens inblandning i inbördeskriget i Libyen följer en gammal
tradition. När britterna före första världskriget inte kunde stoppa det
irländska självstyret beväpnade de protestanterna på Nordirland och
startade ett inbördeskrig som delade landet, med fasansfulla följder
under resten av 1900-talet.

Till metoden hör att stormakten när den ingriper på den ena partens sida
måste tysta ner allt negativt om den sidan. The Economists rapportering
från Benghazi tillhör undantagen.

http://www.economist.com/node/18652159?story_id=18652159
Tidningen berättar om de svarta afrikaner som fann en tillflykt i Libyen från
sådana platser som Tchad, Eritrea och Sudan men som nu blivit måltavlor
för rebellerna i öster, "där de har alltför ofta blivit förväxlade med
legosoldater i Gadaffis sold."

"Många säger att de har bevittnat massakrer på andra svarta afrikaner.
Inte heller de sårade är välkomna. Ahmed Muhammed Zakaria, en 20-årig
tchadier i Benghazi, sköts i benet av rebellerna, men säger att
det lokala sjukhuset, istället för att behandla honom, sa åt honom att
åka till Egypten. En tio-årig pojke infekterad med HIV genom en
blodtransfusion i Libyen fick veta att han och hans familj inte längre
var välkomna i rebellernas östra Libyen. 'Bränn dem allihop', sade en
infödd Benghazibo om de svarta som flyr." (The Economist 5 maj).

De där rebellerna har tydligen missat Obamas, Camerons, Sarkozys och
Reinfeldts tal om att skydda civila och införa demokrati i Egypten.

De reaktionära, rasistiska, rojalistiska ombuden för gamla
kolonialintressen finns inte. Vi blundar kollektivt och tänker bort dem.

Ett annat exempel på ett likadant beteende var under Balkankriget när
den kroatiska regeringen i augusti 1995 drev ut 200 000 serber från Krajina
i Kroatien. I många fall familjer som hade bott i området i århundraden.
Men det var inte etnisk rensning, eftersom den koratiska sidan stöddes
av USA och väst.

I sina memoarer säger Bill Clinton att han "hejade på"
den kroatiska offensiven. Ingenstans omnämns fördrivningen av serber som
etnisk rensning.

Hur stor förvirringen i dagens västvärld är framkom i veckans "Spanarna"
där Jonas Hallberg jämförde mordet på Osama bin Laden med uppslagsbokens
definition av en lynchning (nästan perfekt matchning).

Detta stötte genast på patrull av trendkänsligare spanare, som menade att
USA låg i krig med al Qaida och att i krig får man döda.

Det enkla svaret som de trendkänsliga inte vill kännas vid är

1) att USA:s jakt på terrorister inte är ett "krig" i folkrättens mening,
lika lite som "kriget mot knarket", "kriget mot fattigdomen" eller
"kriget mot fetman"...

2) att inte ens krig får man döda obeväpnade personer som
tillfångatagits.

För att sammanfatta vill jag påstå att svenska folket är hjärntvättat av
krigspropaganda och därför hjälplöst faller för sekelgamla koloniala och
imperialistiska standardknep.

Det vi uppfattar som ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle har ju
i själva verket blivit alltmer monolitiskt och styrt. Det räcker med att
se på en TV-tablå och räkna hur många icke-amerikanska program som sänds
på prime time, runt nioblecket.

Antalet dagstidningar i Sverige som inte är privatägda och inte styrs av
kommersiella (i grunden borgerliga) intressen närmar sig noll, dvs. en
dansk situation, vilket gör varje socialdemokratisk eller annan
opposition i grunden omöjlig. Den som säger fel i någon fråga (Juholt om
Libyen t ex) mobbas tillbaka i ledet inom loppet av en vecka.

Så illa är det, kamrater. Det gör kampen för en alternativ och oberoende
offentlighet livsavgörande. Tusen bloggare gör ingen skillnad. Men två som
går ihop är redan ett parti.

Stefan Lindgren