Ungdomsarbetslöshetens tre etapper

Fria Tidningen har i fler artiklar framfört tanken att arbetslösheten
inte är så alarmerande hög som man nu talar om - c:a 25 procent.

Det skulle enligt FT vara resultatet av någon felaktig EU-statistik.


Sanningen är att den förändring som kom i oktober 2007 bara marginellt
påverkade siffrorna. Förändringen var att arbetslösa studerande räknas
som arbetslösa.

I mars 2007 var ungdomsarbetslösheten 20,2 procent. Efter
statistikomläggningen var den 19,2 procent. Så var är den konstgjorda
uppblåsningen av siffrorna?

SCB redovisar på sin hemsida med fyra exempel hur man kan komma till
olika resultat:

1) Den officiella beräkningen: beräknar ungdomsarbetslösheten
som den del av ungdomarna som vill arbeta och aktivt söker arbete
men inte har något, det vill säga, arbetslösa som andel av arbetskraften:
162 000 stycken / 641 000 stycken = 25,2 procent

2) Ungdomsarbetslösheten exklusive heltidsstudenter
Det har dock framförts argument att heltidsstuderande inte borde räknas
som arbetslösa och att man samtidigt borde använda hela befolkningen
i åldern 15-24 år som bas till trots för att nästan hälften av dessa inte aktivt söker arbete:
(162 000 stycken – 77 000 stycken ) / 1 246 000 stycken = 6,8 procent

3) Latent arbetslösa är också arbetslösa. Likaväl som man kan argumentera
för att heltidsstudenter som aktivt söker arbete och inte hittar det (oavsett
om det är ett hel- eller deltidsjobb eller bara extraknäck) inte borde
klassificeras som arbetslös så går det att argumentera för att de ungdomar
som är latent arbetssökande borde inkluderas som arbetslösa. Om
vi lägger till dessa ungdomar både i arbetskraften och i gruppen
arbetslösa så blir istället arbetslösheten:
(162 000 + 77 000) / (641 000 + 77 000) = 33,3 procent

4) Arbetslösa = alla de som vill arbeta men inte hittar ett arbete
Ett annat sätt att titta på arbetslöshetsbegreppet är att titta på alla de
som faktiskt vill arbeta men inte hittar ett arbete, eller jobbar mindre
än de vill eller inte längre orkar försöka hitta ett arbete. Alltså, alla
de som kämpar med olika problem för att komma in på
arbetsmarknaden. Då blir ungdomsarbetslösheten istället:
(162 000 + 88 000 + 77 000) / (641 000 + 77 000) = 45,5 procent

Att tvista om vilket mått som är det rätta är tämligen meningslöst.
Huvudsaken är att man redovisar premisserna. Personligen anser jag att
även en studerande ungdom som betraktar sig själv som arbetslös också
ska räknas som arbetslös.

Det är ett gammalt krav från bl.a. den amerikanska högern att människor
som inte är aktivt arbetssökande - för att de redan har gett upp - inte
ska räknas som arbetslösa. Det är att blunda för verkligheten.

Om vi ser på ungdomsarbetslösheten historiskt kan den indelas i tre etapper:

- Till år 1990 översteg den aldrig 5 procent.
- Mellan 1992 och 2004 var den aldrig under 10 procent (Bildt styrde 91-94,
Carlsson 94-96, Persson 96-06)
- Från 2005 till idag har den aldrig (mer än enskilda månader) varit
under 20 procent. (Reinfeldt tillträdde 2006)

I mars 2012 var den (säsongsrensat) 23 procent.

Det är den verklighet vi har att förhålla oss till.

Min syn på det här är ungefär följande: Den höga ungdomsarbetslösheten
är en direkt följd av samhällets ekonomiska politik. En avsevärd höjd arbetslöshet
har tvingats fram av politiska skäl. Det finns krafter i samhället som vill ha
det så. Med en hög arbetslöshet blir det lättare att strukturera om hela
arbetsmarknaden, göra om lagstiftningen etc, främst att sänka reallönenivåerna
och införa nya otrygga arbetsvillkor.

När den allmänna arbetslösheten stiger, stiger ungdomsarbetslösheten mest.

Nyckeln till att bekämpa ungdomsarbetslösheten ligger i den ekonomiska
politiken, i synnerhet den rigida budgetpolitik som förbjuder underskott och
en räntepolitik som i huvudsak styrs av extremt satta inflationsmål.

Eftersom arbetslösheten avförts från dagordningen och 25 % ungdomsarbetslöshet
accepteras av "båda lägren" blir det ingen förändring.

Vänsterpartiet (med visst stöd av mp) kräver att bl.a. sysselsättningen ska
föras upp som ett av målen för budgetpolitiken, vilket också innebär att
man släpper förbudet mot underbalansering. Väl rutet, Jonas!

I synnerhet idag, när kostnaden för statens upplåning i praktiken är negativ (dvs staten
får betalt för att förvara allmänhetens överskottssparande) är det jubelidioti att
till varje pris hålla nollan. Sätt fart på hjulen. Bygg och feja landet!

Börja med simhall i Skarpnäck. En lönsam investering som länge stoppats av
moderaterna.

Stefan Lindgren