Vad Aschberg glömde

Det är svårt att bli arg på Robert Aschberg. Han är en reko kille.
När vi bodde nästgårds i Haninge - han i Jordbro, jag i Valla - var han en
sån man kunde låna bil av (en Ford Grenada som jag lånade för att åka
till Arboga och intervjua Agapov, den ryske avhopparen.)


Sen när han började med TV hörde han av sig ett antal gånger och lurade
ut mig på spännande uppdrag (Petersburg, Aralsjön, kapten Gusjtjin i
Tallinn, Tjernobyl 10 år mm).

Till skillnad från många försöker han inte sticka under stol med sitt
maoistiska förflutna. Men problemfritt är det inte - kanske omedvetna
minnesluckor öppnade sig i den timslånga TV-intervjun.

När Robban säger att hans journalistiska karriär började med
"Såningsmannen", dsv Saxons är det en smula tillrättalagt. Snarare
började den med Gnistan och Oktober-förlaget.

Bl.a. gjorde Robban en intervjubok med den kommunistiske veteranen Nils
Holmberg som utgavs på Oktoberförlaget (Mot rådande vind 1977), på vars
uppdrag han även gjorde resan till Tjeckoslovakien i maj 1978 (det blev
LP-skivan "Lämna vårt land i fred" utgiven på Oktober).

I Gnistan, som jag var chefredaktör för ett tag, var han en välkommen
medarbetare.Vi trodde mer på hans  kapacitet än han själv om jag minns rätt.

Sedan Robban lämnat Nybrogatan 27 fortsatte han av och till samarbetet
med Kalle Hägglund, hans tidigare chef på Oktober. 1984 gav han ut
"Otto Ruben Svenssons" festliga brev hos Kalle.

Nåja, allt det där är historia. Även om Robban skryter med att "han inte
tänker så mycket" kan det vara viktigt för andra att veta att han på
sätt och vis förlöstes som skribent hos de svenska maoisterna.

Visst, vi hade kul. Men är det en slump att vi hade så kul just där?
Varför är revolutionära rörelser roligare än reaktionära?

Stefan Lindgren