Det trångsynta västerlandet

I Tehran Times 1 augusti stod en liten notis med följande innehåll:

"En persisk översättning av 'The World Religions' av Christopher
Partridge finns nu tillgänglig i Irans bokhandlar...

Boken som utges av Qoqnus Publications i Iran, är en översättning av
ett verk sammanställt i samarbete med 80 experter från hela världen,
säger översättaren Abdolali Barati.

Kapitlen i boken är tillägnade de stora världsreligionerna, inklusive
kristendomen, islam, buddhism och hinduism, sade han.

Dessutom granskar andra kapitel antika religioner i Europa, Afrika och
Fjärran Östern, sade Barati.

Det sista kapitlet diskuterar förändringar i världen av idag, t.ex. uppkomsten
av nya andliga religioner och ritualer.

Barati ser 'Världens religioner' som ett uppslagsverk om världens
religioner och en bra resurs för dem som vill förstå mångfalden av
världsreligionerna.

Partridge är lektor i teologi och samtida religion på Chester College.
Han har publicerat vetenskapliga arbeten om såväl nutida kristen teologi
som alternativ västerländsk andlighet".

Uppenbarligen ser man i "mullornas Iran" inget ont i att ta till sig vad
västerländska religionsforskare skriver - inklusive om deras egen
religion, shi'aislam.

Man behöver naturligtvis inte tolka Irans spirande litterära marknad
(och filmindustri!) som mullornas förtjänst. Den iranska kulturen är i sig sig så
bred, mäktig och självsäker med sitt försprång på flera tusen år framför västerlandet
att inget präststyre i världen kan sätta munkavle på den.

Men om man vänder på steken, skulle man kunna tänka sig att det här i väst
publicerades en skrift med ska vi säga ayatollah Khameneis arbeten eller
en teologisk lärobok från Qom, utan att den i samma andetag bespottades?

Håller Iran sakta men säkert på att koppla ett moraliskt och
intellektuellt övertag på västerlandet?

USA:s och EU:s brottsliga oljesanktioner mot Iran - som kringgår FN:s
säkerhetsråd - trampar på i koloniala fotspår. Medan Iran intresserar
sig för vad omvärlden säger vänder västvärlden ryggen till, som t.ex
Storbritannien förbjuder Irans TV och tar alla chanser att svartmåla landet.
Det är sedan länge rutin att bara citera Irans ledare i lösryckta fraser.

Stefan Lindgren