Vad Mao visste

Idag kom New York Times med en sensationell artikel om de kinesiska ledarna. Premiärminister Wen Jibaos släktingar kontrollerar - enligt officiella register - en förmögenhet värderad till minst 2,7 miljarder dollar.

Hans 90-åriga mor är miljardär - åtminstone med svenska kronor mätt.

Reaktionerna i Beijing idag har varit rasande. New York Times hemsida på Internet har varit släckt och Wens mors namn har varit icke sökbart på Twitter och Youtube.


New York Times går med pinsam noggrannhet igenom hur Wen har skott sig på sitt ämbete. Enligt tidningen finns inga lagliga hinder i Kina att gynna släktingar - endast etiska regler utfärdade av kommunistpartiet.

Hur kunde det gå så illa i Kina, bondekommunismens och jämlikhetens förlovade land?

Jag råkade befinna mig i Beijing 1975, när Deng Xiaoping gjorde sin återkomst i politiken. Glada cymbaler hördes på Changanavenyn utanför vårt hotell, där vi, fyra journalister från Gnistan, var Folkets Dagblads gäster (Vi betalade flygbiljetterna själva, om någon undrar).

Mycket av det Deng sa lät förnuftigt - de fyra moderniseringarna etc ­- och ärligt talat fanns det inga misstankar hos oss fyra att Maos änka, Chiang Ching och "de fyras gäng", kunde ha mycket mera rätt än vi någonsin anade. Att det verkligen var en kapitalistklick som tagit makten, beredd att skrota allt vad socialism hette i Kina, berika sig själva och befästa sin makt med diktatoriska medel.

Det enda orosmoment jag kan minnas var den självklarhet med vilken kadrerna på Folkets Dagblad berättade hur de hade ordnat för sina barn att komma in på de bästa akademiska kurserna. Vi förstod åtminstone så mycket som att detta var toppen på ett isberg och att Maos linje att cirkulera kadrerna hade haft mycket djupa orsaker.

Varför säger jag då det här? Mot många belackare har jag försvarat Putin och andra ryska ledare mot anklagelser för att vara genomkorrupta och i själva verket rika som troll. Har jag inte försvarat de ryska kapitalistfararna?

De kinesiska avslöjandena bygger på offentliga register. Putins miljarder har aldrig varit mer än en ihålig västpropaganda. Oljemäklaren Gunvor lyckades klämma The Economist på ett skadestånd för att ha spridit lögnaktiga uppgifter om Putins roll i bolaget.

Putin har av allt att döma försökt dra en linje mellan miljardärerna och politiken. Den mest politiskt ambitiöse, Chodorkovskij, fick betala med antagligen välförtjänt fängelsestraff.

Kan man inte hoppas att det i den ryska ledningen finns ett annat samhällsansvar än att familjerna Putin, Medvedev etc ska sluta som stenrika finansdynastier?

Jag tror faktiskt att de ryska kapitalistfararna inte gör det felet. Fast jag inser att det inte finns några andra garantier än en levande debatt, en slagkraftig opposition och en kultur som underhåller demokratiska jämlikhetsideal. Framför allt den stora humanistiska ryska kulturen som ständigt vägrar att dö, ger mig hopp. Kultur finns förstås också i Kina, men familjetänkandet är djupare rotat där.

Jag minns att det sas om Viktor Tjernomyrdin - en gång premiärminister under Jeltsin och berömd för sitt grötiga men karismatiska byråkratspråk - att han var miljardär för att han var ordförande i Gazprom, världens största energibolag.

På en presskonferens i Tjeckien skrev han ut en fullmakt till en västjournalist som tjatade: "Gå in i vilken bank i världen som helst och ta ut mina fem miljarder dollar. Ni får dem!!"

Tänk om Putin ville skriva över alla sina slott på Svenska Dagbladets Jan Blomgren!

Stefan Lindgren