Den omutlige Robespierre

Annika Ström-Melin, en av dessa kappvändare - nyss redaktör för
tidskriften Kampuchea, nu äktliberal vakthund på Dagens Nyheter -
skriver idag anklagande att Robespierre - liksom Lenin "tillät sig alla
medel när revolutionen skulle försvaras".

Hör hon inte vad hon säger?


Hon säger att folkliga revolutioner bör vara
humanare än alla andra regimer. Det har hon helt rätt i. Revolution är
humanism och vi har rätt att ställa högre krav på revolutionära regimer
än på alla andra.

Genom beslut 26 oktober 1917 avskaffade Lenin och högsta statsmakten
i det nya Rådsryssland det förhatliga dödsstraffet,

Men knappt hade bläcket torkat förrän 14 stater däribland
dödsstraffsstaterna Storbritannien och USA utlöste ett interventionskrig
mot Ryssland för att "kväva bolsjevismen i dess linda" (Churchill).

Det blev ett av 1900-talets blodigaste krig. Efter bara ett år tvingades
sovjetmakten återinföra dödsstraffet och den förste som avrättades var
en vit general.

Kriget slutade 1922. Bara 19 år senare startade nästa stora krig mot
Sovjetunionen. Det hade inte vunnits utan drakoniska straff inte bara
mot landsförrädare utan mot var och en som "tog ett steg bakåt".

Man kan bara beklaga att såväl den franska som den ryska revolutionen
tvingades svara med samma mynt som motståndarna. Men därifrån till att
som Melin antyda att dödsstraff och statligt våld över huvud taget är en
revolutionär uppfinning är steget långt.

Naturligtvis har Melin rätt i att Robespierres rättighetsförklaring ska
läsas mot revolutionens praktik! Men det gäller ju alla regimer och
kräver ett djupare studium. Men det är i alla ett intressant faktum att
grundläggande begrepp som jämlikhet och rätten till arbete som idag
ingår i alla (lögnaktiga) författningar i Europa uppstår här - i
Robespierres ord.

Och man kan hävda, det gör t ex den norskättade Georges Rudé i sin stora
Robespierrebiografi (några penny på abebooks.co.uk), att de franska
revolutionärerna faktiskt menade vad de sa, även om det var en hård kamp
om tolkningarna.

"Följaktligen proklamerar Nationalkonventet inför universum och inför 
den odödlige lagstiftarens blick följande förklaring om de mänskliga och 
medborgerliga rättigheterna.

Art. I. Syftet med varje politisk sammanslutning är att upprätthålla
 människans naturliga och omistliga rättigheter, och att utveckla alla 
hennes möjligheter.

Art. II. De grundläggande mänskliga rättigheterna är rätten att sörja 
för bevarandet av den egna existensen, samt friheten.

Art. III. Dessa rättigheter tillhör alla människor i lika mån, vilken 
skillnad som än må finnas mellan deras fysiska och moraliska krafter.

Jämlikheten i rättigheter är inrättad av naturen: samhället angriper
 icke denna jämlikhet, utan skyddar den blott mot det missbruk av
 våld som gör jämlikheten illusorisk.

Art. IV. Friheten är makten, tillhörig varje människa, att efter eget skön
 utöva alla sina möjligheter. Frihetens regel är rättvisan, dess gränser
 andra människors rättigheter, dess princip naturen och dess
 beskydd är lagen.

Art. V. Rätten att fredligt församlas, rätten att uttrycka sina åsikter,
 antingen genom tryck eller på annat sätt, är följder av principen om 
människans frihet, så nödvändiga att nödvändigheten att uttrycka 
dem antingen förutsätter förekomst av despotism eller ett färskt minne därav.

Art. VI. Ägandet är den rätt som varje medborgare har att åtnjuta 
och förfoga över den del av tillgångarna som garanteras henne av lagen.

Art. VII. Äganderätten begränsas liksom alla andra rättigheter av 
skyldigheten att respektera andras rättigheter.

Art. VIII. Den kan varken vara till förfång för våra likars säkerhet,
 för deras frihet, deras existens eller för deras egendom.

Art. IX. Varje handel som kränker denna princip är till sitt väsen 
olovlig och omoralisk.

Art. X. Samhället är skyldigt att sörja för alla sina medlemmars 
uppehälle, antingen med att förse dem arbete eller genom att
 garantera existensmedel åt dem som är ur stånd att arbeta.

Art. XI. De understöd som är oundgängliga åt dem som saknar 
det nödvändiga är en skuld för den som har överflöd: det 
ankommer på lagen att bestämma på vilket sätt denna skuld skall betalas.

Art. XII. De medborgare vilkas inkomster icke överstiger det som
 är nödvändigt för deras uppehälle är fri tagna från att bidra till de 
offentliga utgifterna. De övriga skall bidra till dem progressivt, efter 
omfattningen av sin förmögenhet.

Art. XIII. Samhället skall med all sin makt befordra det allmänna
 förnuftets framsteg och göra undervisningen tillgänglig för alla medborgare.

Art. XIV. Folket är suveränt: regeringen är dess verk och dess
 egendom, de offentliga tjänstemännen är deras biträden.

Folket kan närhelst det så önskar byta ut sin regering och avsätta sina ombud.

Art. XV. Lagen är det fria och högtidliga uttrycket för folkets vilja.

Art. XVI. Lagen är lika för alla.

Art. XVII. Lagen kan enbart förbjuda det som är skadligt för 
samhället: den kan enbart påbjuda det som är nyttigt för samhället.

Art. XVIII. Varje lag som kränker de omistliga mänskliga
 rättigheterna är till sitt väsen orättfärdig och tyrannisk: den är ingen lag.

Art. XIX. I varje fri stat skall lagen i synnerhet skydda den 
allmänna och individuella friheten mot myndigheten hos dem som styr.

Varje institution som icke förutsätter att folket är gott och 
ämbetsmannen mutbar är skadlig.

Art. XX. Ingen del av folket kan utöva folkets makt i dess helhet;
 men den önskan som delen uttrycker skall respekteras såsom
 önskan hos en del av folket, vilken skall medverka till att utforma
 den allmänna viljan.

Varje del av det suveräna folket samlad till möte skall åtnjuta rätt
 att uttrycka sin vilja med fullständig frihet; den är till sitt väsen 
oberoende av alla upprättade auktoriteter och äger själv att
 bestämma över sin organisering och sina överläggningar.

Art. XXI. Alla medborgare har rätt till alla offentliga poster, 
utan annan åtskillnad än den som betingas av skicklighet och
 begåvning, utan annan grund än folkets förtroende.

Art. XXII. Alla medborgare har lika rätt att medverka till att utse
 folkets ombud och till lagens utformning.

Art. XXIII. För att dessa rättigheter inte skall vara illusoriska och
 jämlikheten en chimär skall samhället avlöna de offentliga tjänstemännen 
och se till att de medborgare som lever på sitt arbete kan delta
i de offentliga församlingarna då lagen kallar dem, utan att äventyra 
sin egen eller familjens existens.

Art. XXIV. Varje medborgare skall samvetsgrant lyda myndigheterna
eller regeringens ämbetsmän då de är lagens organ eller lagens utövare.

Art. XXV. Men varje handling mot en människas frihet, säkerhet 
eller egendom, utövad av vem det vara månde, även i lagens namn, med
 undantag för fall som stadgas av denna och i former som den föreskriver,
 är godtycklig och ogiltig; själva respekten för lagen förbjuder att man 
fogar sig i en sådan handling och vill man utföra den med våld är det 
tillåtet att avvärja den med våld.

Art. XXVI. Rätten att inlämna petitioner till den som innehar den offentliga
 myndigheten tillkommer varje individ. De personer som petitionerna
 riktas till skall förordna om de punkter som där avhandlas, men kan 
aldrig vare sig förbjuda, inskränka eller fördöma utövandet av denna rätt.

Art. XXVII. Motståndet mot förtryck är en följd av de andra mänskliga 
och medborgerliga rättigheterna.

Art. XXVIII. Förtryck mot samhällskroppen äger rum när en enda av 
dess medlemmar förtrycks. Förtryck mot varje medlem av den sociala
 kroppen äger rum när samhället förtrycks.

Art. XXIX. När regeringen kränker folkets rättigheter, är upproret den
 heligaste av rättigheter och den mest oundgängliga av plikter för folket 
och för varje del av folket.

Art. XXX. När en medborgare saknar samhällets beskydd, återinträder
han i den naturliga rätten att själv  försvara alla sina rättigheter.

Art. XXXI. I båda fallen är det den yttersta formen av tyranni att under 
lagliga former betvinga motståndet mot förtrycket.

Art. XXXII. De offentliga ämbetena kan ickebetraktas vare sig som
utmärkelser eller be-löningar, utan som offentliga plikter.

Art. XXXIII. Brott begångna av folkets ombud skall bestraffas strängt och snabbt.
 Ingen har rätt att påstå sig som mer okränkbar än andra medborgare.

Art. XXXIV. Folket har rätt att få kännedom om sina ombuds samtliga åtgärder;
de skall avge sanningsenlig redogörelse för sin förvaltning inför folket, och med 
respekt underkasta sig folkets dom.

Art. XXXV. Människorna i alla länder är bröder, och de olika folken skall
 hjälpa varandra efter förmåga, på samma sätt som medborgarna i en och samma stat.

Art. XXXVI. Den som förtrycker en enda nation förklarar sig fiende till alla.

Art. XXXVII. De som för krig mot ett folk för att hejda frihetens
framsteg och förinta de mänskliga rättigheterna skall bekämpas av
alla, inte som vanliga fiender, utan som mördare och upproriska rövare.

Art. XXXVIII. Kungarna, aristokraterna och tyrannerna, av vad
 slag de vara må, är slavar som gjort uppror mot jordens suveräne
 härskare, som är människosläktet, och mot universums lagstiftare, som är naturen.

(Övers. Jan Stolpe)

När franska revolutionen fyllde 200 år satsade borgerligheten på att
lyfta fram Danton mot Robespierre (Wajdas film etc). Men numera avvisar
de tongivande franska revolutionen överhuvudtaget - försvarar därmed
l'ancien regime.

Utmärkt! Korvspaden klarnar. Franska revolutionen är åter "ledig" för
den vänster som förmår att bruka detta mäktiga vapen.

På bilden talar Robespierre i jakobinklubben.

Stefan Lindgren