En av DN:s ledarskribenter hånade härförleden en amerikansk
dokumentärfilm som heter "The Red Pill", det röda pillret.
Det fungerade för mig som en säker signal att filmen är sevärd. Nu har
jag sett den.
Filmaren Cassie Jaye ger sig in i männens värld, fast besluten att våga
lyssna.
Titlen "Det röda pillret" syftar på en scen i filmen Matrix från 1999,
där hjälten måste välja på att ta ett blått piller och leva kvar i en
skenvärld eller ett rött piller och se verkligheten klart.
93 procent av alla som dör på arbetsplatser i USA är män.
Män är oftare familjeförsörjare och har så stark drift att "göra färdigt
jobbet" att det går före allt annat.
4 av 5 självmord begås av män.
Män får i snitt 63 procent längre straff än kvinnor för samma brott.
Män dör fem år före kvinnorna.
"Män är alltid umbärliga" (disposable), säger en av ledarna för en ny
månggrenad mansrörelse i USA.
I filmen bombarderas vi med fakta om männens värld. Om vanlottade,
diskriminerade män som är förbannade för att ingen lyssnar.
Filmaren Cassie Jaye verkar ärligt nollställd. För varje intervju med en
bitter man gör hon en intervju med någon på den andra sidan som menar
att männen får stå sitt kast. Eftersom de inte delar hushållsarbetet
och barnomsorgen får de finna sig i att dra kortaste strået i
vårdnadstvister. (I 81,6 procent av fallen får kvinnan vårdnaden i
USA.)
Att alla USA-krigens offer till 99 procent är män är förstås ett dåligt bevis för
diskriminering: till 99 procent är de som beslutar om krig män.
En författare menar att talet om kvinnan som "sexobjekt" motsvaras av en
mansroll som "framgångsobjekt". Vackra kvinnor gifter sig med rika och
framgångsrika män. De exploaterar varandra. Könsförtrycket är inte en
envägstrafik.
En gigantisk kampanj mot våld riktat mot kvinnor 2014 drog in en
miljard dollar i bidrag, men följdes inte av någon kampanj mot våld riktat
mot män. Enligt amerikanska hälsovårdsmyndigheten CDC (Centers for
Disease Control and Prevention) begås fler våldsdåd mot män än mot
kvinnor i USA (5,5 mot 4,8 milj./år). Hon borde förstås ha påpekat att våld
är något som i stort sett bara utövas av män.
Ett annat exempel som anförs i filmen på de olika måttstockar som gäller män
och kvinnor är att omskärelse av gossar (mycket vanlig i USA) aldrig kallas
könsstympning, vilket är förbehållet motsvarande bruk på kvinnor.
Cassie Jaye, som efter en misslyckad skådespelarkarriär i Hollywood,
där hon utnyttjades och förnedrades, bestämde sig för att bli reporter,
är bra på att lyssna. Och varje påstående från männens sida kommenteras
av sociologer och feminister, så filmen är verkligen inte ensidig.
Utan att ta ställning i de många sakfrågorna menar hon att de nya
mansrörelserna måste få visa att "de har det rätt skitigt på sin
sida av staketet också".
Filmen slutar faktiskt med att hon avsäger sig sin feministiska tro, övertygad
om att just den dogmen hindrar det nödvändiga samtalet
om hur vi ska leva tillsammans.
Stefan Lindgren
http://theredpillmovie.com/
Måste hålla med dig Stefan , otroligt sevärd film. Filmen belyser verkligen feminism , våld i hemmet , upplysande statistik, och hur svåra dessa frågor är.
SvaraRadera