Tillbaka till Iran

Azar Mahloujians skildring av ett återbesök i Iran för 16 år sedan håller att läsa fortfarande.

Erfarenheterna av nära tjugo år i exil i Sverige gav författarinnan intressanta perspektiv på den iranska verkligheten.

Hon förundras över hur snabbt iranierna uppfattar att hon kommer från utlandet. En förklaring: inget smink. I Iran sminkar sig kvinnorna i smyg för sedlighetspolisen och när de är fria från manlig övervakning släpper de loss i kortkort och djupa dekolletage.

Sådan är motståndets lag.

Hon är av förklarliga skäl ingen anhängare av regimen och beskriver en massaker på minst 6 000 politiska motståndare som ska ha skett 1982. Men skildringen saknar inte nyanser och hon tillhör inte dem som drömmer om att restaurera shahväldet.

Det finns goda och dåliga ledare även i mullornas Iran. En Robin Hood-figur är borgmästaren Karbaschi i Teheran som tog från de rika och byggde nya vägar och gångbroar som förbättrade vardagen. 1998 fängslades han för påstådd korruption, men benådades 2000. Han blev senare direktör  för en tidning, Ham Mihan, som förbjöds 2009.

Man kan dock inte tala om någon total censur. Internet fungerar och en stor del av hushållen har satellit-TV trots att det är förbjudet. Den tekniska utvecklingen har ju gjort "tallrikarna" så små att de ofta inte syns från gatan.

Mahlouijan ger många exempel på motståndsöar inom kulturen. När poeten Ahmad Shamlou, föredömlig i sin integritet, begravdes följdes han av tusentals. Hans popularitet gjorde det omöjligt att förbjuda hans dikter.


Den framgångsrika iranska filmindustrin med namn som Makhmalbaf (far och dotter), Kiarostami, Porahmad och Farhadi är ett annat exempel på att regimen ibland kommit till korta mot kulturen.

På några sidor analyserar Mahloujian kort den iranska vänsterns nederlag. Alltför sent insåg man vart mullornas ledning av revolutionen mot shahväldet skulle leda. Man var alltför upptagen av interna strider och lyckades aldrig formulera en tredje väg som kunde få brett stöd.

Efter "Tillbaka till Iran" har Mahloujian skrivit boken "Vi lyser som guld" om parserna, en urgammal folkgrupp i Iran och Indien,  samt thrillern "Möter dig i Larnaca".

Jag hoppas att Mahloujian får chansen att skriva ytterligare böcker om Iran för att fördjupa vår förståelse. Hur har den senaste utvecklingen med USA:s avhopp från kärnteknikavtalet och det ständiga krigshotet påverkat stämningarna? Är den traditionella USA-euforin i iransk medelklass ännu obruten eller öppnas vägar till nya kompromisser med regimen?

Stefan Lindgren