FiB

23 februari 2021

Hur identitetspolitik upplöser vänstern


Tomasz Pierscionek har skrivit en skarpsynt artikel om LBTQ-rörelsens liberala grund, med titeln ”Hur identitetspolitik får vänstern att tappa sin kollektiva identitet.”, publicerad i RT 2 aug. 2018.  

Svensk översättning av Hasse Mattsson.

Det identitetspolitiska fenomen som sveper över Västvärlden är en härska-genom-att-söndra-strategi som förhindrar uppkomsten av ett genuint motstånd mot eliten. En kärnprincip i socialismen är idén om en överbryggande solidaritet över nationsgränserna, som förenar den internationella arbetarklassen och undanröjer varje faktor som kan splittra den, såsom nation, ras, eller kön.

Arbetare i alla länder är partners med lika värde och ansvar i kampen mot dem som profiterar på deras arbete. Kapitalismen, särskilt i sin mest utvecklade, exploaterande och hjärtlösa form - imperialismen - har behandlat vissa grupper av människor sämre än andra. Den koloniala imperialismen tenderade att reservera sin största brutalitet för förslavade människor medan arbetarklassen i dessa länder hade det bättre i jämförelse - närmare smulorna från imperiets bord som de var.

Den internationella klasskampen strävar efter att befria alla människor överallt från kapitalismens slavarbete, oavsett vilken grad av förtryck de levt eller lever under. Frasen ’en skada på en är en skada på alla’ belyser detta tankesätt och avvisar idén att prioritera en del av arbetarlassen före hela kollektivet. Sedan senare delen av 1900-talet har en liberal-inspirerad tendens slagit rot i Vänstern (i alla fall i Väst) som uppmuntrar lämnandet av en identitet baserad på klass till fördel för multipla identiteter baserade på kön, sexualitet, ras eller andra särdrag. Med ökande avstånd till alla andra fokuserar varje sådan undergrupp på sin inbördes delade identitet och unika erfarenheter och prioriterar sin egen styrka. Alla utanför gruppen är degraderade till allierade, som bäst.

När detta skrivs finns det tydligen över 70 olika könstillhörigheter i Väst, för att inte nämna oräkneliga sexualiteter - den traditionella LGBT förkortningen har alltså så här långt blivit LGBTQQIP2SAA . Om vi lägger till ras i denna mix får vi ett ännu större antal permutationer, eller identiteter. Varje subgrupp har sin egen ideologi. Dyrbar tid spenderas på att käbbla med dem som är mindre förtryckta, och säga till dem att ’ha koll på sina privilegier’ när den ständigt förändrande hackordningen i ’Förtryckets Olympiad’ spelas. Reglerna i den sporten är lika flytande som de identitet som deltar. En av de senaste bekymren som plågar den identitetspolitiska rörelsen är frågeställningen om män som byter kön till kvinnor förtjänar respekt och acceptans eller 'om transkvinnor inte är kvinnor och tydligen ’våldtar’ lesbiska’.

Identitetspolitikens ideologi förutsätter att den vite mannen är kronan på verket i privilegiepyramiden, ansvarig för förtrycket av varje annan grupp. Hans ursprungliga synd dömer honom till evig skam. Medan det är sant att heterosexuella vita män (som en grupp) har mött mindre motstånd än kvinnor, icke heterosexuella, eller etniska minoriteter, måste majoriteten av vita män, då som nu, kämpa för att överleva från löning till löning, och är inte inblandad i förtrycket av någon annan grupp. Alldeles som de flesta av världens mest förmögna är vita män, lever det miljoner av vita män som är både fattiga och maktlösa. Själva idén om ’vithet’ är i sig själv ett tveksamt begrepp som innefattar rasprofilering. Irländska, slaviska och centraleuropeiska judar må se vita ut, men har fått mer än sin beskärda del av hunger, ockupationer och etniska rensningar genom århundraden. Idén att knyta en individs privilegier till deras utseende är i sig en form av rasism påhittad av flummiga liberaler (någon säger kanske priviligierade) ’intellektuella’ som skulle vara överflödiga i ett socialistiskt samhälle.

Är den lesbiska minoritetsgrupp- o medelklasskvinna som bor i Väst mer förtryckt än den vithyade syrianske man som lever under IS-ockupation? Är den brittiske arbetarklassmannen verkligen mer privilegierad än medelklasskvinnan i samma samhälle? Stereotyper baserade på ras eller kön eller vilken faktor som helst leder endast till alienation och fientligheter. Hur kan det finns enhet i Vänstern om vi bara är lojala mot oss själva och dem som är mest lika oss? En del ’vita’ män som upplever att Vänstern inget har att erbjuda har bestämt sig för att att spela identitetspolitik-spelet i sitt sökande efter frälsning och har glidit mot att stödja Trump (en miljardär de inte har någonting gemensamt med) eller extremhögern, vilket resulterar i ännu mer alienation, fientlighet och maktlöshet, vilket i sin tur endast stärker positionen för 1 procents-eliten.

Världens folk är mer splittrade av klass än någon annan faktor. Det är mycket lättare att ’slåss’ mot en lika eller något mindre förtryckt grupp än att ägna tid och kraft åt att enas med dem mot den gemensamma fienden - kapitalismen. Att bekämpa förtryck medelst identitetspolitik är på sin höjd en slö, pervers och fetischistisk form av klasskamp ledd av övervägande liberal 3:e-klassutbildad medelklass som förstår endast lite av vänsterpolitisk teori. Som sämst är det ännu ett verktyg som används av 1 procents-eliten för att splittra de övriga 99 procenten i 99 eller 999 olika konkurrerande grupper som är alltför upptagna med att försvara sitt eget lilla hörn för att utmana status quo.

Det är ironiskt att en av de största donatorerna till falskvänsterns identitetspolitiska rörelse är den privilegierade vita cispersonen {En cisperson är motsatsen till en transperson, alltså en person som är i samklang med sin kulturs könsnormer. ö.a.} den manliga miljardären George Soros, vilken genom sina NGO’s hjälpte till att orkestrera Euromaidan-protesterna i Ukraina som skapade utrymme för uppblossandet av extremhögern och de nynazistiska rörelserna; Den sorts människor som tror på vit överhöghet och inte ser snällt på (köns)splittring. Det finns en tydligt utmejslad missuppfattning att identitetspolitik stammar från ett marxistiskt tänkande och den meningslösa frasen ’kulturell marxism’, som har mer att göra med den liberala kulturen än marxism, används för att sälja den sortens tänkande. Identitetspolitik är inte endast oförenligt med marxism, socialism eller någon annan traditionell vänsterteori, det är en bannlysning av hela konceptet. ’En skada på en är en skada på alla’ har blivit ersatt med något liknande ’En skada på mig är allt som spelar någon roll.’

Inget socialistiskt land, i praktik eller endast till namnet, har uppmuntrat identitetspolitik. Vare sig de afrikanska eller asiatiska länder som befriade sig från kolonialt förtryck, inte heller Sovjetunionen och öststaterna, eller de vänsterrörelser som växte fram i Latinamerika i början på 2000-talet, hade tid att spela det identitetspolitiska spelet. Idén att identitetspolitik är en del av traditionell vänsterteori uppmuntras av högern i sina försök att demonisera vänsterrörelsen, liberaler som försöker infiltrera, hugga i ryggen och knäcka vänstern, och missledda unga radikaler som inte vet någonting om politisk teori och inte har vare sig tålamod eller disciplin att lära sig. Den senare gruppen söker billiga kickar som får dem att känna att de har skakat om etablissemanget när de i verkligheten endast har stärkt det. Identitetspolitik är ett typiskt modernt medelklassfenomen som hjälper dem vid makten att hålla massorna splittrade och distraherade.

I Väst är du fri att välja vilket kön eller vilken sexualitet som helst, och byta mellan dem när helst det passar, eller kanske hitta på en egen, men det är inte tillåtet för dig att ifrågasätta kapitalismens och liberalismens fundament. Identitetspolitiken är ett nytt opium för folket och förhindrar organiserat motstånd mot systemet. Delar av Vänstern i Västvärlden tror till och med att sådana tidigare nämnda ’friheter’ är ett rättesnöre för progressivitet och en indikator på deras kulturella överlägsenhet, en som måste exporteras utomlands, må det var mjukt via NGO’s eller mer bryskt medelst färgrevolutioner och statskupper.

Tomasz Pierscionek är läkare och social kommentator till medicin, vetenskap och teknologi. Han satt tidigare i styrelsen för välgörenhetsorganisationen Redact, är redaktör för London Progressive Journal och har uppträtt som gäst i RT’s program Sputnik och Al-Mayadeen’s Kalima Horra.

4 kommentarer :

  1. CIA och MI6 gav stöd till Frankfurtskolan och det mesta av radikala ideer som tjänar till att bryta ner nationalstater.
    Jag instämmer med artikelförf om mkt av hans analys men det är ju även Marxismen i sig som inte har ursprung opåverkat av imperialisternas målmedvetna manipulerande och splittrande av massorna.
    När Kina nu återgått till gamla tiders meritokratiska ideer (som då förvrängdes av väst som kallade det tyranni) så har dom inte sett ngn anledning att bli antisocialister men dom har förändrats dramatiskt från tidigare analys.
    Det är just godtrogenhet kring internationalism hos vänstern som underlättat för eliterna att spela ut dom vilket var planen från början.
    John Ruskin sa det rent ut och Alfred Milner kallade sig brittisk imperialist och socialist.

    SvaraRadera
  2. Bögkampen må ha urartat för länge sen, Tomasz Pierscionek är ändå ute och cyklar när han skriver "I Väst är du fri att välja vilket kön eller vilken sexualitet som helst, och byta mellan dem när helst det passar,...".
    Man väljer inte sin sexualitet mer än att man väljer vem man blir kär i. Det borde en läkare veta.
    Man drabbas av kärleken (eller av kåtslag, vilket inte är samma sak) och det enda man kan välja är att bejaka eller förneka. Det är inte speciellt kul att upptäcka att man inte passar in i familjemönstret och att man inte är ett dugg kåt på den där underbara bruden men däremot på en hetero kompis.
    Det finns otaliga skäl till att förneka, och det är därför som otaliga bögar lever i garderoben än i denna dag. De flesta helvuxna bögar är gifta, långt ifrån alltid frivilligt.

    Hade vänstern i bred mening visat i praktiken att den tillämpar principen "allas lika värde" hade inte kvinnorna reducerats till kaffkokare på möten och bögarna hade inte hotats med stryk.
    Så sent på på 70-talet var KFML-r under Frank Baude på bögjakt. (Baude hånades för det av Jan Hammarlund i en visa.)
    LO var det sista facket som räknade bögpar som sambo i avtalsförsäkringarna.
    Vanhedersvåldet ville vänstern länge inte veta av, fastän den tar liv här, i Sverige, nu.

    Nog fanns det skäl att liera sig med folkpartister om man ville få kriminaliseringen avskaffad och, långt senare, undanröja hotet att hamna på hispan för att man blev förälskad i prins Eugen.

    Historielöshet är ingen ursäkt. Tomasz Pierscionek borde veta att det hade aldrig behövs skapas röda eller rosa kvinnoförbund om vänstern inte hade varit så hoplöst ingrot macho, och detsamma gäller för homosexualitet. RFSL uppstod som självförsvar, inte för att förtrycka någon. Att FI skapades är för att kvinnorna forsatt att koka kaffe på VPKs möten. Motsvarande gäller för andra länder.

    SvaraRadera
  3. Catarina Östlund19 mars 2021 21:36

    Frank Baude på bögjakt, var han? Som jag minns det så uttryckte han något om att "det inte var naturligt....men att partiet skulle vara de första att försvara bögar om de skulle utsättas för förföljelse". På en vägg stod "Vi älskar dig Frank Baude hälsningar från Röda bögar"typ, har hört att Frank skrattade gott åt det. Jag tycker att man kan förstå Frank Baude, han var barn av sin tid, ännu på 70-talet betraktades homosexualitet som "onormalt", och först 1979"avskaffade socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsdiagnos"...

    SvaraRadera
  4. Tänkvärt Guy Coste, men denna artikels huvudspår är den splittring som uppstår av inre strider, vilket identitestpolitiken är ett utmärkt exempel på. Jag har fått intrycket att HBTQ-rörelsen utkämpar samma bittra revirkamper som vi i vänstern gjorde på 70-talet. "Förökning genom delning." sa en skadeglad borgelig politiker (har glömt vem.)

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.