En sovjetisk prickskytt berättar

Leif Strandberg recenserar  ”Prickskytt i Röda armén”, Jevgenij Nikolajev, Lind & Co, 2018.

På årets bokrea hittade jag ”Prickskytt i Röda armén”, författad av Jevgenij Nikolajev, utgiven av Lind & Co, 2018. Boken har försetts med två förord. Först ett som författarens barnbarn, Dina Nikolajeva skrivit. Det andra återkommer jag till.Bokens författare Jevgenij Nikolajev är tjugo år och befinner sig på Karelska näset när Tyskland (och Finland) i juni 1941 inleder Operation Barbarossa och marscherar mot Sovjet. Från Näset, som hade erövrats i Finska vinterkriget mars 1940, tvingas Röda armén under mycket stora förluster retirera mot Leningrad. Jevgenij Nikolajev blir placerad i ett skytteregemente som sätts in i försvaret av Leningrad. Redan efter tre månader, i september står tyskarna vid Uritsk, bara några få kilometer från Leningrads stadsgräns. Den sovjetiska dagordern är tydlig: Leningrad måste försvaras, till vilket pris som helst. Författaren beskriver hur ordet ”måste” uttalades med en extra stavelse, och soldaterna kände då ”att vi verkligen måste – för fosterlandet, partiet och folket”.

Leningrads belägring
Och folket står emot de tyska anfallen till priset av oändligt lidande under den 900 dagar långa belägringen. Men Jevgenij Nikolajevs bok handlar inte om den långa belägringen utan om krigets första år i Leningrad och i synnerhet om året som prickskytt. Enligt boken kom idén att utbilda prickskyttar från erfarenheter i det finska kriget, ”de finska gökarna”. Jevgenij Nikolajev blir en av dessa prickskyttar och kommer att bli en av de mest namnkunniga vid Leningradfronten.

Prickskytte
En speciell sak med prickskytte är att gevären ofta av modell Mosin-Nagant har stor precision (i rätta händer förstås) och kan träffa mål på mycket stora avstånd, upp till 1 300 meter. I boken får vi följa hur detta prickskytte lyckas slå ut (döda) inte minst tyska officerare, omnämns oftast som ”nazistiska inkräktare, ”nazister” eller kort och gott ”nazistdjävlar”. Det speciella med själva prickskyttarna är deras oerhörda tålamod och uthållighet. De kan ligga gömda i sina utgångslägen och invänta rätt tillfälle inte bara i timmar utan i flera dygn.

I boken skildras hur prickskytten blir så förtrogen med miljön att han direkt ser om något oväntat dyker upp och kan agera blixtsnabbt och därmed överraskande. De är ibland så nära fienden att de kan uttyda rangordning och befälsställning mellan personerna de har under bevakning. Därmed kan prickskytten decimera de mest strategiska personerna (”nazistdjävlarna”). Under det år vi får följa Nikolajev hinner han rista in 342 små streck för skjutna fiendesoldater.

Kvinnorna
Lite oväntat beskriver författaren ett antal hjältemodiga unga kvinnor. Inte minst ”Vår Zenja” och hennes nästan osannolika räddningsaktion mitt i skottlinjen är spännande och gripande att läsa. Det har ju sagts att de sovjetiska kvinnornas insatser förringats efter krigets slut. Men i denna bok, som alltså är nedtecknad och utgiven kring 1985 får vi bekanta oss med ett antal kvinnliga hjältar.

Skjuten
Under ett av uppdragen blir författaren skjuten och skadas svårt. Läkarinsatsen får ett särskilt kapitel i boken. Någon tid innan Jevgenij Nikolajev blir sårad får han motta ett förtjänsttecken från självaste Andrej Zjdanov, partiledaren i Leningrad (betraktades som Stalins presumtive efterträdare). Jevgenij Nikolajev får ta emot ett fickur ur partichefens hand.

Skottet som träffar Jevgenij i buken, går först genom detta fickur och dess delar sprids ut i kroppen. För att klara operationen tillkallas en urmakare som vägleder kirurgerna vad de ska leta efter. Och efter några timmar är både Jevgenij Nikolajev och klockan återställd. Efter året som prickskytt överförs Jevgenij Nikolajev till kontraspionaget och följer Röda armén hela vägen från Narvaporten i Leningrad till Brandenburger Tor i Berlin.

Läsvärd
För den läsare som är intresserad av detaljer i detta fruktansvärda myller av hemskheter under andra världskriget är detta en intressant bok. Den har likheter med den klassiska filmen ”Enemy at the Gates” som handlar om en annan känd prickskytt, Vasilij Zajtsev. Nikolajevs bok liknar också boken om den finske prickskytten Simo Häyhä, ”Den vita döden”.

Ett sovjetiskt perspektiv
Det är också intressant att läsa en oredigerad sovjetisk berättelse och få ett sovjetiskt perspektiv på det stora kriget. Det är faktiskt inte så vanligt. Nuförtiden är det ju vanligare att få sig till livs en berättelse där Tyskland och Sovjet framstår som lika goda kålsupare eller där sovjetiska insatser antingen förringas eller baktalas. Den här boken är ”väldigt sovjetisk” och det är bokens stora värde, som jag ser det. Man vet vad man får. Och språkbruket väjer inte för det mycket tydliga. I det avseendet liknar den sången ”Det heliga kriget” som skrevs just i Leningrad precis vid den tid där boken tar sin början, sommaren 1941: ”Res dig mäktiga land. Res dig för den dödliga kampen”.

Det andra förordet
Och då är det dags att kommentera bokens andra förord. Förutom barnbarnets Dina Nikolajevas relevanta förord finns ytterligare ett, skrivet av en Albrecht Wacker. Och till detta andra förord ställer jag mig frågande. Denne Wacker, som tydligen är en tysk professor specialiserad på prickskytte under världskriget, förklarar med strikt politisk korrekthet hur prickskytten, författare, Jevgenij Nikolajev ingår i NKVD-avdelningen för prickskyttar. Och att detta NKVD är en organisation ansvarig för miljontals dödade sovjetiska medborgare, och att hela boken är full av ”propagandafloskler” och måste läsas kritiskt. Denne Wacker hinner också ta upp Katyn-massakern och förklara att Putin nu har stängt dörrarna till arkiven.

Jag har läst åtskilliga berättelser om andra världskriget, och en hel del om prickskyttar, alla partiska förstås. Ibland har det varit tyska böcker, men ganska ofta har jag studerat de finska böckerna. Aldrig har jag i dessa böcker stött på ett förord som ”förklarar” och liksom ställer till rätta vad som står i boken.

Är det en ny trend att böcker från Sovjetunionen nuförtiden redigeras av tyska kriarättare och förses med varningstext?

Leif Strandberg