Ryska posten

9 februari 2022

Fler än Putin vill stoppa Nato

George F. Kennans "långa telegram" från Moskva till Washington 22 februari 1946
anses ha gett impulsen till Nato:s bildande, något han fick ångra djupt.

Idag framställs de ryska kraven på att Nato:s expansion måste stoppas som ett "hot mot den europeiska säkerhetsordningen" Ann Linde. Då glömmer man att Nato:s överhöghet det är en säkerhetsordning som har smugits på oss.


Det har funnits en stark opposition även i USA mot beslutet att hålla detta monster från kalla kriget vid liv och låta det växa.

George F Kennan, den amerikan som en gång utformade politiken att isolera Sovjetunionen, har kallat Nato-utvidgningen för "det mest ödesdigra misstaget" i USA:s efterkrigspolitik, med tanke på den förutsägbara reaktionerna från Ryssland.

I artikeln "A Fateful Error" (Ett ödesdigert misstag), New York Times, den 5 februari 1997 skrev Kennan:

"Varför, med alla de hoppfulla möjligheter som skapades av slutet av det kalla kriget, skulle öst-västrelationerna bli centrerade på frågan om vem som skulle vara allierad med vem och, underförstått, mot vem i någon fantasifull, totalt oförutsägbar och högst osannolik framtida militär konflikt?”

"Ärligt talat ... att expandera Nato skulle vara det mest ödesdigra misstaget i amerikansk politik under hela eran efter kalla kriget.
 

I sina memoarer formulerade han också sina skuldkänslor inför det framväxande Nato:

"Jag kände mig som en som oavsiktligt fått ett stort stenblock att lossna från en klippa och nu hjälplösty bevittnade dess ödeläggande framfart i dalen nedanför" (George Kennan: Memoirs, 1968)

Den 26 juni 1997 formulerade ett antal amerikanska dignitärer ett brev till den amerikanska presidenten där de krävde att han skulle ingripa för att stoppa Nato:s expansion österut.

Undertecknare var bl.a. f d försvarsministrarna Robert MacNamara och Paul Nitze, f d Moskvaambassadören John Matlock, f d senatorn 1972-97 Sam Nunn, f d CIA-chefen Stansfield Turner, historikern Richard Pipes,  Senator Daniel Patrick Moynihan, en tidigare amerikansk ambassadör i FN; osv.

”Vi, undertecknade, anser att den nuvarande amerikanska ansträngningen att expandera Nato, i fokus för de senaste toppmötena i Helsingfors och Paris, är ett politiskt misstag av historiska proportioner”, började brevskrivarna.

”I Ryssland kommer Nato-expansion, som fortsätter att motarbetas över hela det politiska spektrumet, att stärka den odemokratiska oppositionen, underminera dem som föredrar reformer och samarbete med väst, få ryssarna att ifrågasätta hela uppgörelsen efter kalla kriget och väcka motstånd i duman till START II- och III-fördragen ; I Europa kommer Natos expansion att skapa en ny uppdelning, främja instabilitet och i slutändan minska känslan av säkerhet i de länder som inte ingår.

Inom Nato kommer expansionen, som alliansen har indikerat är öppen, oundvikligen försämra Natos förmåga att utföra sitt primära uppdrag och kommer att involvera amerikanska säkerhetsgarantier till länder med allvarliga gräns- och nationella minoritetsproblem, och ojämnt utvecklade system för demokratisk regering; I USA kommer Natos expansion att utlösa en utvidgad debatt om dess obestämda, men säkert höga, kostnad och man kommer att ifrågasätta USA:s engagemang för alliansen, som traditionellt och med rätta betraktas som en central del av USA:s utrikespolitik [...].

Ryssland utgör nu inte något hot mot sina västliga grannar och nationerna i Central- och Östeuropa är inte i fara. Av denna anledning, och de andra citerade ovan, anser vi att Nato-expansion varken är nödvändig eller önskvärd och att denna ogenomtänkta politik kan och bör läggas på is.”

(https://www.armscontrol.org/act/1997-06/armscontrol-today/opposition-nato-expansion)

I oktober 1993 skickade James Collins, chargé d'affaires vid USA:s ambassad i Ryssland, en telegram till utrikesminister Warren Christopher, precis när han skulle resa till Moskva för att träffa Jeltsin, och varnade honom för att Natos utvidgning var "neuralgisk för ryssarna" eftersom det i deras ögon skulle splittra Europa och stänga dem ute. Han varnade för att alliansens utvidgning till Central- och Östeuropa skulle "allmänt tolkas i Moskva som riktad mot Ryssland och Ryssland enbart" och därför betraktas som "neo-containment" (en ny inneslutning a la kalla kriget).

Samma år skulle Jeltsin skicka ett brev till Clinton (och ledarna för Storbritannien, Frankrike och Tyskland) där han häftigt motsatte sig NATO-expansion om det innebar att man skulle släppa in före detta sovjetstater samtidigt som Ryssland uteslöts. Det skulle, förutspådde han, faktiskt "undergräva Europas säkerhet."

Året därpå drabbade han samman offentligt med Clinton och varnade för att en sådan expansion skulle "så frön av misstroende" och "sänka Europa efter det kalla kriget i en kall fred." Den amerikanske presidenten avfärdade sina invändningar: beslutet att erbjuda tidigare delar av Sovjetunionen medlemskap i alliansens första expansionsvåg 1999 hade redan tagits.

Nato visste med andra ord exakt vad som skulle hända, och som nu har hänt, när Ryssland satt ner foten.

För att "förklara" Nato:s expansion in på f d sovjetterritorium trots vetskapen om vilken  konflikt det skulle skapa brukar man försöka ge Ryssland skulden. Ryssland skulle genom sitt eget uppförande ha isolerat sig.

I verkligheten har Sovjetuinionen/Ryssland fyra gånger öppnat för att ansluta landet till Nato, om det nu är så att alliansen tillämpar "öppna dörrens politik", en en oförytterlig grundprincip enligt generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Fyra gånger stängdes dörren till Nato i ansiktet på Sovjetunionen/Ryssland.

Stalins skämt
Redan 1949 började man tala om att Sovjetunionen skulle gå med i Nato. Förslaget kom upp under ett möte mellan sovjetledaren, kommunistpartiets generalsekreterare Josef Stalin och Frankrikes ambassadör Louis Jocce i augusti 1952. Diplomaten försökte bevisa för honom att Paris såg Nato som en fredlig organisation.

Stalin svarade: ”Om det är så fredligt, varför ansluter vi oss inte till det?” Generalsekreteraren ställde sitt förslag i skämtsam ton, men två år senare försökte hans efterträdare omsätta dem i praktiken. I februari 1954 föreslog Ryska Posten sid 4 den sovjetiska regeringen ett kollektivt säkerhetsfördrag för Europa och skickade samtidigt en ansökan till USA, Storbritannien och Frankrike om att ansluta sig till alliansen.

I texten till noten föreslog utrikesminister Vjatjeslav Molotov att västvärlden skulle bevisa Natos defensiva karaktär i praktiken och påpekade att av alla medlemmar i den tidigare anti-Hitlerkoalitionen var det bara Sovjetunionen som inte var med ombord. Samtidigt som Sovjetunionen ansökte Vitryssland och Ukraina om medlemskap i Nato.

USA, Frankrike och Storbritannien svarade som väntat nej. De föredrog att betrakta ansökningarna som ett propagandadrag för att ”förvirra och splittra alliansdeltagarna”.

Redan 1955 blev diskussionerna om att Sovjetunionen skulle gå med i alliansen irrelevanta - Västtyskland gick med i Nato och Moskva skapade sitt eget militära block.

Nya förslag 1983, 1991, 2000
Idén om att Sovjetunionen skulle gå med i Nato återuppstod 1983. Detta tillkännagav generalsekreterare Jurij Andropov vid ett möte i politbyrån. Men tidpunkten var olycklig. USA:s president Ronald Reagan förklarade samma år att Sovjetunionen var ett ”ondskefullt imperium” och tillkännagav det strategiska försvarsinitiativet (SDI), vilket inledde en ny omgång kapprustning.

Efter Sovjetunionens sammanbrott började det ryska ledarskapet söka nya former för samverkan med alliansen.

I december 1991 talade Boris Jeltsin för första gången inför alliansen och förklarade att han var beredd att betrakta Rysslands anslutning som ett ”långsiktigt politiskt mål”. Bill Clintons administration diskuterade i mitten av 1990-talet möjligheten att Ryssland skulle gå med i Nato. I ett avhemligat dokument från 1993 från USA:s utrikesdepartementet nämns till och med möjligheten att ta emot Ryssland 2005, samtidigt som Vitryssland och Ukraina.

1994 inkluderades Ryssland i programmet Partnerskap för fred och 1997 inrättades det permanenta gemensamma rådet Ryssland-Nato för att möjliggöra bilaterala samråd. Närmandet avbröts dock av situationen i Jugoslavien, när USA i strid mot folkrätten började bomba landet.

År 2000 tog Vladimir Putin upp frågan om Rysslands anslutning till Nato. Strax före sitt första presidentval gav han en intervju till BBC där han talade för att ansluta sig till blocket. Putin diskuterade också frågan i officiella samtal med Clinton, men utrikesminister Madeleine Albright motsatte sig det. År 2017 sade den ryske presidenten att Clinton själv var positiv till idén.

Stefan Lindgren

3 kommentarer :

  1. Anonym skrev:


    Visst har Nato utvidgats. Det råder ingen tvekan om. Men varför?
    Ta t.ex. Baltikum. Dessa stater hade levt under ryskt förtryck under decennier.
    Litauen Fritt 1990 tidigare erövrat av Ryssland
    Lettland Fritt 1991 tidigare erövrat av Ryssland
    Estland 1944 återerövrade Sovjetunionen landet, som var en sovjetrepublik fram till 1991 när man på nytt utropade sin självständighet.
    Inte har Nato behövt anstränga sig för att dessa länder skulle söka sig till väst och frihet.
    Det är skillnad mot Putins frieri, först ockuperar en stor del av landet sedan ställer han 100 000 man vid gränsen och hotar med krig.
    Det är som om kärringen vill lämna dig men stannar kvar för att du hotar att slå ihjäl henne om hon sticker.

    Mitt svar:
    Jag tror att din liknelse med ett sjukt äktenskap är vilseledande. Man ska komma ihop att före 1991 hade de baltiska staterna bara lite drygt 20 års historia som självständiga stater. Mycket längre hade de i nått i det ryska kejsarriket.

    Under sin korta självständighet blev de språngbräda för Hitlers invasion av Sovjet. Grova förbrytelser mot den judiska minoriteten inträffade, som dessa republiker än idag inte har gjort upp ordentligt med.

    Att det första de gör efter den nya självständigheten är att släpa dit Nato sticker naturligtvis i ögonen på grannen Ryssland. Det ökar inte trovärdigheten i dessa statsbildningar, för att uttrycka det milt.

    Om vi bortser från Moskvas säkerhetspolitiska invändningar har jag dock svårt att se något som helst ryskt hot mot de baltiska republikerna.

    Däremot har Ryssland ett starkt intresse av fred för att kunna utveckla sitt eget land.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför ska de baltiska länder skyddas alls? Och från vad?

      I samband med deras självständighet så tog det inte lång tid innan man gjorde sig av med alla! Judar i Estland.

      Efter självständigheten så stal Balterna judarnas ägor och guld. Judarna dödades.

      Sen medverkade Balterna i barbarossa och belägring av Stalingrad, ett resultat där 27/32/56 miljoner ryssar dog. Antalet dividera ännu idag.

      Ryssarna hade mycket väl kunnat utrota de Baltiska nazister 1944 men det gjorde ryssarna aldrig.

      Detta är något som flitigt tigs om i Baltikum och väst, att ryssarna visade nåd åt massmördarna. De absolut viktigaste skickades till Gulag men man lät stor del av civilbefolkningen leva trots vad Balterna hade gjort mot ryska civila folket.

      1990 gavs Balterna till och med självstyre.

      Vad är det första Balterna gjorde då?
      Drog in NATO och bombplan längst ryska baltiska gränsen.

      Stalin behandlade Inte Balterna som de själva behandlar andra.

      Radera
  2. Förhoppningsvis, jag skriver förhoppningsvis, är detta slutet för autokratin i Ryssland och för Putin. Frihet är det som kommer först. Fria och öppna val är det som skiljer demokratier från toppstyrda autokratier. Putin förstår inget annat än maktspråk. Västvärlden och USA har valt sina regeringar genom fria och demokratiska val.
    Putins kumpaner består inte av demokratier utan av illaluktande autokratier som hans bundsförvant mot Ukraina den omåttligt populära Lukasjenko i Belarus som alltid vinner valen med över 90 %.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.