Wolodarskiljuget har blivit standard

Bill Clinton, Boris Jeltsin och Leonid Kravtjuk.

Vi lever i en tid där förhållandet till vårt största grannland präglas av förtal, illvilja, öppen skadeglädje och rasföreställningar.

Jag är inte säker på att den ondskefulla hållningen någonsin varit så kompakt. Högern som tidigare hatade Ryssland på grund av kommunismen, fortsätter att hata Ryssland av gammal vana - eller kanske bakomliggande rasföreställningar.

Medan vänstern (inklusive den liberala intelligentian), vars fördömande av Sovjet tidigare mildrades av tankar om "en tredje väg" etc, nu kan släppa sina hämningar och ansluta sig till kören.

När Peter Wolodarski tillträdde posten som chefredaktör på Dagens Nyheter 2013 stod han för en rätt extrem anti-rysk hållning. Nu har den blivit legio. Numera kallar man in folk från Nato:s propagandagren Atlantic Council som "experttvittnen" i Sveriges radio (God morgon, världen idag) och det är redan helt normalt.

Till skillnad från Frankrike där högern är ryssvänlig finns i vårt land ingen kraft som säger emot.

Wolodarskiljuget har blivit standard. Och själv fortsätter han att pumpa på med gamla och nya lögner. Nu är det ju straffritt att ljuga om Ryssland och dess säkerhetssituation, som drastiskt försämrats av västs löftesbrott och Nato:s framflyttning till Rysslands gränser.

Idag påstår Wolodarski att Ryssland genom att "invadera" Krim brutit mot ett internationellt avtal undertecknat med USA, Storbritannien och Ukraina i Budapest 1994.

För det första hart inte Ryssland invaderad eller annekterat Krim. Krim bröt sig loss genom en rad entydiga viljeyttringar från befolkning, som ansökte och beviljades anslutning till Ryska federationen i enlighet med FN-stadgans artikel 1.2.

För det andra är det aktuella dokumentet från 1994 ett "memorandum", om man så vill en minnesanteckning.

Vid tiden för Sovjetunionens kollaps hade Ukraina den tredje största kärnvapenarsenalen i världen. Enligt den första presidenten i Ukraina, Leonid Kravchuk, fanns 165 nukleära ballistiska system kvar i landet. Uppskattningarna av den totala mängden kärnvapen som finns kvar på den före detta sovjetrepublikens territorium varierar kraftigt, men i genomsnitt hade Ukraina vid den tiden cirka 1 200 kärnstridsspetsar.

Den 16 juli 1990 antog den högsta sovjeten i Ukrainas, ledd av Leonid Kravtjuk, en deklaration om statens suveränitet. Detta dokument proklamerade landets icke-nukleära status. 1991 kom Kiev överens med Moskva om att avlägsna de taktiska kärnvapnen, och i maj 1992 informerade Kravtjuk USA:s president George W. Bush, om att Ukraina även ville avstå från interkontinentala ballistiska missiler.

1992 undertecknade Ryssland, USA, Vitryssland, Kazakstan och Ukraina Lissabonprotokollet, enligt vilket republikerna avsade sig den kärnvapenarsenal som ärvts från Sovjetunionen, överförde vapen och deras leveransmedel till Ryssland och gick med i icke-spridningsavtalet NPT.

Den ukrainska sidan krävde ytterligare garantier, särskilt för att bevara territoriell integritet. Efter en förhandlingsperiod i december 1994 i Budapest undertecknade cheferna för Ryska federationen, USA, Storbritannien och Ukraina ett memorandum, enligt vilket Kiev åtog sig att överföra alla kärnvapenarsenaler som ärvts från Sovjetunionen till den ryska sidan i utbyte mot säkerhetsgarantier från de undertecknande länderna.

Deltagarna i memorandumet lovade att avstå från att använda kärnvapen mot Ukraina, eller vapen överhuvudtaget förutom i fall av självförsvar eller på andra grunder som anges i FN-stadgan, och även att "respektera landets oberoende och suveränitet". Det talas i texten om "försäkringar" men inte om "garantier" som t ex. Nato ger sina medlemmar.

Dokumentet ratificerades inte av de deltagande staterna.

I och med att kärnvapnen avlägsnades från Ukraina föll avtalet mer eller mindre i glömska.

2013 hamnade Ukraina åter i fokus sedan den folkvalde presidenten Janukovitj velat skjuta upp ett associationsavtal med EU. Detta utlöste ett ramaskri när  EU:s ledning mötte "Östra partnerskapet" i Vilnius 28-29 november 2013. EU klargjorde att ingenting mindre än en komplett kapitulation för Bryssels krav (med åtföljande avskärmning mot den ryska marknaden) skulle accepteras.

Frågan är om inte detta kvalificeras som sådant "ekonomiskt" tvång som Budapest-memorandumet förbjöd i sin tredje paragraf? Men vem bryr sig om sådana små bedrägerier idag?

Frågan om efterlevnad av Budapestmemorandumet återvände till den politiska diskursen i Ukraina efter händelserna 2014, då den lagligt valda presidenten Viktor Janukovitj störtades som ett resultat av en statskupp, initierad och stödd av den "provästliga" oppositionen som bl.a. EU stampat fram genom sin bryska reaktion på Vilniusmötet. (Janukovitj var ju inte alls emot närmandet till EU men ville balansera relationen till Ryssland.)

I om med denna lätt förklädda västliga intervention i Ukraina upphörde självfallet allt tal om landets integritet. Höga tjänstemän i kuppresidenten Porosjenkos administration, och Porosjenko själv, har beklagade upprepade gånger att Ukrainas avstått från kärnvapen. 2017 sa han "ett dussin Budapest-memorandum vägde mindre än en enda kärnladdning."

När Budapestmemorandumet anförts mot Ryssland efter återföreningen med Krim har Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov förklarat syrligt: "Budapestmemorandumet förpliktade oss inte att gå med på den antikonstitutionella väpnade kuppen i Ukraina."

Det är ju det här som är västs stora bluff: man tror att man kan gå in och vända upp och ner på olika länder med hjälp av färgrevolutioner o m inte öppnad militära invasioner eller bombkrig och så ska ändå alla andra byggstenar i internationell rätt, alla privilegier ligga kvar orörda.

Det är intressant att se hur denna psykologi verkar i de spänningar kring Ukraina som vi upplevt de senaste veckorna. Allting talar för att en oprovocerad invasion av Ukraina är ett kort som aldrig har legat på Putins bord.

Så varför väsnas väst om just detta? Antagligen faller man för misstaget att tillskriva Ryssland ledning samma psykologi som råder i väst - finns det ett tillfälle att invadera, om så för den minsta geopolitiska fördel, så ska man invadera (Irak, Afghanistan), lägga ut sina bombmattor (Syrien, ex-Jugoslavien), intervenera genom ombud (Syrien) eller "ta ut" (take out) statsöverhuvudet med en kula i huvudet (Qaddhafi).

Ska vi döma av Rysslands faktiska beteende är ledningens psykologi där en helt annan. Men Nato dömer andra efter sig själv.

Stefan Lindgren