Nollning i Engelska parken

Nollning på gymnasium i Karlstad.

Nollning, inspark eller mottagning, är beteckningar för initieringsriter för nya studerande vid en skola, skriver wikipedia. Trams och ibland med inslag av mobbing.

Det "nollas" även på svenska högskolor och universitet, konstaterar Lasse Ekstrand.

Jag trodde att det bara var de regionala högskolorna som arrangerade "nollning", ett slags rite de passage, vid varje höstterminsstart. Själv ombads jag en gång av studentkåren i Gefle att hålla en "fuskföreläsning" (borde det inte heta "fejkföreläsning"?) i anknytning till detta.

Smickrad, vem vill väl inte framstå som en ungdomens förförare, avlossade jag en sådan i högskolans aula inför fullt hus. Delvis på tyska. Jag minns inte, men tror att jag presenterade mig med tysk titel och tyskt namn. 

Gröngölingarna överrumplades där i bänkarna, visste inte vad de skulle tro, började anteckna men avbröt, deras ansikten speglade gränslös förvirring när den till synes tankspridde, osammanhängande "Herr professorn" högläste sitt manus - med andra ord en typiskt tysk, "antipedagogisk", föreläsning.

En föga publikknipande variant som Martin Heidegger på sin tid kunde hållit i Freiburg. Enligt ryktet svimmade studenter av syrebrist, utan att han märkte någonting. Han lyfte aldrig blicken från manus. Malde på, djupt försjunken i sin egen, existensfilosofiska tankevärld.

Personaltidningen (!) skrev syrligt om min insats, tyckte att jag drev med de stackars studenterna och borde veta bättre. Idag skulle det väl ha hetat att jag "kränkte" dem och jag hade uppkallats till rektor för en reprimand. Eller anmälts till DO, skadestånd utdömts.

Någon mer "fuskföreläsning" blev det hursomhelst inte för min del. Lika bra det.

"Nollningen" på Gefles gator, inför en icke-akademisk, storögd publik som inte fattar någonting av vad det är som utspelar sig med vattenpistoler, visselpipor och rytande ordergivning, kan ta sig direkt förnedrande uttryck. 

Typ "inskolning" på en förnäm privatskola. Så där som Jan Guillou beskrivit det i den  självbiografiskt baserade boken "Ondskan". Eller Lindsay Anderson i filmklassikern "If".

Men jag har aldrig hört talas om någon recentior - förlåt, moderna tiders studenter, ni har väl aldrig hört ordet, googla! - som vägrat att låta sig förnedras. Grupptrycket är starkt, det vet alla socialpsykologer.

Nå, tydligen inte bara de små högskolorna som "nollar". På väg uppför Carolinabacken i Upsala noterar vi att något pågår som indikerar "nollning". Det lagtävlas, eller vad man ska kalla det, vrålas och skriks. 

I den trista biblioteksrestaurangen - liknar en skolmatsal - lunchar studenter i utstyrsel, handskrivna budskap på overaller och t-shirts, som definitivt signalerar "nollning".

När jag slår mig ned i i läsesalen med min dator hör jag, som aldrig annars, utanför fönstren högljudda studenter i flock bua och gapa åt varandra i Engelska parken, den vackra park som upsalasonen Owe Thörnquist besjöng. Nollning!

Den forna forskarsalen på Carolina Rediviva har rensats på de lärdomens bord som var överbelamrade med böcker, bekväma soffgrupper har ställts in, tyst är det inte, högljudda samtal pågår, det snackas i mobiler, frestande att tänka ungdomsgård.

Överliggarna lyser med sin frånvaro. Slut på kunskapssökandet som självändamål med bildningen i högsätet. 

Inte som på min tid, knarrar silverryggen Ekstrand. Han tycker det mer liknar gymnasium än det som åtminstone en gång i tiden internationellt hade rykte om sig som elituniversitet. 

 

Arma Alma Mater! 

Lasse Ekstrand