När jag studerade statsvetenskap i Upsala i början på 70-talet mötte jag för första gången ordet ”populism”. I samband med att vi läste om, nja snarare fick höra talas om, president Juan Péron i Argentina.
Jag anade att det där med populism, det var tydligen något farligt som man bör se upp med. Det hörde jag på föreläsarens tonfall. Även om han, politiskt stående till vänster, försökte att framstå som neutral.
Det förbryllade mig, en äkta son av folket. Och som hade läst August Strindbergs ”Svenska folket i helg och söcken”, även Vilhelm Mobergs ”Svenska folkets historia”. Skrev de om ett annat folk än föreläsaren?
I det senare fallet går associationen till ”mobb”, något icke kontrollerbart som plötsligt kan sätta sig i rörelse. ”Massan”, bindgalna fotbollssupporters som tänder bengaler och löper amok.
Så småningom, också inom statsvetenskapen och bland röstforskare, hörde jag om ”the silent majority”. Ingen kunde närmare identifiera vilka dessa var, ändå mäktiga i sin tystnad, opinionen bland dem nödvändig att mäta.
Åtminstone nödvändig för professor Henrik Ekengren Oscarsson och hans kolleger i Göteborg, annars inga forskningspengar. Och maktens öra har de.
Är ”folket” och ”den tysta majoriteten” samma sak i akademikernas ögon?
Femtio år sedan Vietnamkrigets slut och USA:s snöpliga utträde. Jag minns demonstrationståg med slagord som ”Ett enat folk kan inte besegras!”. Men det kanske också var ett annat folk än det som åsyftas när det talas om ”populism”?
Förliden 1 maj firade jag i Malmö. Sökte mig till Triangeln där Malmölistan, med den oförtröttliga tidigare ärraren Nils Littorin i spetsen, höll appellmöte. De tre talen och alla plakat lyfte i min mening högst rimliga krav.
Halvera politikerlönerna! Gratis parkering i innerstaden! Utvisa kriminella! Sluta slösa med skattemedel! Lika bra mat till skolbarn som till internerna på fängelset!
Krav som det arbetande och skattebetalande folket reservationslöst kan ställa sig bakom.
Malmölistan brukar hånfullt av medströms-journalisterna, kanske främst av dem som häckar i Söderreservatet, avfärdas som ”populistiskt”.
Men om listan driver folkligt förankrade krav? Så kanske det är folket som det är fel på?
Välj då ett annat, som Brecht rekommenderade makthavarna i DDR efter juniupproret 1953.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.