Knut Wicksells 1 majtal 1904

Knut Wicksell (1851-1926) beskrivs på Wikipedia som en "nationaelekonom och politisk aktivist". Till skillnad från de flesta akademiker stod han socialdemokratin nära, och särsklt dess vänsterflygel. Samtidigt blev han en internationellt erkänd auktoritet inom den s k gränsnytteteorin och var professor i Lund 1901-16.

Han gillade att göra skandal och satt bl a i fängelse för hädelse. Hans förstamajtal i Göteborg 1904 förlänade honom en anmälanfler anmälningar för högförräderi. Senare tog han avstånd från sin försvarsfientliga hållning och menade att värnplikten skulle brukas för att ingjuta demokratiskt inflytande i krigsmakten.

Mina Damer och Herrar

Man har anmodat mig att medverka vid dagens demonstration, och jag har icke velat svara nej, ehuru jag förutser, att vad jag har att säga icke kommer att oblandat falla Eder på läppen. Därmed må det dock gå som det vill. Jag har icke kommit hit för att smickra Edra passioner utan för att säga sanningen, sådan jag uppfattar den. I alla fall hoppas jag fa tala till punkt, innan Ni begynner att kasta sten.

För omkring 7 eller 8 år sedan hörde jag för sista gången Axel Danielsson tala offentligt.(1) Han var på besök i Stockholm och deltog i ett möte ute vid Lilljans - för vad ändamål det hölls, minns jag ej nu. Det var mot slutet av hans liv, och hans en gång så frejdiga mod hade delvis förbytts i misströstan och vemod. ”Hit har vi vandrat”, utropade han, ”år efter år, vinter och sommar, höst och vår och demonstrerat och protesterat, men aldrig ser man någon frukt av våra protester och demonstrationer. Själva gråstenshällama här ute vid Lilljans har vi nött blanka under våra skosulor, men fördomarna i våra medmänniskors bröst lan vi icke nöta bort, de är hårdare än klippan, hårdare än diamanten”.

Jo, han hade rätt. De mänskliga fördomarna är ett hårt ämne att arbeta i, och de är det förnämsta hindret mot allt framåtskridande. Men det finns två slag av fördomar. Det ena slaget faller lätt i ögonen, men är i grunden icke så farligt. Det är de fördomar som andra människor hyser mot oss. Men det andra slaget är värre. Det är sådana fördomar, som vi icke ser - emedan vi delar dem själva.

Det förra slaget är ju oss alla väl bekant. Traditionen och vanan, avundsjukan om makten - alltid störst hos dem, som har minsta betingelserna för att rätt utöva makten - misstron mot och det hemliga föraktet för arbetarna, dessa är de makter vi i första rummet har att kämpa emot. Men de kan besegras, och medlet heter: ett värdigt uppträdande från arbetarnas sida, såväl var för sig som samfällt i organisationen. Därigenom skall Ni tilltvinga Er de andra samhällsklassernas aktning och på samma gång - det säger jag öppet - inge dem det mått av fruktan, som är oskiljaktigt från all verklig aktning.

Men det finns en annan klass av fördomar, från vilken Ni arbetare själva tyvärr icke är fria, och som är farliga, därför att de bortrycker själva den materiella grunden för framåtskridandet. Jag skall här blott nämna en av dem, den för ögonblicket viktigaste. Det är den fördomen eller tvångsföreställningen, att vårt lilla land jämte sina sociala uppgifter också har en politisk mission, en militär roll, att vi under givna förhållanden kan komma att dra svärdet mot större nationer och att vi av alla krafter måste rusta oss för denna eventualitet. Så länge vi lever i den föreställningen — stopp och belägg med allt framåtskridande!

Är det inte påfallande, att medan statsinkomsterna genom nya och gamla skatter under senare år ökats så kolossalt, så finns dock aldrig ett öre över för arbetsklassens bästa eller för folkliga reformer i det hela, utan så gott som alltsammans går till våra gamla bekanta, fjärde och femte huvudtiteln. (2) (Bra!) Ja, ja, klappa inte i händerna än, sanningen som jag ämnar säga Er, kommer strax.

Med de åttio miljoner kr om året som försvaret nu kostar, skulle 8-timmarsdagen och arbetarförsäkringen kunna genomföras i en handvändning utan någons betungande. Arbetaren skulle slippa gå som ett lastdjur och hans framtidsutsikter skulle ej som nu vara att på ålderdomen bli ett föraktat fattighjon. Men eftersom pengarna är borta, blir det heller ingenting av. 80 millioner växer icke i klasar på trän här i landet. Med 80 millioner om året är cirka en fjärdedel av 1 nationalförmögenheten som om den aldrig funnes till och det finns ju även många andra behov än de nu nämnda.

När staten gudbevars skall göra något för arbetarna blir det en sådan där hacka, som den årliga avsättningen till arbetarförsäkrings fonden - omkring 20 gånger för liten för ändamålet. Eller ett putte- fnaskförslag såsom ifråga om egnahemsrörelsen. Pengarna tas ur ar- betarförsäkringsfonden — det är ju ingen brådska med att den skulle komma att användas för sitt egentliga ändamål—och delas ut som lån, men hela summan, som staten bjuder på, och som skall räcka för fem år, motsvarar i verkligheten behovet av nya egna hem under 6 eller 7 veckor!

Och på samma sätt med allt annat. Folkskolan går på många håll med stora steg tillbaka. Lärarna får ingen förbättring i sina usla löner, och till och med extralärare vid elementarlärverken, som ju dock hör överklassen till, kan ej få något, ty det finns inga pengar. Militärväsendet har tagit alltsammans. Man kan ju ej skriva ut en ny bränn- vinsskatt, en ny ölskatt, en ny punschskatt och en ny progressivin- komstskatt vartenda år. Man måste pusta litet, och kommer det sedan några nya pengar i statskassan, så får nog härväsendet användning för dem med, ty ännu är ju den nya härordningen icke genomförd mer än till hälften.

Men icke nog med att på detta sätt medlen direkt undandras frän de sociala reformerna, utan indirekt motverkar denna försvarsiver allt annat, som kunde bli till arbetsklassens bästa.

När emigrationen så starkt ökades i fior och alla tidningar - ty tyvärr även arbetartidningarna - jämrade sig över att ”landets must och märg strömmade bort”, tog jag mig friheten påpeka, att detta tal är bosch och nonsens. Emigrationen är tvärtom en högst naturlig och nyttig sak - nyttig både för dem som vandrar bort och dem som stannar kvar. Ingenting kan vara bättre, påstod jag, än att den övertaliga ungdom, som ej kan få plats bland de äldres led uppsöker nya arbetsfält i länder, där trängseln om brödet är mindre än här. Strax höjdes i korus de vanliga glåporden om bristande fosterländskhet, avvita (3) påståenden osv eller vad hände?

Kort efteråt ägde i den danska nationalekonomiska föreningen en diskussion rum i denna fråga, i vilken de förnämsta vetenskapsmännen i landet, en Rubin, en Fredriksen m fl, deltog, och där alla talarna var ense om att emigrationen långt ifrån är ett ont utan tvärtom ett stort gott. (4) Hur kan det nu komma sig, att vad som på ena sidan sundet är den högsta visdomen på andra sidan betraktas som brottslig galenskap? Jo saken är, att danskarna, men ännu icke vi, har lärt den svåra konsten att resignera gentemot olösliga uppgifter. De inbillar sig ej längre, att de skall kunna växa i kapp med tyskarna, men vi hoppas fortfarande på att göra vårt land stort och folkrikt — 20 millioner invånare var budet för litet sen i en tidning — för att bättre kunna bekämpa den där Bobrikoff (5), om han kommer hit.

Detta är också skälet varför man med allt gevalt vill leda arbetar- strömmen till Norrland, vårt s k framtidsland. Och när man väl fått dem dit, och det något år blir kallare än vanligt däruppe, far vi skramla ihop i hela landet och till och med tigga pengar borta i Amerika för att hålla dem vid liv. Nyligen har en grundlig kännare av Norrland, professor Högbom i Uppsala, offentligen varnat för dessa lättsinniga förespeglingar och påvisat att Norrland även i bästa fall icke skulle kunna bereda plats för mer än sitt eget folkmängdsöverskott. (6) Men tror någon, att en enda tidning tog notis om denna grundliga utredning? Nej, man var förmodligen rädd, att arbetarna då reser till Amerika istället för till Norrland, och det far de icke, de skall stanna hemma för att svälta och frysa — och slåss med Bobrikoff.

Men nu kommer det värsta, och det är, att Ni arbetare till en god del själva tycks ha blivit fångna i samma föreställningar. Så var det icke förr. De gamla arbetarledarna: en Fjällbäck, Linge, Johannes Svensson m fl hade väl sina fel. (7) De hade kanske ej så vida vyer som den nuvarande generationen. Men de hade en säkrare känsla för, vad som var fientligt mot arbetarnas sanna intresse och de var ej rädda av sig. De var stöddiga fiender till militarismen. De slog dövörat till för de fosterländska hornsignalerna. Men Ni är som yra höns, bara man blåser i en barntrumpet

Ja, nu tycks bravoropen ha tystnat, och en och annan säger kanske i sitt sinne, att jag gör Er orätt Nåväl jag vill ställa Er på ett prov. Om jag talar på utländska och frågar er: är Ni med om att göra front mot militarismen? så får jag naturligtvis ej rungande ja till svar (ja-rop). Gott! Men om jag nu istället ”talar svenska”, som det heter, slår på den fosterländska larmtrumman, blir vältalig som Göteborgs Aftonblad och frågar er: viljen I svika den gamla moder Svea? låta hennes blågula fana trampas i stoftet av asiatiska horder? Viljen I att Bobrikoff skall komma hit och sätta munkavle på oss allesamman? (Spridda nejrop, ett och annat ja). Då ropar ni nej. Bobrikoff skall ha klå, om han sticker näsan hit. Men i verkligheten är det ju samma fråga, fast på olika sätt formulerad. Och resultatet blir detsamma: skall vi klå Bobrikoff, så får vi inte göra annat; farväl då med 8-timmars-dag, egna hem och en sorgfri ålderdom för arbetsklassen. Millionerna får rulla och Ni får ingenting. Ni får inte ens rösträtt, och vad skulle Ni också med den? Votera pengar till fjärde och femte huvudtiteln kan ju överklassen besörja lika bra som Ni.

Förstå mig nu rätt. Det är ju icke ett klander, detta. Det är hela vår historiska tradition, vår nationella självbevarelseinstinkt, som vållat den nuvarande försvarsivem och som omotståndligt rycker er med. Men icke dess mindre är det en farlig villfarelse. Det låter ju då vackert det du ordat, som hördes under härordningsdebattema: även vi arbetare vill offra vår skärv på fosterlandets altare. Men vad betyder det i realiteten? Ännu längre arbetsdag, ännu sämre lönevillkor, ännu uslare hem och fattighuset i evigt perspektiv. Det är er framtid, ert människovärde, som Ni får offra.

Är då den där faran från öster så överväldigande, eftersom allt skall offras för den? Jag tror det icke, inte ens i värsta fall. Enligt ”nyare forskningar’’ är ryssen en människa precis som vi, med två armar och ben som vi, ett huvud, icke så dåligt ibland, ett hjärta i bröstet, som fröjdas och lider just som vårt eget. Han är okunnig och vidskeplig, men sådant kan avhjälpas. Okunnighet och vidskepelse finns det för övrigt gott om här i landet, och med den omsorg som folkundervisningen nu för tiden har att glädja sig åt från våra maktägande, skulle det ej förundra mig om han en vacker dag överflyglar oss på denna punkt. (8 dagars fetstil). 

Hans statsskick är föråldrat och eländigt, men det beror på att han legat så långt borta från civilisationen. För hundra år sedan stod vårt eget på ungefår samma punkt. Den tid monarken sammankallade riksdagen så ofta det behagade honom och förbjöd den att trycka sina förhandlingar, när de icke behagade honom. Men den tidens patrioter, en lagman Håkansson, en Hans Järta förtvivlade icke ändå. (8) De satt i stillhet och skrev på 1809 år regeringsform, och när tiden var inne kunde de på 12 dagar framlägga detta monument för sekler.

Och på samma sätt påstår man ju att det i byrålådorna i Ryssland lär ligga fullt färdig en konstitution, som bl a utgår från den förnuftiga tanken att uppdela den otympliga ryska kolossen i 8 federerade stater. En av dem skulle rimligtvis komma att omfatta Finland och Östersjöprovinserna, alltså våra egna gamla provinser, och med dem borde det val, även i värsta fåll, icke vara så motbjudande för oss att komma i närmare beröring.

Men motbjudande eller ej, är detta en sak, över vilken vi icke har något avgörande. Över världens karta bestämmer i våra dagar världens stormakter, icke de små makterna, icke ens när det gäller dem själva. Men dessa stater har istället en annan, långt högre och skönare uppgift om de blott själva väljer. Befriade från den politiska maktens ansvar kan de ägna alla sina krafter åt det sodala framåtskridandet och därigenom bli föregångsmän för alla andra nationer på en väg, som ingen förnuftig människa kan tvivla om, måste bli framtidens.

Min mening är därför, att arbetarnas militära program helt enkelt måste bli: bort med alltsammans; stoppa in tennsoldaterna i asken, hemförlova beväringen, ställ officerarna på indragningsstat, slopa alla mullvadshögarna i land och alla plåtbåtama på sjön, sprätta bort varenda uniformsknapp i landet - ja konditor Ovandahl (10) kan ju få behålla sina - och låt oss bli ett dvilt folk rätt och slätt/

Naturligtvis skall detta tal från en mängd håll kallas ofosterländskt landsförrädiskt och vad allt mer. Men om någon påstår, att jag tänker ringa om mitt land, så misstar han sig. Jag tänker tvärtom högt om det Jag vet, att vi trots vår litenhet och fattigdom, har många betingelser för att gå i spetsen för det kulturella framåtskridandet i världen. Men då måste vi först lägga bort militarismen. Med militarism blir vi aldrig något annat än ett onyttigt bihang, en ständigt hjälpbe- hövande, som än dinglar efter västmakterna, än efter Tyskland och till sist kanske ändå blir fört bakpå Ryssland.

För att emellertid visa, att jag inte är någon enstaka fredsfentast, vill jag strax tillägga, att jag - av skäl som jag icke här kan utveckla - endast önskar avrustning i samförstånd med Norge och Danmark Går de danska och norska statsmännen in på awäpning, så anser jag att vi med gott samvete kan vara med därom. Och jag tror, att de gör det I Danmark har man redan länge varit förtrogen med avrustning- stanken och norrmännen har aldrig rustat mot någon annan fiende än-Sverige.

Men så kommer Bobrikoff och tar oss! Ja må han då i himlens namn komma; han är välkommen. Har vi på detta sätt blivit en civil mönsterstat, så kan vi hälsa Bobrikoff välkommen hit, om han kommer, vi skall göra honom till socialist, vi skall visa honom, vad han aldrig sett förut, ett högkultiverat, välmående folk, som lever lyckligt och nöjt under den borgerliga frihetens hägn. Men för att kunna visa honom det måste vi ha det först, och det kan vi få, ojn Ni arbetare blott allvarligt vilja och veta vad Ni vilja.

    ”Ett folk som føler kaldet er jordens sterste kraft, for den må alting falde, det stå højt eller lavt. ” (Björnstjerne Björnsons ”Opsang for frihedsfolket i Norden”, 1890)

 Noter

(1) Axel Danielsson, 186 3-99, var socialistisk politiker och journalist. Han grundade tidningen Arbetet, var ledande inom skånsk arbetarrörelse och medverkade vid bildandet av det socialdemokratiska partiet 1889.  

(2) Fjärde och femte huvudtiteln avsåg utgifterna för land- och sjöförsvar. 

(3) ”Awita” = vettlösa, dåraktiga. 

 (4) Det sammanträde i den danska nationalekonomiska föreningen, som Wicksell hänvisar till, ägde mm den 3 december 1903 och refererades i Nationalekonomisk Tidsskrift 1904, s 65-90.
H Marcus Rubin, 1854-1923, nationalekonom och historiker, var en framstående dansk ämbetsman, bl a chef för Danmarks statistiska centralbyrå, generaldirektör för skatteväsendet samt nationalbanksdirektör. Han hade också en omfattande och respekterad vetenskaplig produktion.Niels C Fredriksen, 1840-1905, invaldes 1866 i Folketinget och utnämndes 1867 till professor i nationalekonomi vid Köpenhamns universitet.

(5) Nikolai Ivanovitj Bobrikov (tidigare stavat Bobrikoff), 1839-1904, blev generalguvernör i Finland 1898 och genomförde en rad förryskningsåtgärder, vilka gjorde honom intensivt hatad. År 1903 utrustades han av tsardömet med så gott som diktatorisk myndighet och den 16 juni 1904 utsattes han för ett revolverattentat, som ledde till hans död.

(6) Arvid Högbom, 185 7-1940, var professor i geologi i Uppsala och gjorde åtskilliga inlägg i kolonisations- och näringsfrågor. Han behandlade det norrländska jordbruket och dess möjligheter bl a i Ekonomisk Tidskrift 1900,1902 och 1904, samt i Ver- dandi-skriften Om Norrlands näringar och deras naturliga betingelser, 1898.

(7) De tre arbetarledare som Wicksell apostroferar, H Fjällbäck, 185 5—19 3 3, S Linge, 1841-1917,ochj Svensson, tillhörde alla den liberala grenen av arbetarrörelsen och var verksamma under 1880-talet. Fjällbäck var ursprungligen jordbruksarbetare men övergick till snickaryrket och blev egen företagare med god ekonomisk ställning. Han blev politiker för att komma tillrätta med de sociala problemen, var tillsammans med Hjalmar Branting utgivare av tidningen Tiden och var en av initiativtagarna till Liberala valmansföreningen. Sven Linge var i olika perioder ordförande i Svenska typografförbundet Han arbetade energiskt i den arbetarrörelse, som föregick den socialdemokratiska, mot vilken han så småningom kom i opposition. Johannes Svensson, 1856-1928, tillhörde Stockholms arbetareförening sedan 1875, blev 1884 medlem i arbetareförsäkringskommittén och var 1894-96 riksdagsman för Stockholm, där han intog en tillbakadragen hållning.

(8) Anders af Håkansson, 1749-1813, och Hans Järta, 1774—1847, var båda knutna till grundlagsarbetet inför 1809 års regeringsform.

(9) Erik Ovandahl, 1848-1950, konditor i Uppsala från 1885 och kring sekelskiftet känd som ett av stadens original. Ovandahl deltog gäma i Verdandis diskussionsmöten (Verdandi - se fotnot i artikel 6.5). Efter ett föredrag av Hjalmar Branting om ”Militarism och kultur” 1899 lade han fram ett förslag till en dräktreform. Hela svenska folket skulle uniformeras, dvs iföras en ”smakfull nationaldräkt, lika för alla”. Förslaget riktade sig mot ”fåfängan i klädedräkt” och skulle enligt Ovandahl få betydelse för allehanda sociala reformer.

Talet återges enligt "Att uppfostra det svenska folket" (red: Lars Jonung, Torun Hedluind-Nyström och Christina Jonung, SNS 2001)