Tankar på Nationaldagen

Lasse Ekstrand på Nationaldagen: 48 procent av männen under fyrtio år i Sandviken stödjer SD, enligt Jens Runnberg, gruvarbetarson från Grängesberg, i ett aktuellt nummer av tidskriften Smedjan.

Detta i en stad, förr en typisk working class community (engelske sociologen Brian Jacksons begrepp) med arbetarklassmoralen insupen med modersmjölken, som jag minns som socialdemokratiskt impregnerad. Att vara socialdemokrat utgjorde det normala. Från vaggan till graven.

Inte längre det Sandviken som jag växte upp i på 60-talet och framåt. Då närmast ett välskött mönstersamhälle. I linje med patriarken, konsul Göranssons vision för staden. Bolaget, facket och politiken - alla drog åt samma håll. Satt i samma båt, som Blå Tåget sjöng.

Vad har hänt med den stad som växte upp i skuggan av Verket, med produktionskopplade gatunamn? Säkert måste förklaringen sökas på flera nivåer.

En sociologisk. Det klassiska brukssamhället med en huvudarbetsgivare (Fabriken med stort F), och där S hade sitt självklara fäste, tillhör historien.

Sandvik, med avknoppade, självständiga dotterbolag, är inte längre huvudarbetsgivare, det är kommunen.

Det fungerar inte som tidigare att efter avslutad skolgång gå ned i Verket som det hette. Industrijobb fanns alltid, inte minst för den skoltrötte. Ingen högre utbildning krävdes.

Företagsekonomiseringen av samhället som förhärskande tankefigur har utmanat det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet. Det står inte orubbat starkt i den globaliserade samtiden.

Vilket speglas i att tidigare marginellt inflytelserika partier som Moderaterna, med sin skattesänkande marknadsfundamentalistiska ideologi, vunnit ökad sympati. Alldenstund arbetarna fått det bättre materiellt ställt och den kollektiva världsåskådningen bleknat.

En konsekvens av tankefigurens hegemoni är privatisering och nedrustning av de offentliga åtagandena genom underfinansiering. Till exempel saknas polis på stadens gator. På den forna polisstationen sitter utredare.

Migrationsfrågan utgör den viktigaste, på kort sikt, frågan som styr de politiska sympatierna hos sandviksborna. Rör man sig i Sandvikens centrum ser man att befolkningen numera är blandad. 23 procent av samma befolkning är utlandsfödd. Och det har skett på några år.

I de elevmixade skolorna är godkännandegraden mycket låg bland barnen till utlandsfödda.

Liksom sysselsättningsgraden är påfallande låg.

De arbetande uppfattar det som att de måste försörja de bidragsberoende inflyttarna som ligger risigt till om de får för sig att bege sig ut på arbetsmarknaden.

Lägg till florerande gängkriminalitet och droghandel. Ängslan och misstänksamhet.

Den sandvikiska verkligheten är radikalt förändrad. Men jag är inte beredd att avfärda de unga männen som främlingsfientliga.
Snarare skulle jag tro att de känner sig dragna vid näsan av politikerna som försökte inbilla dem, kanske främst sig själva, att inflyttningen till Sandviken av utomeuropeiska migranter innebar en god, ekonomisk affär för staden. (Minns den beryktade Sandvikenrapporten som lovade guld och gröna skogar.)

Jag värjer mig mot subjektiva förklaringar. Men en kompletterande sådan torde vara att de ledande socialdemokraterna är färglösa figurer, inga karismatiska, vältalande personligheter. Med oförmåga att retoriskt försvara sitt agerande.

Verkligheten har sprungit ifrån dem. De saknar lösningar på aktuella samhällsproblem. Och de kan inte kommunicera sitt tafatta handlande. De är samhällsförändringens hjälplösa offer.

SD uppfattas som - ja, vad? Ett parti männen i sin förtvivlan och besvikelse över den lokala samhällsutvecklingen proteströstar på? Eller ett parti med verklighetssinne som säger som det är, enligt vanligt folk?

Hursomhelst blir S aldrig lika dominerande i Sandviken igen.

Om jag tillåts deklarera min sinnesstämning som utomstående betraktare och före detta Sandviksbo: framtiden för staden vid Storsjön tycks mig mörk. Mycket problematisk. En pånyttfödelse för S i sikte? Knappast.

Lasse Ekstrand

Lästips: Jens Runnberg, Arbetarna trodde aldrig på Sandvikenrapporten, Smedjan 3 juni 2026, Kjell Östberg, Mellan makten och rörelsen – socialdemokratins väg från Palm till Andersson (Ordfront 2026).